"Man ska ha husvagn - för då blir man trygg och låst och fri" sjunger Galenskaparna i en av sina låtar. Att campa med husvagn har blivit en oskiljbar del av det svenska semesterlivet. Men det är inte bara på sommarsemestern som campingplatsen nyttjas, vi är också flitiga besökare när vi vill övernatta vid festivaler och idrottsevenemang. Sidan ingår i temat Fritidslivets miljöer.

Husvagnar och tält samsas om utrymmet. Sälviks camping, Fjällbacka 1970-tal. Foto: Åke Rask, Bohusläns museums arkiv.

Bakgrund

Intresset för friluftsliv ökade i början av 1900-talet. Det ansågs hälsosamt att vandra och vistas i det fria. Övernattning kunde ske i enkla sportstugor, eller i tält i naturen. Fjällvandringar sommartid är ett exempel på detta. Campingen, friluftstältandet, som fritidsaktivitet har bl a rötter i USA, där det första campinglägret öppnade 1861. Via bland annat scoutrörelsen som kom till Sverige 1909 spreds också idéerna om det positiva att tälta i det fria. Kanske har också den allmänna värnplikten som infördes 1901 haft en påverkan, nästan alla unga män fick från och med då erfarenheter från organiserat tältliv.

Den tidiga campingens vildmarksideal. Den moderna människan återhämtar sig i den oförstörda naturen, eller så var i alla fall tanken. Foto Johan Börjesson Eld, Bohusläns museums arkiv.

Inledningsvis är det lägerlivet i det fria som är kärnan i upplevelsen med campingen. Men under 1920-1930-talen blev dock själva tältandet i sig en billig övernattningsmöjlighet som gjorde semesterresor möjliga för fler. 1921 tas tältning och tältuthyrning upp på Svenska Turistföreningens program. Behovet av organiserade tältplatser ledde till att de första organiserade campingplatserna anlades omkring 1930.

Det som eventuellt kan vara den äldsta campingplatsen i landet i drift är Bredsand i Enköpings kommun. Området var ett uppskattat friluftsområde med bad, och som bl a också användes för camping. 1930 började man ta upp avgifter och anställa personal. I Uddevalla var Skeppsvikens camping igång under 1930-talet, på ett område som också det redan användes som rekreationsområde av Uddevallaborna. 1923 hade man börjat anlägga och ordna badplats med omklädningshytter mm, och 1930 byggdes Skeppsvikens café (nu rivet), och eventuellt var detta samtidigt med att man organiserade campingplatsen här. Båda dessa platser är bra exempel på att närheten till en bra badplats har nästan alltid varit en förutsättning för en campingplats.

Bredsand och Skeppsviken är båda exempel på hur man från samhällets sida, från kommunalt håll, engagerade sig i frågan om miljöer för fritidsaktiviteter, på samma sätt som man vid samma tid var engagerad i t ex att anlägga badplatser. Skeppsvikens camping är inte längre i drift.

Utveckling

Campingen lämnade alltså idealen om lägerliv i den fria naturen, och det något mer organiserade livet på campingplatsen tar över. Det var fortfarande ett fritt liv utomhus, långt ifrån den inrutade vardagen i staden, men hade inte längre associationer till nybyggarliv med matlagning över lägereld. I stället upplevdes campingen som en modern företeelse och maten lagades på ett primuskök. Campingplatsen erbjöd också ett betydligt större utrymme för ett socialt liv tillsammans med andra semestrande.

När campingen blev populär var det i stället det moderna sommarlivet med sol, bad och primuskök som man ägnade sig åt. Skeppsvikens camping i Uddevalla, 1940-tal. Foto Bohusläns museums arkiv.

Anläggandet av de tidiga campingplatserna skedde ungefär samtidigt med utbyggnaden av vandrarhem, det första vandrarhemmen i Sverige öppnade 1933. Båda företeelserna har sina rötter i samma strävan efter friluftsliv, men utvecklingen gick så småningom åt olika håll. Campingplatserna blev relativt snart en del av ”massturismen” eller i alla fall ”mängdturismen”. Att resa, övernatta, och bada i saltvatten på exempelvis den svenska västkusten hade en generation tidigare varit förbehållet samhällets översta skikt. Nu kunde man ta cykeln på tåget till någon station längs kusten och sedan cykla till de olika campingplatserna, slå upp tältet och sedan ta sig ner till badet. Campingen blev också en del av ungdomens frigörelseprocess, på liknande sätt som att åka till musikfestivaler kan vara idag.

