Simhallen

Simhallar och badhus har vi till både nöje och nytta. Vi åker vattenrutschbana, motionssimmar eller tränar tävnlingssimning. Simning kan naturligtvis ses som en motionsform och idrottsgren bland andra, men det finns en historia kring badande och badkultur som är bredare än så. Sidan ingår i temat Fritidslivets miljöer.

Uddevalla simhall, Walkesborgsbadet. Inmarsch av deltagare i simevenemang. Foto Bohusläns museum.

Anläggningar för badande har funnits under mycket lång tid, med rötter i antiken. När badorterna växte fram under 1800-talet byggdes varmbadhus för hälsosamma varma tångbad, och kallbadhus för salta bad i havet. Det fanns en stark hälsoaspekt kopplade till dessa bad.

I städerna byggdes badhus kring sekelskiftet 1900, dels med koppling till det hälsosamma med att bad och renlighet, samt i viss mån för att kunna bedriva simundervisning. För att nämna ett exempel så invigdes Sturebadets simhall 1902, med en bassäng med måtten 14 gånger 7 meter.

Dessa anläggningar hade alltså få möjligheter till simning som tävlings- och motionsidrott. Bassängerna var för små, och möjligheterna att på ett ekonomiskt sätt värma upp och rena vattnet i bassängerna inte så bra.

Simsportens utveckling

Simsporten utvecklades precis som många andra idrotter under 1800-talets slut. Bröstsimmet som varit allmänt använt åtminstone sedan 1800-talets början kompletterades från 1850-talet med andra och snabbare simstilar, som successivt utvecklades till det moderna crawlsimmet.

Det var strax efter sekelskiftet 1900 som man i tävlingssammanhang kombinerade de armtag man använt sedan 1870-talet med sparkande bentag. Ryggcrawl kom strax efter vanliga crawlsimmet.

ryggsim_530x398

Full fart i ryggsimmet. Foto Bohusläns museum.

För simsporten liksom för många andra idrotter innebar olympiaden i Aten 1896 ett uppsving för intresset. Det första sim-SM hölls 1891. Vid de tidiga olympiaderna simmade man i öppet vatten, i Stockholm 1912 t ex i hamnen. Efter detta blev utomhusbassänger det vanliga.

Från OS 1924 blev standarden för tävlingar en 50-metersbassäng med markerade banor. Startpallar kom vid OS 1936. Det är också på 1930-talet som fjärilssimmet utvecklas, som en variant av bröstsim, först från OS 1952 är fjärilssim en egen gren.

Simhallarna

På mindre orter var det länge simning i öppet vatten som gäller. I mindre städer kunde det finnas äldre badhus med små bassänger, 10-15 meter långa, och så kunde situationen vara in på 1950-1960-talet.

Frågan om simkunnighet spelar också en roll i utvecklingen. Skolan skulle från 1920-talet undervisa barn i simkunnighet, och 1935 bildades Riksföreningen för simningens främjande (nu Simfrämjandet) och simborgarmärket instiftades.

Undervisning i simkunnighet kräver i och för sig inte så långa bassänger som simporten gör, men det gav frågan om att bygga modernare simhallar också en folkhälsoaspekt. Simsportens behov kunde knytas ihop med frågan om allmän simkunnighet.

Från och med 1930-talets mitt kan man därför säga att det inte längre är badhus som byggs. Man bygger simhallar, med större bassänger, helst 25 metersbassänger. Fullvärdiga tävlingsbassänger med 50 meters längd är mindre vanligt, och så är det än idag, i Sverige finns endast ett tiotal 50-metersbassänger.

Till bassängerna byggs också åskådarläktare och ibland hopptorn mm. Eftersom allt fler hade badrum hemma i bostaden försvann också behovet av hygienavdelningar med sina rader av badkar, endast omklädningsrummen med sina duschar behövdes.

Simhallar är dock kostsamma anläggningar och utbyggnadstakten är därför långsammare än för andra idrottsanläggningar, och det är inte förrän på 1970-1980-tal som man kan säga att de flesta städer och medelstora orter har tillgång till egen simhall.

Inte sällan föregicks byggandet av en simhall av en mångårig diskussion om placering och inte minst finanisering innan bygget slutligen blev av. Flertalet simhallar är eller har varit kommunala anläggningar.

