Innehåll

• 1. Plan- och bygglagen
• 2. Miljöbalken
• 3. Kulturmiljölagen

De lagar som behandlar vår kulturmiljö och kulturhistoriskt värdefulla bebyggelse utgörs i första hand av plan- och bygglagen (PBL) och kulturmiljölagen (KML) och till viss del även miljöbalken (MB). Enligt KML delar vi alla ansvaret för att skydda och vårda vår kulturmiljö. De delar som rör byggnader hanteras främst i PBL till exempel bygglov. Områden av riksintresse för kulturmiljövård regleras i MB. KML skyddar fornlämningar, byggnadsminnen och kyrkor. Nedan följer en genomgång av relevanta kapitel och paragrafer i tur och ordning PBL, MB och KML.

1. Plan- och bygglagen

Enligt lagstiftning delar vi alla ansvaret för att skydda och vårda vår kulturmiljö. De aspekter av detta som rör byggande hanteras främst i plan- och bygglagen (2010:900) (PBL) och det är byggherren som har ansvaret för att lagens krav uppfylls. I PBL finns flera bestämmelser som syftar till att värna platsens kulturvärden. Relevanta lagrum i PBL återfinns i:

• 2 kap. 3 § Planläggning ska ske med hänsyn till natur- och kulturvärden, miljö och klimataspekter. (Se ”Detaljplan” nedan).
• 2 kap. 6 § (”anpassningskravet”) Vid planläggning, i ärenden om bygglov och vid åtgärder som inte kräver lov ska bebyggelse och byggnadsverk utformas och placeras på ett sätt som   är lämpligt med hänsyn till bland annat kulturvärdena på platsen. (Se ”Anpassning” nedan).
• 4 kap. 16 § reglering av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse i detaljplan. (Se ”Detaljplan” nedan).
• 8 kap. 9 § Vid nybyggnation gäller också att en tomt som ska bebyggas och ordnas på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till stads- eller landskapsbilden och till natur- och           kulturvärdena på platsen. (Se ”Anpassning” nedan).
• 8 kap. 13 § (”förvanskningsförbudet”) förbud mot förvanskning av en byggnad eller bebyggelsemiljö som är särskilt värdefull. (Se ”Förvanskning” nedan).
• 8 kap. 14 § underhåll ska göras varsamt så att byggnadsverkets kulturhistoriska värde bevaras. (Se ”Varsamhet” nedan).
• 8 kap. 17 § (”varsamhetskravet”) ändring av byggnad ska göras varsamt så att dess kulturhistoriska värden tas tillvara. (Se ”Varsamhet” nedan).

Utdrag ur plankarta för detaljplan med skyddsbestämmelser (Käringön). I detta fall innehåller ”q1 och q2” anpassnings- och varsamhetskrav samt förvanskningsförbud. B står för bostadshus. Prickad mark får inte bebyggas. Källa: Orust kommun.

Plan- och bygglagens regler kring kulturvärden gäller både för bygglovspliktiga och icke bygglovspliktiga åtgärder. Särskild bygglovsbefrielse för vissa åtgärder gäller inte alltid inom utpekade kulturmiljöer.

1.1 Anpassning

Anpassning handlar om hur nybyggnation eller förändring påverkar den omgivande miljön. När det gäller nytillskott ska man ta hänsyn till miljön som helhet genom att det nya utformas och placeras på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till ”stads- och landskapsbilden, natur- och kulturvärdena på platsen och intresset av en god helhetsverkan” (2 kap. 6 § PBL). Ändringar och tillägg i bebyggelsen ska också göras ”varsamt så att befintliga karaktärsdrag respekteras och tillvaratas.”

Exempel på gårdar i en kulturmiljö, och där det traditionella bebyggelsemönstret dominerar. De byggnader som är av senare datum har anpassats efter befintlig bebyggelse och landskapsbild, vilket ger ett samlat helhetsintryck. Foto: Bohusläns museum.

Du kan också behöva anpassa ny bebyggelse, om bebyggelsemiljön som helhet också omfattas av förvanskningsförbudet (se beskrivning av förvanskningsförbud nedan). Den nya bebyggelsen får alltså inte förvanska miljöns egenskaper.