Tältcampingen var den dominerande formen in på 1960-talet, vilket också präglade livet på campingplatserna. Mesta tiden var man utomhus, och man umgicks mycket med andra campare. De hygieniska förhållandena var enkla, kanske enkla tvättrännor med kallvatten, i bästa fall uppdelade i herr- och damavdelning.

Den tilltagande bilismen påverkade också campinglivet. Besökarna blev också mer långväga. Skeppsvikens camping, tidigt 1950-tal. Foto Bohusläns museums arkiv.

Bilen och husvagnen

Allt eftersom det blev vanligare att ha en bil så blev också camparna mer och mer bilburna. 1945 fanns det i Sverige 50 000 personbilar, 1950 ca 240 000, 1960 ca 1,1 miljon och 1970 över 2 miljoner, idag över 4 miljoner. Denna utveckling påverkar också campingplatserna, det måste bli möjligt att komma in med bil, liksom att vägar ordnas inne på campingplatserna så att gräset inte körs sönder.

Det ökande bilåkandet leder inte till någon minskning av campandet, tvärt om: Fler och fler campingplatser anläggs, och flertalet drivs i privat regi. De som driver campingplatserna arrenderar ofta marken, oftast från jordbruksfastigheter men det är inte ovanligt att det är kommunalt ägd mark i tätorternas närhet som upplåts för campingändamål.

Husvagnar började tillverkas i lite större skala under 1930-talet, med t ex tyska Dethleffs 1931, men det är endast ett fåtal som skaffade husvagn under denna tid. 1948 startade tillverkning i Sverige med SMV, samma år startade tyska Hymer, men det är i slutet av 1950-talet och under 1960-talet som ökningen satte fart, svenska Kabe startade 1958, tyska Knaus 1961 och svenska Cabby och Polarvagnen började tillverkas 1964. Mindre tillverkare förekommer också.

Under 1960-talet ställer samhället ökade krav på duschar, toaletter etc på campingplatserna, och detta tillsammans med att det ökande antalet husvagnar ställer krav på större ytor och även elanslutning leder till att campingplatserna utvecklas. Det finns önskemål om minst 4 meter mellan husvagnarna för brandsäkerhetens skull, vilket gör att en husvagnsplats är minst 7-8 meter bred och gärna upp emot 10 meter bred.

Även på mindre campingplatser, som denna vid Skår på Bokenäs, byggs servicebyggnader med WC etc. Foto 1981, Bohusläns museums arkiv.

Socialstyrelsen kom 1966 med ”Råd och anvisningar rörande sanitära krav på campingplatser”, anvisningar som branschen ansåg vara illa utformade, men branschen hade ingen rikstäckande organisation för att kunna ta en diskussion om dessa krav. Detta samtidigt med ett behov att också förbättra betalningssystemet på campingplatser ledde till att de olika distriktsorganisationer som finns 1967 bildade Sveriges Campingvärdars Riksförbund (SCR) vid ett möte i Göteborg.

Det var inte bara husvagnsplatser med elanslutning och plats för husvagnens förtält, liksom gemensamma dusch/WC-byggnader och gemensamhetskök som förändrade campingplatserna. Från 1960-talet började man också bygga stugor för uthyrning.

Exempel på huvudbyggnad med kontor, kiosk och serviceutrymmen. Sannäs camping 1978. Foto Bohusläns museums arkiv.

Kiosker blir vanliga i campingplatsens huvudbyggnad och på större campingplatser är det snarare frågan om en mindre livsmedelsbutik. Våra ökade krav på komfort och tillgänglighet ledde alltså till att campingplatserna byggdes ut ytterligare under 1970- och 1980-talen och de riktigt stora blir kompletta semesteranläggningar som innehåller det mesta utom själva boendet, som du har med dig själv. Daftö camping utanför Strömstad är exempel på denna kategori, som förutom alla faciliteter för själva campandet också har lekland med åkattraktioner och barnteaterföreställningar, äventyrspark, restauranger och konferensmöjligheter. Anläggningen har också bytt namn till ”Daftö Resort”.

