En fotbollsplan, antingen det är en nationalarena som Råsunda och Ullevi eller en enkel gräsplätt med två mål, är förmodligen den allra vanligaste idrottsanläggningen. Någon har uppskattat antalet idrottsplatser till omkring 4000, men hur många fotbollsplaner det finns är det förmodligen ingen som vet. Platser där man kan utöva friidrott är betydligt färre, och friidrotten är inte heller lika publikdragande. Men det är egentligen inte friidrotten som är liten, det är fotbollen som är så stor att många andra idrotter ser små ut i jämförelse. Sidan ingår i temat Fritidslivets miljöer.

Idag är barns idrott ofta en angelägenhet för hela familjen.

Med idrottsplats menas här inte en plats för idrott i största allmänhet, utan de utomhusanläggningar som främst används för fotboll och/eller friidrott. Detta är två helt olika idrotter som ändå ofta kunnat samsas om samma anläggning. De två idrotterna växte fram ungefär samtidigt och blev tidigt stora.

Anläggningarna heter ofta något med ”idrottsplats” (t ex Skara Idrottsplats) eller ”-vallen” (T ex Skogsvallen, Åbyvallen), ibland också ”-vi” (Genevi, Ullevi). Naturligtvis finns det många renodlade fotbolls- och friidrottsanläggningar, men det finns ändå så mycket gemensam historia att vi presenterar dem under samma rubrik.

Rimnersvallen efter ombyggnaden, med bl a utbyggda läktare. Friidrottsbanorna syns närmast i bild på innerplan. Rimnersvallen anlades 1921-23 och ombyggd inför fotbolls-VM 1958, då bl a matchen Österrike-Brasilien spelades här. Foto Bohusläns museums arkiv.

En idrottsplats

De riktigt stora kända arenorna är trots allt få, det vi beskriver här är de många små och medelstora idrottsplatserna. Även om det är stor variation på deras utseende, finns några gemensamma nämnare. Grundläggande är den gräsbevuxna planen i mitten, i regel med måtten för en fotbollsplan. Runt denna relativt ofta en löparbana, där varvet blir 400 m. Om friidrottsverksamheten är kvar i föreningen så finns också ytor för de övriga grenarna som t ex längdhoppsgrop mm. Det är dock inte alltid man har dessa eller löparbanan kvar.

Ett (eller flera) klubbhus med kansli hör till, omklädningsrum och förråd brukar finnas, liksom en eller flera läktare. Idrottsplatser från 1920-1930-tal har ofta också en liten entrébyggnad med biljettlucka och grind. En kiosk brukar också finnas, ibland inrymd i någon av de andra byggnaderna. Förråd/garage för traktor, gräsklippare och andra maskiner. På lite större anläggningar är en del av dessa funktioner inrymda i läktarbyggnaden. Ligger idrottsplatsen i anslutning till en inomhushall så finns oftast omklädningsrum etc i hallbyggnaden.

Häcklöpning på Rimnersvallen, 1940-tal. Foto Bohusläns museums arkiv.

De tidiga idrottplatserna

Både friidrott och fotboll är aktiviteter som kräver plats och de tidigaste idrottsplatserna anläggs i städerna under 1800-talets slut. Exempel på detta i Göteborg är Balders Hage i Göteborg (1887), Tegelbruksängen i Göteborg (1896, samma plats där Gamla Ullevi ligger) eller Walhalla (1908). Som nämnts under ”Idrottslivets miljöer” var olympiaderna 1896 i Aten och 1912 i Stockholm en stor draghjälp och inspiration för anläggandet av dessa nya idrottsplatser på allt fler orter i landet.

Inledningsvis är det främst i städerna, men så småningom blir det lika vanligt med idrottsplatser på mindre orter och på landsbygden. I och med att måtten på idrottsanläggningar standardiserades i början av 1900-talet såg många av de nyanlagda idrottsplatserna relativt lika ut, det som främst skiljer dem åt är hur stor publikkapacitet de har. Många idrottsplatser var i sin tidigaste skepnad relativt enkla, med få byggnader och kanske bara något enkelt staket runt om. De få större anläggningar som fanns redan vi denna tid, i de större städerna, kom att bli förebilder när man senare byggde ut de enklare idrottsplatserna.

