Trots att Västsveriges vintrar inte är snösäkra och att perioden med snö är förhållandevis kort, är skidåkning viktigt och man hittar skidspår och anläggningar på de flesta orter. Och man spelar ishockey i kustsamhällen som Rönnäng och Lysekil, och bandy i Vänersborg, Lidköping, Kungälv och Göteborg. Vintersporterna har trots allt en stark ställning i denna del av landet. Sidan ingår i temat Fritidslivets miljöer.

Vintersporterna växte fram ungefär samtidigt med de andra idrotterna, under 1800-talets slut. De var redan tidigt ett komplement till sommaridrotterna, som gjorde det möjligt att idrotta året runt. Man delade också utvecklingen med ökat antalet aktiva under mellankrigstiden med sommaridrotterna.

Skidsport

Längdskidåkning var den sport som tidigt växte sig stor och kom att bli en av »de tre stora« (skidåkning, fotboll, friidrott) idrotterna i landet. Tidiga skidtävlingar ägde rum på 1880-talet, första officiella Skid-SM för herrar anordnades 1910 och för damer 1917.

Distriktsmästerskap i längdåkning i Uddevalla, 1950-tal. Foto Arne Andersson, Bohusläns Museums arkiv.

Tidigt och ganska lång tid framåt spårade man skidspår i lämplig terräng och på småvägar i terrängen. Men när skidsporten blev populär bland allmänheten, och populära skidorter utvecklas, som till exempel Hindås utanför Göteborg, växte också behovet av förberedda spår som lätt kan spåras upp utan att komma i konflikt med diken, gärdesgårdar och andra hägnader, liksom att kunna passera skogspartier på ett bra sätt.

Förutom längåkning ägnade man sig också åt backhoppning och det fanns även backar för kälkåkning.

På 1910-talet växte det alltså fram skidsportorter som (ännu så länge) främst nyttjades av de högre samhällsskikten. De innehöll hotell och pensionat och var ofta lätt nåbara med tåg. Exemplet Hindås fick järnvägsanslutning med Göteborg 1896, var ganska snösäkert, och som mest fanns här ett tiotal hotell eller pensionat.

Hindås hade också en hoppbacke, byggd 1904, som ersattes av den nuvarande 1934. Också Dals Ed blev en vintersportort på 1910-talet. Även här var det en kombination av järnväg, stadsbor och snösäkra vintrar som skapade underlag för hotell, hoppbackar och skidspår.

Under mellankrigstiden växte en annan typ av skidanläggningar fram. De var enklare men besöktes av fler, och anlades ofta nära tätorterna. Idrottandet hade nått bredare befolkningsgrupper och under vintermånaderna ville man snabbt och enkelt kunna ta sig ut i skidspåren när det är bra före. Här hittade man skidspår i anslutning till en klubbstuga, och inte sällan en hoppbacke.

Skridskoåkning på Bjursjön i Uddevalla, 1940-tal. Foto Arne Andersson, Bohusläns museums arkiv.

Tillkomsten av Bjursjöstugan nordost om Uddevalla kan tjäna som ett bra exempel på detta. När skidintresset ökade under 1920-talet ledde det till att man bildade Uddevalla Skidklubb 1929, tidigare låg den under IFK Uddevalla. Snart började man leta efter en bra plats för en skidanläggning.

1931 kunde man läsa hur man tänkte sig ett frisksportcentrum vid Hogsjön (en grannsjö till Bjursjön), och hur frågan senare under året stod inför sin lösning med en »idrottsgård« vid Bjursjön. I mars 1933 noterades att en sportstuga skulle byggas vid Bjursjön, något som inleddes under sommaren och i början av februari 1934 kunde man läsa om sportstugans invigning.

Isen på den intilliggande sjön fungerade som isbana. 1938 kompletterades anläggningens längdspår med en hoppbacke, en slalombacke anlades 1957. Ett elljusspår stod klart 1955.

Anläggningen kunde nås med tåg på Lelångenbanan, och sedan denna lades ner 1964 fick man också tillgång till cirka 4 kilometer av banvallen. Orientering var redan från klubbens start en stor gren, och detta är ett bra exempel på hur samma anläggning har en åretruntfunktion med skidor på vintern och löpning på sommaren på samma ( eller delvis samma ) spår. Anläggningen finns fortfarande kvar, dock utan hopp- och slalombacke.

Orter som Hindås tappade sin publik när resor ner till kontinentens skidorter blev vanliga på 1960- och 1970-talen. Backhoppning har också tappat mycket i populäritet och de flesta hoppbackar står idag övergivna.

De mindre och enklare skidanläggningarna nära tätorterna nyttjas däremot i allmänhet alltjämt, och är oftaåretruntanläggningar där spåren används för löpning övriga delar av året.

Utförsåkningen är något yngre än längdskidåkningen. Den introducerades i Sverige 1934. Med tiden anlades ett antal mindre slalombackar i Västsverige, men utförsåkningen blev aldrig lika stor i Västsverige som längre norrut, där stora skidsportorter som Sälen och Åre växte fram, med tillgång till helt andra utförslöpor och mycket säkrare snötillgång.

En av få lite större skidsportanläggningar är Billingens fritidsområde i Skövde. Den är anlagd omkring 1970, och har även hotell och konferensanläggning, stugby etcetera.

Platsen nyttjades redan tidigare för friluftsaktiviteter, men vid denna tid gjorde man en sörre satsning. Ett av målen var att få skid-SM förlagt hit, vilket så småningom skedde 1982. Också Billingehusanläggningen används året runt, med löpspår, vandringsleder etcetera. Här finns också en konstfrusen bandybana.

