Alla vet vad en badplats är. Man solar, plaskar, dyker, fikar, simmar några meter, har kul. Att ”gå och bada” har blivit en av hörnstenarna i vårt fritidsliv, vare sig man ligger och solar i timmar eller bara tar ett snabbt kvällsdopp. Men också badandet i det fria och badstranden eller badplatsen har en historia. Sidan ingår i temat Fritidslivets miljöer.

Skeppsvikens badplats, 1947. Foto Arne Andersson, Bohusläns museums arkiv.

Med badplatser menar vi här främst öppna strand- och klippbadplatser, inte kallbadhus eller liknande, även om det naturligtvis finns platser med båda delarna. Badplatsen är inte en idrottsanläggning, även om det finns flera gemensamma nämnare med sim(sport)anläggningar.

Grundläggande är stranden och/eller klipporna. Badtrappor, fasta bryggor eller flytbryggor är vanligt. Många badplatser har haft enkla omklädningshytter men dessa finns inte alltid kvar. Hopptorn kan finnas. Iordninggjorda gångvägar eller stigar kan slingra sig iväg över bergknallarna. En del större badplatser har kiosker. Byggnader med toaletter är relativt vanligt.

Utveckling

Nöjesbadandet har sina rötter i de högre samhällsskiktens badortsliv sommartid, vilket utecklades under 1800-talet. Det började med bad i badkar med uppvärmt havsvatten, men med tiden började man också bada utomhus. Bad i havsvatten (dvs saltvatten) ansågs hälsosamt, och en badläkare på badorten ordinerade en lämplig badkur när man anlände till badorten.

Simhopp vid sekelskiftet, troligen 1890-tal. Foto från Marstrands kallbadhus. Foto Bohusläns museums arkiv.

Detta ”medicinska” badande minskade i betydelse efter sekelskiftet 1900. Dels får man anta att de allmänna framstegen inom läkarvetenskapen gjorde badkurerna mindre trovärdiga, och dels kom ett nytt mode från kontinenten med ett friare badande från stränder och klippor. Strandbadandet fick kring sekeslkiftet 1900 starkt fäste i Skåne, med badorter som Mölle. Där var man också tidig med gemensamhetsbadande, dvs att kvinnor och män badar tillsammans, utan åtskiljande anordningar. Det blev också vid denna tid, främst bland män i de övre samhällsskikten, också modernt att kunna simma och dyka, vilket foton från sekelskiftet 1900 visar.

Tidigast skedde detta friluftsbadande alltså bland de högre samhällsskikten, men från 1920- och 30-talen så blev strandbadandet vanligt för allt fler. Simundervisning för bredare grupper startade kring 1900 (bl a med stöd av Svenska livräddningssällskapet som bildades 1898) och blev obligatoriskt i folkskolan 1920 (dock var det ibland torrsimsundervisning).

Det hälsosamma med badande, både ur allmän hälsosynpunkt och ur renlighetsaspekt, sprids också ut till bredare befolkningsskikt från 1920-talet och framåt. 1921 bildas t ex Svenska föreningen för folkbad med syftet att arbeta för en förbättring av folkhälsan genom att stötta byggande av badhus och anordnande av simundervisning. I första hand var man inriktad på barn.

Badande barn (och kanske en förälder längst t h) 1933. Badbyxor och baddräkter, ungefär som nu. Men gjorda i ylle. När barnens föräldrar var små (vid 1800-talets slut och kring 1900) var det annorlunda. Badkläder var inte vanligt, och män och kvinnor badade var för sig. Foto Bohusläns museums arkiv.

De tidiga badplatserna är från början av 1900-talet, då avsedda endast för badortsgäster. Under mellankrigstiden däremot börjar man anlägga badplatser för alla. Dessa blir snabbt populära, och att sola och bada slår snabbt igenom och etablerar sig som en typisk sommaraktivitet.