Även nya tomter ska anordnas med hänsyn till platsens kulturvärden: En obebyggd tomt som ska bebyggas ska ordnas på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till stads- eller landskapsbilden och till natur- och kulturvärdena på platsen (8 kap. 9 § PBL). För nybyggnationer, såväl hus som andra anläggningar, innebär detta att man ska förhålla sig till de befintliga värden som platsen och miljön har. Det gäller såväl nybyggnationens storlek och generella former, som detaljutformning.

1.2 Förvanskning

Förbudet mot förvanskning är ett nyckelbegrepp för att hantera ändringar av befintliga byggnader. Det är inte ett förbud mot förändring. Det innebär att byggnader eller miljöer som är särskilt kulturhistoriskt värdefulla inte får förvanskas (8 kap. 13 § PBL). Förvanskning innebär att en byggnad/bebyggelsemiljö ändras på ett sätt som ger negativa effekter på dess värdefulla egenskaper. För att kunna göra en bedömning om eventuell förvanskning, måste byggnadens/bebyggelsemiljöns egenskaper identifieras. Förvanskningsförbudet gäller oavsett om byggnaden/miljön sedan tidigare är utpekad som särskilt värdefull eller ej. Byggnaden kan vara värdefull genom sina egna egenskaper, men även genom att den är en viktig del av en värdefull miljö. Skyddet gäller byggnadens egenskaper och kan utgöras av såväl helheten som husets form, volym och gestaltning, eller detaljer som bevarade snickerier och fönster. Förvanskningsförbud kan också omfatta särskilt värdefulla bebyggelsemiljöer. Detta innebär att både befintliga egenskaper måste respekteras och att nytillskott måste anpassas.

Hus med flera bevarade byggnadsdetaljer. Foto: Bohusläns museum.

1.3 Varsamhet

Varsamhet är ytterligare ett nyckelbegrepp för att hantera ändringar av befintliga byggnader. Varsamhet handlar om hur förändringar genomförs. Ändringar ska utföras varsamt, så att hänsyn tas till byggnadens karaktärsdrag och att ändringarna tar till vara byggnadens tekniska och kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga värden (8 kap. 17 § PBL). Detta gäller alla byggnader oavsett ålder. Även underhåll ska utföras varsamt så att byggnadens särskilda värden bevaras och hänsyn tas till både byggnadens och områdets kulturvärden (8 kap. 14 § PBL).

1.4 Detaljplan

Genom bestämmelser i detaljplan finns möjligheter att stärka skyddet för områdes kulturvärden. Flera olika planbestämmelser kan fungera som verktyg:

• Genom begränsning av byggrätter och bestämmelser om placering och utformning av bebyggelse kan det säkerställas att hänsyn tas till befintliga värden vid ny bebyggelse.
• Genom begränsning av byggrätter kring befintlig bebyggelse, liksom byggnadshöjd, kan man säkerställa att oönskade volymförändringar sker, eller att små hus rivs för att ersättas av större.
• Särskilt värdefulla byggnader enligt 8 kap. 13 § kan ges skyddsbestämmelser (q-bestämmelser) som preciserar vilka delar eller egenskaper hos en byggnad som inte får tas bort, ändras, eller ska underhållas på ett visst sätt.
• Genom varsamhetsbestämmelser enligt 8 kap. 17 § (k-bestämmelser) kan kommunen precisera vad varsamhetskravet innebär inom ett detaljplanerat område.
• Särskilt värdefulla byggnader och sådana som utgör en väsentlig del av ett särskilt värdefullt bebyggelseområde kan också beläggas med rivningsförbud.

1.5 Rivningslov

Inom detaljplanelagt område krävs rivningslov för att riva hela eller delar av byggnader (PBL 9 kap. 34 §). Rivningslov kan nekas med hänvisning till kulturhistoriskt värde enligt punkt 2 nedan, även om byggnaden inte är belagd med rivningsförbud.

”Rivningslov ska ges för en åtgärd som avser en byggnad eller byggnadsdel som inte:

1. omfattas av rivningsförbud i detaljplan eller områdesbestämmelser, eller
2. bör bevaras på grund av byggnadens eller bebyggelsens historiska, kulturhistoriska, miljömässiga eller konstnärliga värde.”

