Bohuslans Museum

← Tillbaka till sökresultat

Midsommartraditioner i Bohuslän

Att fira midsommar vid kusten och vaka in soluppgången har man gjort i Bohuslän genom århundraden, men inte alltid på samma sätt. Traditioner förändras. Här kan du läsa om Jonsok, Balders bål, ansiktsförsedda majstänger, kyrkogårdsdans och mycket mer.

Historia

Midsommartid

De ljusa nordiska sommarnätterna när naturen grönskar som allra mest är något unikt och har säkert fascinerat människor i alla tider. Efter den mörka kalla årstiden har man firat solens återkomst och sommarens makt över vintern, inte minst då dagen är som allra längst vid midsommartid. Nu för tiden infaller sommarsolståndet 20 eller 21 juni, men innan kalenderreformen 1753 var dagen som längst omkring den 10 juni.

Johannes döparens minnesfest

Redan under tidig medeltid firade man Jonsok den 23 juni i Bohuslän. Ordet Jonsok är nämligen omnämnt i Borgartingslagen och är en förkortad version av Sankt Johannes eller Sankt Hans afton. Under katolsk tid var Sankt Hans en viktig helgonfest som firades till minnet av Johannes döparens födelsedag den 24 juni. Särskilt viktiga helger inleddes med att man vakade in högtidsdagen. Sådana vakor, inte minst under den varma årstiden, verkar ha varit riktiga folkfester med marknad, eldar, lek och dans. Jonsok är alltså exempel på en sådan afton då man vakat in själva minnesfesten. Fram till 1953 firades midsommarafton även i Sverige den 23 juni.

Kyrkogårdsdans

Redan på 1400-talet klagade ärkebiskopen i Lund på att man vid Johannes döparens vaka la undan sin gudsfruktan och följde hedningarnas seder i kyrkor, kapell och på kyrkogårdar, genom att uppföra danser, ta ner bilder från altare, sjunga de mest profana sångerna och bedriva flera andra vidskepelser som man varit van att utöva varje år.

Prosten Johan Ödman nämner 1746 att det fanns en backe vid Långelanda kyrka, tätt vid kyrkogårdsmuren, kallad Dansarebacken. Där brukade folk samlas på midsommarafton för att dansa, men att denna dans vid Ödmans tid var avskaffad och alldeles förbjuden.

Midsommareldar

I många länder finns en tradition att tända bål just på Sankt Hans afton. Det gör man fortfarande i Norge och midsommareldar förekom tidigare även i Bohuslän. I den ljusa och förhoppningsvis klara sommarnatten tände man gärna bålet på ett högt berg med bra utsikt så att det kunde synas på långt håll. Man avlossade skott, lålade (kulade) eller blåste i lur så att andra skulle uppmärksamma elden och kanske även för att skrämma bort onda krafter. För midsommarnatten ansågs vara magisk på många sett.

Balders bål

Intresset för forntiden och fornnordiska sagor var stort i början av 1800-talet. När Esaias Tegner skrev Fritihofs saga på 1820-talet blev Baldersmyten mycket populär. Han förknippade myten om baldersbålet, då man bränt asaguden Balders lik i en båt, med midsommarnatten. Detta bidrog säkert till att de bohuslänska eldarna på midsommarafton kom att tolkas som en symbol för Balders eller solgudens död och förbränning.

Baldersbål i Bohuslän

Enligt den skånske arkeologen och naturforskaren Sven Nilsson, född 1787, firades Baldersfesten med bål på midsommarafton redan i hans ungdom. I sitt verk Skandinaviska Nordens Ur-Invånare berättar han att seden förekom både i Skåne, längs kusten uppåt Halland, Bohuslän och långt upp i Norge. Också historieskrivaren Axel Emanuel Holmberg nämner de bohuslänska Baldersbålen i ett föredrag 1850. Enligt hans historieverk om Bohuslän från 1843 hade den bohuslänska traditionen att tända våreldar på påskafton i stället för på midsommarnatten kommit i bruk först på senare tid.

Traditioner i förändring

Traditioner förändras och det som verkar uråldrigt har ofta påverkats av yttre faktorer. Impulser från andra länder har också spelat roll. Bohuslän som är ett kust- och gränsland har påverkats både av sina handelskontakter och omgivande grannländer. När kristendomen etablerades i Norden förbjöd man förkristna seder och ersatte dem med kristna ritualer.