1922 startade Svenska Turistföreningen en inventering av kustområden för att hitta lämpliga platser för badändamål, och under 1920-1930-talen anläggs många badplatser längs landets kuster och sjöstränder. Många är kommunalt anlagda, andra av föreningar. Frågan om simkunnighet blev ett av motiven och därför var det viktigt att det inte enbart var enkla stränder utan att det fanns bryggor, omklädningshytter, hopptorn etc. Även vattenrutschbanor förekom redan på 1930-talet, exempelvis Arvidsvik vid Marstrand, Skeppsviken i Uddevalla och Furholmen utanför Strömstad. Simning som idrottsgren slår också igenom under 1930-talet vilket ytterligare ökade badandets popularitet. Vissa stora badplatser hade också simtävlingsbanor.

Simundervisning på 1940-talet. Foto Bohusläns museums arkiv.

När den allmänna semestern införs 1938 så var alltså såväl anläggandet av badplatser igång, och svenska folket höll sakta men säkert på att lära sig simma. På 1910-talet kunde två av tio skolbarn simma. 1945 uppgav ca hälften av alla sjuåringar att de kunde simma 50 meter. Och med någorlunda simkunniga barn och med en allt mer ökande fritid så upptäcker allt bredare folkgrupper denna möjlighet. Från 1930-talet börjar det bli vanligt att man ”åker och badar” på samma sätt som idag. Man badar där det finns en bra strand. Med tiden anordnas allt fler badplatser med brygga eller badstege, kanske omklädningshytter.

För att förstå hur badplatsernas popularitet kunde växa så snabbt kan man inte bara titta på badandet i vattnet, utan också på solandet, solbadandet. Att vara solbränd under 1800-talet var ett tecken på att man tillhörde dem som var tvungna att arbeta utomhus. Men synen på detta svängde efter sekelskiftet 1900. Bland annat ansåg man nu att vistelse i solen var hälsosamt och att det hjälpte tuberkulospatienter att tillfriskna. Man såg också kopplingen mellan solljus och d-vitamin. För allmänheten fanns också en annan typ av inspiration, som när bilden av Hawaiiöarna (som annekterades av USA 1898) som söderhavsparadis började spridas, och när kända personer som t ex modeskaparen Coco Chanel eller konstnärer och musiker som Picasso och Cole Porter i början av 1920-talet började tillbringa somrar på Rivieran. Solbrännan blev nu en helt motsatt markering av arbete, en markering av att man inte var tvungen att tillbringa dagarna på en fabrik, utan att man har så mycket fri tid att man kan fördriva den i solen.

Solbadande på 1940-talet. Foto Bohusläns museums arkiv.

Detta ideal fick sedan en stor spridning till allmänheten under 1930-talet, och i och med det hade också solbadandet blivit en omistlig beståndsdel i det strandliv som nu satte fart.

Badplatsernas utveckling från 1950-tal och framåt är inte helt kartlagd. Men i samband med den ökade bilismen måste också parkeringsfrågan lösas, och antalet besökare på olika badplatser fördelas sannolikt om jämfört med tidigare, vilket bör ha påverkat om badplatserna utvecklats eller inte.

Behovet av att klä om avskilt i omklädningshytter eller liknande har minskat, och på många mindre badplatser har sådana byggnader förmodligen inte ersatts om de blivit i för dåligt skick. Toalettbyggnader blir däremot successivt vanligare.

Fasta bryggor med stolpar kan skadas av isen på vintrarna och därför är flytbryggor ett bra alternativ. Tillverkningen av flytbryggor kommer igång på 1960-talet (troligen) och successivt blir de allt mer vanliga på badplatserna. De moderna vattenrutschbanorna dyker upp i början av 1980-talet, helt andra konstruktioner än de gamla från 1930-talet som var i trä. Här är det en glasfiberbana på stålunderrede.

Idag

Det finns ingen kartläggning av antalet badplatser och deras utveckling. Men en rimlig gissning är att de flesta anlagda badplatser fortfarande är i bruk. Många av detaljerna, som bryggor, cementerade gångvägar osv är förmodligen utbytta både en och flera gånger. En del byggnader kan dock finnas kvar från tiden när badplatsen anlades.