Fotbollsmatch på Rimnersvallen, 1940-tal. Foto Bohusläns museums arkiv.

Utbyggnad och utveckling

När idrottsrörelsen börjar växa ordentligt under mellankrigstiden byggs de tidiga anläggningarna ut, inte minst med läktare, klubbhus, entrébyggnader mm. Många nya idrottsplatser anläggs också. Ett bra exempel är Mjörnvallen i Alingsås, där man först anlade en enkel bollplan 1915, och sedan 1935 byggde ut anläggningen med löparbanor, läktare mm.

En typisk sådan idrottsplats innehåller gräsplan för fotboll och runt denna löparbana mm för friidrott. Ofta finns klubbhus och läktare, men inte alltid. Ibland finns en inhägnad med staket och en entré med biljettförsäljning och kanske en kiosk. En del av dessa idrottsplatser anlades med stöd av arbetsmarknadsprojekt, som stöd för de många arbetslösa under 1930-talet. I stort sett varje liten ort skaffade sig en idrottsplats vid denna tid, ett tydligt vittnesbörd om att idrottandet spridit sig till såväl befolkningen i städerna och tätorter som på landsbygden.

I och med utbyggnaden av skolor i landet dels under 1950-talet och dels de nya högstadieskolorna som byggdes på 1970-talet efter grundskolereformen anlades ibland idrottsplatser som en del av skolområdet. De var (och är) oftast inte avsedda för publik och har sällan läktare mm, men i och med att de ligger i anslutning till omklädningsrum mm så ger de idrottsföreningar träningsmöjligheter efter skoltid. 1960-tal och framåt. I och med att kommunerna från 1950-1960-tal ofta kommit in som ägare eller förvaltare av idrottsplatser, sker också ett antal satsningar i tätorter där man kombinerar inne- och uteidrottsplatser, ibland också med bad.

Ett exempel är Vilans idrottsområde i Skara som i början av 1960-talet ersatte Skaravallen från 1927. På Vilan finns idrottsplats (Skarahov), idrottshall, ungdomsgård, friluftsbad, simhall, och ishall. Senare har man lagt till campingplats, tennishall, ett otal klubbstugor, boulebanor, konstgräsplan mm, ,och man har även bytt namn till ”Sparbanken Arena” några år in på 2000-talet.

Men de flesta idrottsplatser genomgår inte så drastiska förändringar. De får nu nya klubbhus eller man bygger till de gamla. Fler aktiva innebär att man behöver mer utrymme både på planer och i lokalerna, och man vill också ha högre standard, som duschar i omklädningsrummen, fler omklädningsrum och bättre städmöjligheter. Fler planer anläggs också kring idrottsplatserna, en enda huvudplan räcker inte för alla matcher och träningar.

En typisk idrottsplats har nu en huvudplan med gräs och minst en grusplan, samt en eller flera träningsplaner med gräs.Under de senaste tio åren har också konstgräsplaner blivit allt vanligare för klubbar i de högre serierna, men generellt så tillhör det ändå undantagen.

Idag

Idrottsrörelsen är mycket stor i samhället och många av de äldre anläggningarna är fortfarande i bruk. De större förändringar som skett jämfört med anläggningarnas ursprungliga utseende och funktion kan sägas vara:
Utbyggnad med fler planer och fler/större klubbhus, troligen främst från 1970-talet och framåt.
Eftersom friidrotten inte är riktigt lika stor nu som tidigare så har inte alla idrottsplatser kvar friidrottens banor.
Folkomflyttningen från landsbygd till städer och tätorter har lett till att en del idrottsplatser på landsbygden minskat i verksamhet eller lagts ner. Detta har dock inte undersökts närmare.
På motsvarande sätt har en del idrottsplatser i tätorterna fått byggas ut ytterligare.