I samband med reformationen var det åter dags, då och långt in på 1700-talet motarbetade prästerna alla seder de ansåg som omoraliska eller vidskepliga med rötter i den katolska tiden. Vid reformationen förbjöds många helgonfester, exempelvis var den mycket populära Olavsmässan (Olsok) 29 juli inte längre tillåten. Däremot fick sådana helgonfester vara kvar som kunde kopplas till Bibelns berättelser. Johannes döparens högtid var en sådan helg, vilket säkert bidrog till att delar av midsommarfirandet kunde leva vidare. Bruket att offra i heliga källor på midsommarafton verkar ha levt kvar ännu in på 1900-talet.

När det gäller eldarna vet vi alltså inte hur långt tillbaka traditionen med Baldersbål faktiskt sträcker sig. Men vi vet att man tänt midsommareldar i Norden åtminstone sedan slutet av medeltiden. Enligt Olaus Magnus dansade man kring skenet av talrika eldar som överallt tändes på den helige Johannes döparens afton. De bohuslänska eldarna har inte bara kallats för baldersbål utan även för midsommmarvakor.

Midsommarstång

Vi vet inte heller när man började dansa kring midsommarstång eller majstång i Bohuslän, helt enkelt för att det är först från 1700-talet vi känner till källor som nämner denna tradition just här.

Enligt ett rådstuguprotokoll från 1703 hade kyrkoherden Elias Patronius hotat uddevallaborna med stränga böter om de reste majstången på midsommarafton som de tidigare brukat göra. När tjänstefolket ändå reste sin majstång gick kyrkoherden helt enkelt ut vid midnatt och högg ner stången. Ett annat exempel är en biskopsvisitation 1728 då biskopen frågade om det förekom majstänger eller annat oskick i midsommartid vid Grinneröds kyrka. Kyrkoherden svarade att oseden med dansen kring majstänger är efter Kungliga Majestäts förbud nu mera alldeles avskaffad.

Även Pehr Kalm berättar 1742 om seden med majstänger. Han skriver om Tanum. ”Om midsommaren hafva de rest up en med örter öfverklädd stång, samt dansat hela Midsommarnatten.”

Midsommardans under 1800-talet

Trots prästernas motstånd var dansen kring majstången svår att utrota. Under perioder och på vissa platser har traditionen säkert varit på tillbakagång men sedan återkommit. Vi möter den bohuslänska majstången både hos författarinnan Emelie flygare Carlén och i folkminnesuppteckningar från 1800-talet. Här finns även en del uppteckningar som visar att i vissa trakter förekom inte midsommardans kring majstång. Axel Emanuel Holmberg skriver att majstångsdansandet hade avtagit 1843 eftersom ungdomen då hellre dansade på logen än ute i det fria. Säkert påverkade även den stränga bohuslänska schartauanismen dessa folkliga midsommartraditioner.

Hur såg midsommarstången ut i Bohuslän?

Det fanns inte bara en typ av midsommarstång i Bohuslän, utseendet varierade mellan olika platser. Stången skulle dock gärna var hög, lövklädd och färgglatt dekorerad.

Majstång i norra Bohuslän

Så här beskriver författarinnan Emelie Flygare-Carlén majstången i Strömstadstrakten på 1780-talet.

”En bohuslänsk majstång på denna tid, åtminstone inom vår trakt, var en stolt dam, af omkring sex alnars längd, i ett slags styf kjortel, bildad af breda nyknoppade granrisgrenar. Man skulle kunna ha liknat henne vid en lifslefvande dryad-gran, med toppen förvandlad i hufvud samt derefter i proportion hals, armar och lif af björklöf. Det stora på lärft målade ansigtet var tillstyrdt såsom på en docka och hjessan prydd med linlockar och blomsterkrona. För öfrigt gingo blomstergirlanger i vågor öfver både kjol och armar.”

Midsommar i södra Bohuslän

Selma Johansson uppvuxen i Torsby socken vid 1800-talets slut berättar att midsommar i södra Bohuslän var årets näststörsta högtid. Då skulle det skuras och fejas både ute och inne. På golvet strödde man enris så att det doftade friskt i stugan. Man hängde även lövruskor både i taket och längs väggarna och själva spisen kläddes med blommor och grönt. Dessutom täckte man soffor och stolar med de bästa dynorna.

Det skulle dessutom vara extra god mat som nybakat bröd, färsk fisk, äggost och vitgröt (högtidsgröt gjord på mjölk i stället för vatten och allra helst av risgryn). Och naturligtvis skulle det vara midsommarvaka. Man reste en midsommarstång i form av två störar som bildade ett kors. Sedan klädde man stången med grönt och blommor, på toppen satte man en krona och på korsarmarna hängde man kransar med långa kulörta pappersband. Urblåsta äggskal träddes på snören och hängdes på majstången eller ”vagan” som den också kallades.

