Ridhuset

Att tillbringa eftermiddagarna i ridhuset eller stallet är för många en del av vardagen. Ridsporten är en av landets största idrotter med ett mycket stort antal medlemmar i landets ridklubbar, och ytterligare ett antal som rider egen häst. Bland barn- och ungdomsidrotter är det den näst största organiserade idrottsaktiviteten. Sidan ingår i temat Fritidslivets miljöer.

Färgfoto. en flicka kratsar hoven på en häst.

Sverige är Europas näst hästtätaste land, räknat i antalet hästar per invånare. Enligt senaste statistiken finns det omkring 360 000 hästar i landet. I Västra Götalands län var siffran strax under 50 000, av dessa fanns ca 3/5 på ridanläggningar och 2/5 på jordbruksfastigheter, dvs hästgårdar.

Utveckling

Ridsporten har under 1900-talet genomgått en mycket stor omvandling, från en smal elitsport till bred folksport. Längre tillbaka, när hästar var vanliga i vardagsarbetet tidigare, så var det inte så många som red för nöjes eller tävlings skull. Det var främst de övre samhällsskikten och militärer som ägnade sig åt detta.

De första ridklubbarna bildades under 1800-talets slut och kring sekelskiftet 1900. Sverige hade vid den tiden framgångar i internationella ryttartävlingar, t ex vid OS 1912. Den nuvarande dressyrridningens moment och grenar utformades vid denna tid, och har inte ändrats särskilt mycket.

Omsvängningen till en bred folksport börjar under 1930- och framförallt 1940-talen. 1948 bildades Ridfrämjandet, och samtidigt gjorde militären sig av med sina hästar (den s k ”avhästningen”) och civila ryttare liksom ridskolor kunde komma över väldresserade hästar, väl lämpade för ridsport. Det första svenska mästerskapet hölls 1951. Fortfarande är det mest vuxna som rider.

Under 1950- och 1960-talen blir ponnyn vanlig i ridskolor. I början är det bl a engelska ponnyer som importeras. Eftersom ponnyn är mindre var den lämplig också för barn och unga, och det är framförallt från 1960-talet som ridskoleverksamheten som vi känner den idag tar fart. Det bildas ridklubbar, det startas ridskolor och man åker på ridläger. Det är inte så vanligt med ridhus ännu, man rider på gårdar som ordnat stallplatser, paddock, och kanske manege inne i ladan. Och då som idag är det före detta bondgårdar som är stommen i många av ridanläggningarna. Ridklubbarna börjar bygga ridhus på sina anläggningar från 1970-talet och framåt.

Under de senaste två decennierna har antalet ”hästgårdar” också ökat påtagligt, dvs gårdar med stallplatser och ridmöjligheter, där man kan hysa in sin häst. Det är med 60-talistgenerationen som denna ökning verkligen tar fart, det är den första generationen där ridning har kunnat vara en naturlig del av barndomen, och nu när man är mellan 30 och 50 år har man också ekonomiska resurser att själv äga en egen häst.

Färgfoto. Tre bilder i följd av en ryttare och häst som hoppar över ett hinder.

Hästhoppning. Foto Karin Nordström, Göteborgs stadsmuseum.

En typisk ridklubbsanläggning

Hästen är huvudpersonen, och navet i en ridanläggning är stallet, hästens hem. Det är dit man går för att hämta, sköta, mata hästarna etc. Stallbyggnaden kan vara modern eller lite äldre, den kan vara byggd just som häststall eller vara en ombyggd ladugård. Stallet kan också vara en del av ridhuset. Det blir allt vanligare att ridkubbarna har riktiga ridhus, med manege, läktare, kanske caféservering etc samt att andra funktioner (som stall) kan vara inrymda i samma byggnad. Manegen kan också vara inne i en ombyggd ladugård, men den kan då sällan ha önskvärda mått (20×40 m) eftersom en ladugård sällan är så stor.

Kring stall och ridhus hittar man en eller oftast flera paddockar, dvs inhägnade grusade ridbanor och kanske en ridbana för tävlingar, denna skall helst vara 20×60 m för den klassiska ridningen. Idag börjar också westernridning bli populärt och då vill man ibland ha andra storlekar på ridbanan, framförallt att den inte är så långsmal.

Runt om finns rast/beteshagar, ofta inhägnade med tydliga vita elstängselband, och i terrängen gärna ridstigar.

Till en ridanläggning hör också ofta ett klubbhus, vilket kan vara gårdens före detta bostadshus, med t ex möteslokal, fikarum, omklädning.

En typisk hästgård

En annan variant av ridanläggning är den för privatägda hästar som man hyr en stallplats för. Det absolut vanligaste är att det är en bondgård som har ett antal stallplatser ordnade i ladgugårdsbyggnaden. Utanför finns paddock och betashagar, och kanske ridstigar i omgivningarna. Ridhus och ridbanor med möjligheter för tävling hittar man däremot mer sällan här, även om det förekommer, och sällan också någon byggnad liknande ridskolans klubbhus, eftersom gårdsägaren i allmänhet bor i gårdens bostadshus.

Variationen är naturligtvis stor, man har sällan byggt helt nya lokaler utan man har fått utgå från hur det redan ser ut på platsen.

Idag

De anläggningar som speglar omvandlingen till bred folksport är i full drift. Det är en kombination av ungt och gammalt, i och med att så mycket äldre gårdsbebyggelse ingår i miljöerna, ombyggt och i kombination med relativt nya byggnader.

Ett anslag med stallets ordningsregler.

Ovan: Ordning och reda i stallet. Foto Bohusläns museum.

Bild på vinjett för Fritidlivets miljöer

FRITIDSLIVETS MILJÖER

Var vi tillbringar vår fritid är en allt viktigare fråga. Sommarstugan, idrottshallen eller badplatsen. Vi förknippar dem med avslappning, välmående, aktivitet. Kanske något av de mest karaktäristiska miljöer som 1900-talet burit fram.

Läs alla artiklarna om:

Fritidslivets miljöer
Badplatsen
Campingplatsen
Festplatsen
Idrottslivets miljöer
Idrottshallen
Idrottsplatsen
Semesterbyn
Simhallen
Sommarstugan
Vintersportens miljöer