Skridskosport

Skridskoåkning som sport har en ungefär samtida tillkomsthistoria som längdskidåkningen, med bland annat skridsko-VM i Sverige 1894, och bildandet av Svenska skridskoförbundet 1904. Inledningsvis var det på naturisar man åkte, men så småningom åkte man på anlagda isbanor, eller på isar som spolats på de vanliga idrottsplatsernas grusplaner.

Hastighetsåkning på skridskor har sällan egna anläggningar, utan man har samsats med bandy och ishockey. Den utvecklades aldrig till någon riktigt stor sport.

Skara Idrottsförenings bandylag uppställda för fotografering på Skaravallen. Foto 1950-tal, Stig Rehn, Västergötlands museums arkiv.

Bandy däremot blev en av de stora vintersporterna. Den uppstod i England, och spreds till Europa vid 1800-talets slut. Till Sverige kom sporten på 1890-talet. Begreppet »hockey« användes ofta vid denna tid för det som idag heter bandy. Från att ha varit en överklassport fick den under mellankrigstiden en helt annan förankring, inte minst i Mellansveriges bruksorter där den blev riktigt stor.

Bandybanorna var beroende av naturlig vinterkyla innan man från 1950-talet började anlägga konstfrusen is. Man spelade också ofta spontant på sjöis, och det finns berättelser om hur det tog längre tid att skotta rent isen än vad själva matchen tog.

Junior-VM i bandy 1961. Sovjets målvakt inför en match mot Finland på Vänersborgs Isstadion. Foto Stig Hjelm, Kulturlaget.

Ungefär samtidigt med att de konstfrusna isarna blev vanliga ökade också ishockeyns popularitet. Hockeyn hade utvecklats i Kanada, den första matchen i Sverige skall ha spelats 1921. 1955 passerade hockeyns publiksiffror bandyns. Länge hade dock bandyn många utövare, det var lättare att ordna en bandyplan på en sjöis än en hockeyrink (som kräver sarger).

En februarikväll 1954 spelas en ishockeymatch i Skara, på Petersburgsbanan som invigdes året innan. Ett år senare byggdes en bättre rink med tillhörande omklädningsrum mm. Ingen av rinkarna var konstfrusna.Foto Stig Rehn, Västergötlands museums arkiv.

Skridskosporten har genomgått två viktiga förändringar. Den första var alltså när de konstfrusna isarna kom, och den andra var när man började bygga ishallar. En ishall gör isen helt oberoende av vädret utomhus, man kan träna och spela oberoende av snö och regn. Det är ishockey som med sina högre publiksiffror oftare också har haft ekonomi att från 1960-1970-talen bygga ishallar. Inomhushallar för bandy har kommit först under det sista decenniet.

Medan ishallar ofta kombinerat ishockey med möjligheter till en rad andra evenemang, så har utomhusbandyanläggningar istället kombinerat vintersporten (bandy) med sommaridrott (fotboll), exempel på detta är Skarpe Nords idrottsplats i Kungälv från 1965. Också Lidköpings och Vänersborgs före detta istadion byggdes ut vid denna tid, 1960-talets mitt.

Några killar spelar hockey vid Länsan i Vänersborg 1961. Renskottad sjöis och snickrade mål, dock har de full utrustning så det kan mycket väl vara en organiserad träning. Foto Stig Hjem, Kulturlagret.

Idag

En skidanläggning för längdåkning i södra Sverige består idag främst av någon eller några få byggnader, kopplade till natur med möjligheter att preparera skidspår i, det vill säga det måste finnas vägar, stigar, vandringsleder, motionsspår samt kanske också öppna fält och myrmarker som kan nyttjas. Även golfbanor används ibland vintertid att preparera spår på.

Stora delar av anläggningarna består alltså av de preparerade spårstigarna. Antalet byggnader är få. De som finns används för klubbverksamhet och ibland servering, samt som förråd och garage för skoter och eventuell traktor.

Medan längdskidanläggningarna alltså ofta också nyttjas under den snöfria tiden, så används inte utförsbackarna inte alls då.

Ishockeyn i Västsverige har främst blivit ett stadsfenomen, med lag kommande från Göteborg, Borås, Skövde, Kungälv, Mariestad samt även Grästorp i de högre serierna. Aktiva finns dock på många orter även om antalet ishallar är begränsat.

Bandyns utveckling under senare år är den att det mesta av spelet och träningen nu är koncentrerad till de klubbar som finns, att spontant spela bandy »hemmavid« på vinterfrusna sjöar är det få som gör. Här har bandyn allt mer kommit att likna ishockeyn. Exempel på denna utveckling är båda isstadion i Vänersborg respektive Lidköping, som båda har ersatts av inomhusarenor, i Vänersborg 2009 av nya Arena Vänersborg, och i Lidköping samma år Sparbanken Lidköping Arena.

Anläggningarna, historien och framtiden

Inom vintersporten har skett vissa förändringar som har påverkat anläggningarna. Backhoppning har i princip inga aktiva utövare alls i Västsverige och de tidiga hoppbackarna står nu och förfaller. Däremot är exempelvis Hindås som ort uppmärksammad i det kommunala kulturmiljöprogrammet.

Bandyn har tappat många av sina spontanutövare och är nu fokuserad till några få klubbar. De platser som tidigare spolats för bandyspel används nu till annat. Det står också en del enklare naturfrusna hockeyrinkar ute i småsamhällen, det ojämna isläget mellan olika år skapar en ryckighet i nyttjandet som gör att de har en osäker framtid. Många snöfattiga vintrar har också gjort att många slalombackar lagts ned.

Längdskidåkningsanläggningarna däremot används i mycket hög grad eftersom de också fungerar som löpspår. Här finns förmodligen ett antal välbevarade vintersportstugor från 1930-40-50-tal kvar, men någon kartläggning av dessa är inte gjord.