Att löva eller maja

Just att klä med löv och blommor har varit ett viktigt inslag i midsommarfirandet. Det kallades också för att maja och det är därför midsommarstången även kallas för majstång. Det var ett sätt att fira sommarens ankomst. Man lövade inte bara majstången och huset där man bodde, utan även kyrkan och båten. Det var även populärt att bygga en särskild lövhydda.

Olaus Magnus berättar att man under slutet av medeltiden på Johannes döparens vaka brukade gå omkring på de blomstrande fälten och lägga kors av löv på åkern. Qvistberg skriver 1749 att Hogdals kyrka i Bohuslän var utsirad med lövbuskar och andra blomster på midsommardagen. I Uddevalla brukade en lövgubbe gå omkring med några kamrater och tigga pengar på midsommarafton.

Trots upprepade förordningar under 1700- och 1800-talen med förbud mot att löva och bygga lövsalar, för att på så sätt spara lövskogen, fortsatte även dessa traditioner. Folkminnesuppteckningar berättar om roddbåtar som kom till Marstrand för att sälja löv på kajen i mitten av 1800-talet.

Många bohuslänningar fortsatte alltså att löva sina stugor, resa sina majstänger och bygga lövhyddor i trädgårdarna om de hade gott om löv. Så småningom blev midsommareldarna, lövhyddorna och lövgubbarna allt färre. Men midsommarstången finns kvar, och de ringlande bilköerna genom Bohuslän på midsommarafton visar att ett midsommarfirande vid den bohuslänska kusten fortfarande är en mycket eftertraktad tradition.

Källor

• Berg, Kerstin. Selma Johansson : väverska och hembygdsforskare i Södra Bohuslän, 1991.
• Dybeck, Rickard. Midsommaren i Norden. Ur tidskriften RUNA 1844.
• Emilie Flygare–Carlén. Skuggspel I, 1865. Digitalt tillgänglig via Litteraturbanken.
• Databsen FOLKE, digitalt tillgänglig via Institutet för språk och folkminnen.
• Holmberg, Axel Emanuel. Bohusläns Historia och Beskrifning. II. Allmän Beskrifning, 1843. Digitalt tillgänglig via Litteraturbanken.
• Kristiansson, Sten. Uddevalla stads historia 2 1700-1806. 1953.
• Kungliga biblioteketets tidningsdatabas.
  • Göteborgsposten 1861-06-29
  • Nya Dagligt Allehanda 1864-07-21
  • Bohusläns Tidning 1879-08-09
• Nilsson, Sven. Skandinaviska nordens ur-invånare / Andra delen. Bronsåldern.
• Olaus Magnus. Historia om de nordiska folken (Bok 13 kap 4, Bok 14 kap 10, Bok 15 kap 1o, Redaktör John Granlund, 2010. Digitalt tillgänglig via Litteraturbanken.
• Pehr Kalms västgöta och bohuslänska resa: förrättad år 1742. Redaktör Claes Krantz , 1977.
• Rindal, Magnus/Halvorsen, Eyvind Fjeld. De Eldste østlandske kristenrettene, 2008.
• Tidemand, Adolph. Norske Folkelivsbilleder : efter Malerier og Tegninger. Ny R, 1858. Digitalt tillgänglig via Nasjonalbiblioteket i  Norge.
• Ödman, Johan. Chorographia Bahusiensis Thet är: Bahus-Läns Beskrifning (1746). Digitalt tillgänglig via Litteraturbanken.

Vill du veta mer?

Visste du att

• på medeltiden förekom flera gånger epidemier av så kallad dansmani. Det var en sorts masspsykos då människor började dansa okontrollerat och fortsatte tills de blev helt utmattade. Ett av de mer kända utbrotten av dansmani inträffade i Aachen den 24 juni 1374 och företeelsen kallades Sankt Hans dans (St John’s Dance).

Ur våra samlingar

• I våra samlingar har vi ett antal fotografier med koppling till midsommarfirande. Här kan du se några exempel. Fler objekt hittar du på DigitaltMuseum.

Du kanske även är intresserad av

• Prästhustrun Anne och reformationen (artikel)
• Jul på Överby prästgård (artikel)
• Emilie Flygare-Carlén och västkustromanen (artikel)

← Tillbaka till sökresultat