Just olika former av aktivitetsanläggningar är sedan 1990-talet relativt vanliga invid större campinganläggningar. En tidig sådan är minigolfbanan, som väl nästan kan betraktas som en av ingredienserna i en ”svensk sommarklassiker” och har varit vanlig åtminstone sedan 1970-talet.

Minigolfen startade i USA på 1920-talet och kom till Sverige redan i början av 1930-talet, första banan 1932 i Eskilstuna. De tidiga banorna med sand (tennissand) mellan träramar. Nya metoder för att prefabricera hållbara och väderbeständiga banor kom bl a Tyskland på 1950-talet, med bl a eternitskivor och stålramar. Banorna anlades på platser med mycket folk sommartid, som t ex i folkparker, eller på campingplatser.

En annan företeelse som dyker upp under 1960-talets slut och framförallt under 1970-1980-talen är campingplatsernas ”långliggare” eller ”säsongare”. Man ställer upp sin husvagn för i stort sett hela säsongen, och man har då en husvagn av lite större storlek. På 1960-talet dyker s k ”villavagnar” upp, stora husvagnar som egentligen inte är avsedda att köra omkring med, endast transporteras mellan uppställningsplatserna. De når dock kanske inte riktigt den popularitet de har fått i andra länder, eftersom man som långliggare kanske ändå vill göra en ”vanlig” husvagnssemester också, dvs under någon semestervecka lämnar man sin hemmacamping och semestrar också på andra orter.

Den grönvita vagnen till höger är en typisk säsongsuppställning, med en fast uteplats vid ingången. Sannäs camping 1978. Foto AB Flygtrafik Bengtsfors, Bohusläns museums arkiv.

Så här kan man läsa på olika nätforum om långtidscamping: ”Jag har varit land och rike runt tidigare år. Men jag upplevde det som jobbigare och jobbigare att köra runt. Så i år köpte vi säsongsplats i Piteå på Havsbadet. Och vi har aldrig tillbringat så mycket tid i vagnen som nu. Vi är där varje helg och hela semestern.” eller ”Men nu är i 5 vagnar på vår ”gata” som håller ihop lite mer än de andra och sitter ofta tillsammans osv. Men vi brukar faktiskt tänkt på att när det passerar gäster att man hejjar och är glad för det ger inte ett bra intryck att se ”säsongare” som bara sitter och tittar på en när man passerar. Har ju rullat vi med och gör ju det fortfarande på semestrar när vi kan.” (www.husvagnsforum.com 12 aug 2009) Långliggarna påverkar utseendet på de delar av campingen där man bor, framför husvagnarna ordnas mer eller mindre permanenta uteplatser, och man hjälps också gemensamt åt att förbättra småsaker på campingplatsen i övrigt. Det är inte ovanligt att man i mer eller mindre reglerad form hjälper till med campingplatsens skötsel inom det mobila sommarstugeområde som långliggardelen har blivit.

De husbilar som finns har inte påverkat campingplatserna mer än vad husvagnarna gjort, eftersom det är ungefär samma storlek på en husbil som en husvagn.

Idag

Från ca 4 miljoner gästnätter per år i slutet av 1960-talet har siffran flerdubblats fram till nu, med omkring 15 milj gästnätter 2009. Ca 3/4 av dessa är svenskar, av övriga nationaliteter märks främst norrmän och tyskar. Västra Götalands län är det största campinglänet med 20% av alla gästnätter, följt av Halland och Kalmar län (med Öland) med vardera ca 10%. Campingplatserna möter alltså fortsatt stor efterfrågan och även om det naturligtvis går upp och ner för enskilda campingplatser så utvecklas branschen som helhet.

Husvagnscamping står för ca ¾ av alla gästnätter. Inslaget av tältcamping är inte stort (ca 1/10 av gästnätterna) men finns fortfarande kvar, inte minst betingat av att moderna tält både är mer lätthanterade och vädersäkra än de var förr. På de fria ytorna kan husbilar från Tyskland, Italien eller Österrike samsas med långfärdscyklister som slagit upp ett litet kupoltält, medan i skogsdungen intill ett pensionärspar slår på gasolgrillen framför husvagnen de flyttade ut i redan i maj.

Standardkraven ökar vilket bl a påverkar uthyrningsstugornas storlek och standard, och successivt sker ett långsamt utbyte av mindre och enklare stugor till lite större, inte sällan med egna kökdelar.