Livet på Västkustens badorter

Västkustens badortshistoria hör ihop med gammal europeisk tradition. Man reste till platser med hälsosamma bad och källor för att kurera sig. Sällskapslivet på kurorterna lockade också.

Från sent 1700-tal till tidigt 1900-tal

På svenska Västkusten började allt detta på Gustafsberg och i Strömstad. Där kombinerades brunnsdrickning med saltvattensbad i kar på 1770- respektive 1780-talen. Hälsobrunnen på Gustafsberg hade använts åtminstone från 1730-talet.

In på 1800-talet växte verksamheten vid de tidiga badorterna. Det var främst Gustafsberg, Strömstad och Varberg, efter ett tag också Marstrand och Särö. Vid 1800-talets mitt förbättrades kommunikationerna med ångbåtslinjer och järnvägar, och då grundades badortsbolag på fler orter längs kusten.

Den egentliga badortsverksamheten klingade av i början av 1900-talet, i och med Första Världskriget. Läkarvetenskapen hade fått annat att erbjuda. Och sättet att bada ändrade sig, hela familjen badade nu tillsammans, och man gick i vattnet direkt från klipporna eller stranden.

Brunnsdrickandet

Att i organiserad form dricka av vattnet från platsens hälsokälla, hörde 1700-talet och det tidiga 1800-talet till. Man skulle dricka rätt mycket av vattnet, enligt badläkarens ordination. Man skulle också äta hälsosamt och stärka sig med promenader och annan lättare motion.

Även om källorna fanns kvar och nyttjades under lång tid, minskade betydelsen. I Strömstad flyttades kurortsverksamheten från Lejonkällan vid Bojarkilen in till staden. I Varberg användes 1837 virket från brunnshuset vid Apelviken till att bygga ett societetshus inne i staden.

Gustafsbergs Brunnssalong 1837.

Badandet

Saltvattensbadandet som varit ett komplement till brunnsdrickandet, blev snart det viktigaste. Man tog varma bad i kar i varmbadhusen, och badade utomhus i kallbadhus. Det fanns bad med olika tillsatser som tång, tallbarr, mineraler mm, och gyttjeinpackningar. Det fanns också en mängd olika duschbehandlingar.

Man såg att de som återvände från badorterna mådde bättre, och drog slutsatsen att ett antal sjukdomar kunde botas eller förbättras av olika kombinationer av bad och friluftsvistelse. Även själva havsluften ansågs nyttig. En särskild gren av läkarvetenskapen, balneologin, utvecklades under 1700- och 1800-talen i Europa. Därför fanns på varje badort en badläkare, som vid badgästernas ankomst ordinerade lämpliga kurer.

Tångbad i träbadkar. Gustafsbergs varmbadhus på 1940-talet.

Herravdelningen i Marstrands kallbadhus vid sekelskiftet 1900.

Boendet

Man brukade stanna i 4-6 veckor och bodde i allmänhet i uthyrningsrum på orten. På badorter som inte låg inne i ett samhälle, som Gustafsberg, Lyckorna, Stenungsön och Särö, bodde man i vad som idag skulle kallas lägenhetshotell, alltså större eller mindre hus med ett antal rum och smålägenheter. Bäst bevarat kan detta idag ses på Gustafsberg, med Hotell Slottet-Bikupan-Tvåan vid Skvallertorget. Men många Gustafsbergsbesökare bodde inne i Uddevalla, och tog dagligen häst och vagn eller båt ut till badorten.

Maten åts på badortens restaurang men ett visst självhushåll förekom också. Det betydde att det egna tjänstefolket man hade med sig, eller värdfolket i huset där man hyrde, ordnade t ex frukost och kvällsmat.

Mot 1800-talets slut byggdes hotell på de större badorterna. Dessa orter brukade också ha en rumsförmedling, där nyanlända badgäster kunde få kontakt med folk som hyrde ut.

Att bo enklare än vanligt sågs som en viktig del av badortstillvaron. Därför fanns det ett visst motstånd mot att låta badgäster uppföra egna hus. Men med tiden, framförallt in på 1900-talet, blev detta vanligare. Ofta byggde badgästerna nya sommarvillor, men så småningom köpte de också befintliga hus på orten. Under 1900-talets lopp har ett eget sommarhus vid Bohuskusten blivit något mycket eftertraktat.

Skvallertorget på Gustafsberg omkring 1900. Tvåan i bakgrunden.

Sällskapslivet

På badorten blev man bekant med nya människor, och återsåg gamla bekanta. Sällskapslivet var av särskilt stor betydelse för de familjer som hade giftasvuxna ungdomar! Gustafsberg kallades under det tidiga 1800-talet ”förlovningarnas förlovade land”.

Tiden fördrevs tillsammans i mer eller mindre organiserade former. För att få fart på aktiviteterna bildade man på flera håll särskilda kommittéer. På Gustafsberg och i Lysekil hette den ”Direktionen för nytta och nöje”.

Flanerande på ”Trampen” i Lysekil. Handkolorerat vykort 1909.

Oscar II i Lysekil 1902. Kung Oscar II anlände med sitt fartyg Drott till Västkustens badorter under ett 20-tal somrar. Äreportar, soaréer och baler!

Krocketspel på Gustafsberg omkring 1900.

Lättsamma ”idrotter” som krocket och biljard kompletterades av tennisturneringar, simtävlingar eller kappseglingar.

Simtävling i Lysekils herrkallbadhus 1911.