Här kan du läsa mer om Hantera kulturvärden med PBL

För ytterligare information om plan- och bygglagen se också PBL-kunskapsbanken på Boverkets hemsida.

2. Miljöbalken

Värdefulla natur- och kulturmiljöer skyddas enligt miljöbalken (1998:808) (MB). Hit hör de cirka 1700 områden som är av riksintresse för kulturmiljö. Miljöbalken slår också fast att kulturvärden är ett av de allmänintressen som ska tillgodoses vid planering och lovgivning.

2.1 Riksintressen

”Områden som är av riksintresse för naturvården, kulturmiljövården eller friluftslivet skall skyddas mot åtgärder som avses i första stycket” (dvs påtaglig skada) (MB 3 kap. 6 §).

Ett område av riksintresse för kulturmiljövården är en miljö eller ett landskap som genom sitt innehåll särskilt väl speglar skeden, händelseförlopp eller verksamheter av vikt för landets och områdets kulturella, politiska, sociala, religiösa eller tekniska utveckling i ett regionalt eller lokalt sammanhang. Riksintresset ska utgöra en helhetsmiljö, det vill säga området ska särskilt väl uppvisa ett sammanhängande funktionellt historiskt system. Riksintresset ska innehålla fysiska uttryck som stödjer den utvalda berättelsen om vad som hänt i landskapet. Uttrycken i kulturmiljön ska ge särskilt goda möjligheter till upplevelser, kunskap och förståelse för den kulturhistoriska utvecklingen. Sammantaget ska riksintressen ge en bred bild av samhällets historia.

Mollösund är en av Bohusläns utpekade riksintresseområden för kulturmiljövården. Foto: Bohusläns museum

MB innehåller specifika bestämmelser om riksintressen, kulturreservat, biotopskydd med mera, men också generella bestämmelser om miljöhänsyn, vilket även omfattar kulturmiljön. Kulturvärden är ett allmänt intresse som ska beaktas i en god hushållning med mark och vattenområden och den övriga fysiska miljön, inklusive bebyggd miljö och landskapsbild.

Enligt kapitel 3 och 4 MB, ska områden som är av riksintresse för naturvården, kulturmiljövården eller friluftslivet skyddas mot påtaglig skada. Riksantikvarieämbetet beslutar om vilka områden som är av riksintresse för kulturmiljövården. Det är riksintressebeskrivningen med tillhörande värdemotivering som ligger till grund för bedömningar om vad som skulle kunna orsaka en påtaglig skada. Även åtgärder utanför ett riksintresseområde kan påverka riksintresset och kan behöva beaktas.

Förteckning över riksintresseområden för kulturmiljövården finns bland annat på Riksantikvarieämbetes hemsida. Denna information finns också ofta på din kommuns hemsida. Kulturvärden är ett av lagstiftningens allmänintressen och ska tillgodoses vid planering och andra åtgärder.

3. Kulturmiljölagen

Kulturmiljölagens (1988:950) (KML) syfte är att garantera nuvarande och kommande generationers tillgång till en mångfald av kulturmiljöer. Enligt 1 kap. 1 § KML framgår att:

”Det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda kulturmiljön. Ansvaret för kulturmiljön delas av alla. Såväl enskilda som myndigheter ska visa hänsyn och aktsamhet mot kulturmiljön. Den som planerar eller utför ett arbete ska se till att skador på kulturmiljön undviks eller begränsas. Bestämmelserna i denna lag syftar till att tillförsäkra nuvarande och kommande generationer tillgång till en mångfald av kulturmiljöer.”

Kulturmiljölagen hanterar framför allt fornlämningsfrågor (2 kap.), men också byggnadsminnen (3 kap.) och kyrkliga kulturminnen (4 kap.).

Curmans villor i Lysekil, byggnadsminne sedan 1986. Foto: Bohusläns museum.

3.1 Fornlämningar skyddas av kulturmiljölagen (KML)

Fornlämningar skyddas av KML 2 kap. 6 §:

”Det är förbjudet att utan tillstånd enligt detta kapitel rubba, ta bort, gräva ut, täcka över eller genom bebyggelse, planering eller på annat sätt ändra eller skada en fornlämning”
Länsstyrelsen är den myndighet som beslutar i ärenden som rör fornlämningar och fornlämningsområden.