I flera fall byggs också utomhusbassänger, vilka så småningom täckts över. Först med enklare tälttak, s k ”barracuda-tält”, och så småningom med riktiga överbyggnader. Det är inte ovanligt att simhallarna byggs som kombinationsanläggningar, dvs att det i samma byggnadskomplex också finns lokaler för andra aktiviteter och idrotter, det kan vara brottning, boxning, gym, bowlinghall, sporthall. Det är heller inte helt ovanligt att simhallsanläggningen ligger i anslutning till en gymnasieskola, i synnerhet på 1970-1980-talsanläggningar.

simhopp_530x540

Vattenglädje i simhallen. Foto Bohusläns museum.

Simhallarnas kostsamhet gjorde dem samtidigt till prestigebyggen, och framförallt för de byggen som genomfördes under 1930-1960-tal lades omsorg om arkitekturen, utformningen och konstnärlig utsmyckning. Arkitekterna lade sig vinn om att simhallarna skulle bli en del av det moderna samhällsprojektet där den modernistiska arkitekturen var en viktig beståndsdel. Stora glasade partier blev vanliga, glaspartier som släppte in mycket ljus och skapade en närhet till de gröna parkytor som ofta fanns utanför.

Sommarland_530x323

Sommarlandens äventyrsbad blev inspiration också för simhallarna. Skara sommarland. Foto Bohusläns museum.

Utvecklingen under 1980-1990-talen påverkas av de äventyrsbad som från 1980-talet dök upp på de utomhusanläggningar, ”sommarland” som dyker upp från samma tid. Vattenrutschbanan är i och för sig ingen ny uppfinning, det förekommer redan på 1930-talet, men från 1980-talet tillverkas de på ett nytt sätt med sektioner i glasfiberarmerad plast, och succén är given. Äventyrsbadet i mer eller mindre utvecklad form, med en eller flera vattenrutschbanor, vattenfall, tunnlar, kanaler etc blir en ny beståndsdel i simhallarna. Helt nya anläggningar präglas kraftigt av detta ideal, och äldre anläggningar kompletteras med någon vattenrutschbana som landar i en befintlig bassäng.

Två exempel som tydligt illustrerar dessa olika simhallsideal, simsportshallen och äventyrsbadet, är Valhallabadet i Göteborg och Vattenpalatset i Vänersborg.

Valhallabadet byggdes vid mitten av 1950-talet och stod klart 1956. Inriktningen för anläggningen var främst simundervisning och simsport, samt kringaktiviteter som t ex romerska bad. Senare har anläggningen byggts till med en utomhusbassäng på 50 m som senare byggts om till inomhusbassäng. Anläggningen byggdes med mycket omsorg om den arkitektoniska utformningen och även utsmyckningen i form av en stor väggmosaik.

Vattenpalatset i Vänersborg stod klart 1992, och har sin huvudinriktning på vattenlek, med flera sammanlänkade bassänger inne och även utomhus, vattenrutschbanor, vattenfall, tunnlar etc. En 25-m bassäng finns för motion och simundervisning, men simtävlingar kan i princip inte hållas här. Utformningen inne i hallen vill skapa ett ”vattenlandskap” men som helhet är anläggningen tidstypisk i sin gestaltning, man har inte alls haft samma ambition att manifestera genom utformningen.

Idag

Idag finns omkring 500 simhallar i landet, ojämnt fördelade mellan större och mindre kommuner. Flertalet är uppförda under 1960-1970-talen, vilket också innebär att det finns ett stort underhållsbehov på många anläggningar eftersom miljön med vatten i både bassänger och omklädningsrum samt olika kemikalier sliter på anläggningarna. Titeln på en konferens i Stockholm 2010 kring simhallsfrågan ” Fokus simhallar: Riva – renovera – bygga nytt” är därför talande för de valsituationer man står inför på många håll. Hur man än gör är en simhall en kostsam anläggning för sin ägare (oftast en kommun) och man har få alternativ som inte innebär stora investeringar och/eller driftskostnader.

Bild på vinjett för Fritidlivets miljöer

FRITIDSLIVETS MILJÖER

Var vi tillbringar vår fritid är en allt viktigare fråga. Sommarstugan, idrottshallen eller badplatsen. Vi förknippar dem med avslappning, välmående, aktivitet. Kanske något av de mest karaktäristiska miljöer som 1900-talet burit fram.

Läs alla artiklarna om:

Fritidslivets miljöer
Badplatsen
Campingplatsen
Festplatsen
Idrottslivets miljöer
Idrottshallen
Idrottsplatsen
Ridhuset
Semesterbyn
Sommarstugan
Vintersportens miljöer