Enligt KML 2 kap. 12 § gäller att:

”Den som vill rubba, ta bort, gräva ut, täcka över eller genom bebyggelse, plantering eller på annat sätt ändra eller skada en fornlämning ska ansöka om tillstånd hos länsstyrelsen”.

Länsstyrelsen får endast lämna ett sådant tillstånd om fornlämningen medför sådant hinder eller olägenhet att det inte står i rimligt förhållande till fornlämningens betydelse.

3.2 Vad är en fornlämning?

En lämning måste uppfylla en rad olika kriterier för att betraktas som en fornlämning. Den måste vara en lämning efter människors verksamheter under forna tider, ha tillkommit genom äldre tiders bruk och vara varaktigt övergiven. Dessutom ska lämningen huvudsakligen antas ha tillkommit före år 1850.

Enligt KML 2 kap. 1 § utgörs fornlämningar av följande lämningar:
” 1. gravar, gravbyggnader och gravfält samt kyrkogårdar och andra begravningsplatser,
  2. resta stenar samt stenar och bergytor med inskrifter, symboler, märken och bilder samt andra ristningar eller målningar,
  3. kors och minnesvårdar,
  4. samlingsplatser för rättskipning, kult, handel och andra allmänna ändamål,
  5. lämningar av bostäder, boplatser och arbetsplatser samt kulturlager som uppkommit vid bruket av sådana bostäder eller platser, liksom lämningar efter arbetsliv och näringsfång,
  6. ruiner av borgar, slott, kloster, kyrkobyggnader och försvarsanläggningar samt av andra byggnader och byggnadsverk,
  7. färdvägar och broar, hamnanläggningar, vårdkasar, vägmärken, sjömärken och likartade anläggningar för samfärdsel samt gränsmärken och labyrinter, och
  8. Fartygslämningar”.

Fornlämningar under vatten är exempelvis vrak, hamnanläggningar och fiskeanläggningar. För vrak gäller att fartyget ska ha förlist före 1850. Tidsgränsen 1850 har inte alltid funnits, det är en förändring som kom när lagen reviderades 2014. Lämningar som antas ha tillkommit 1850 eller senare har inte ett automatiskt skydd. De kan dock fornlämningsförklaras, om det finns särskilda skäl med hänsyn till dess kulturhistoriska värde. Både kända fornlämningar och sedan tidigare okända fornlämningar omfattas av lagskyddet. De kända fornlämningarna finns registrerade i Riksantikvarieämbetets Kulturmiljöregister genom söktjänsten Fornsök.

Fartygslämning, vrak vid Dyngön. Fartygslämningen är synlig i vattnet, till vänster i bilden. Foto Edgar Wróblewski. Bohusläns museum.

Enligt 2 kap. 2 § gäller skyddet för ett så stort område på marken, sjö- eller havsbotten som krävs för att bevara fornlämningen:

”Till en fornlämning hör ett så stort område på marken, sjö- eller havsbotten som behövs för att bevara fornlämningen och ge den ett tillräckligt utrymme med hänsyn till dess art och betydelse. Detta område benämns fornlämningsområde”

3.3 Övriga kulturhistoriska lämningar

Övriga kulturhistoriska lämningar kallas de lämningar som inte uppfyller kraven för fornlämningar. De registreras ibland också i Kulturmiljöregistret. Dessa lämningar har inte samma starka skydd som fornlämningar, men de berättar ändå om vår kulturhistoria. Det kan vara stenmurar, lämningar efter torp, kvarnar och sågar som tillkommit efter 1850, sentida militärhistoriska lämningar med mera.

Andra sidor i Bygga i Bohuslän:

• Bygga i Bohuslän (startsida)
• Bygga om, bygga till och underhålla
• Bygga i bebyggelsemiljö
• Bygga i landskapet
• Fornlämningar där jag vill bygga

Vad säger lagen om kulturvärden? är en del av  Bohusläns museums rådgivningsmaterial Bygga i Bohuslän.