Bohuslans Museum

← Tillbaka till sökresultat

Emilie Flygare-Carlén och västkustromanen

Detta är en berättelse om den framgångsrika och världsberömda författarinnan Emelie Flygare-Carlén. Som utifrån sitt eget händelserika liv, och genom sin enorma skaparkraft på ett mästerligt sätt skildrade skärgårdslivet med livfulla och realistiska karaktärer. Västkustromaner älskade av många. Men det är också berättelsen om kvinnan som satte Bohuslän på kartan, som bidrog till att landskapet som betraktats som kalt och fult nu började locka allt fler. Och inte minst om en föregångare som ifrågasatte det patriarkala samhället, långt innan kvinnokampen hade fått en organiserad form.

Historia

Ett långt författarliv går mot sitt slut

Den gamla damen är svårt sjuk. Svenska folket eller åtminstone den svenska pressen håller andan. Ska den världsberömda författarinnan överleva ännu en natt. Tidningarna redogör nästan dagligen för hennes tillstånd; om hon kunnat sova, om hon fått i sig någon näring, om hon kanske till och med kunnat sitta uppe några timmar. Men så förvärras tillståndet, och morgonen den 5 februari 1892 drar fru Carlén sitt sista andetag. Aftonbladet skriver:

I dag tidigt på morgonen afled efter en längre tids aftynande fru Emilie Flygare-Carlén… Med henne bortgår den i Sverige så väl som i utlandet mest lästa och följaktligen i de vidaste kretsar mest omtyckta af århundradets alla svenska författare…

Denna gamla dam hade alltså fängslat fler läsare en någon annan svensk manlig författare under hela 1800-talet, inte bara i Sverige utan även i många andra länder. Vid ett kommunbibliotek i Köpenhamn 1903 var Emilie Flygare-Carlén den i särklass mest utlånade svenska författaren med sina 656 utlån. Detta kan jämföras med August Strindberg som under samma tid hade 40 utlån.

Vill du lära känna det tidiga 1800-talets Bohuslän?

Om du är intresserad av hur man levde vid den bohuslänska kusten ger Emilie Flygare-Carléns västkustromaner och hennes självbiografi mängder med  intressant information. Hon hade en fantastisk känsla för detaljer och beskrev ofta kläder, inredningar och levnadsförhållanden.

Men låt oss först blicka bakåt till det tidiga 1800-talet och den lilla flickan Emilie Smith, innan vi närmar oss dessa romaner.

Vem var Emilie Flygare-Carlén?

Barndomen i Strömstad

Emilie Smith, en både kavat och lite drömmande flicka som älskar äventyr, växer upp i ett handelshus på Karlsgatan i Strömstad under 1800-talets första decennier.

Vid tolv års ålder får hon för första gången följa med sin pappa på en skärgårdsresa till sjöss. De seglar med båten Kulten från Strömstad till Orust där de besöker familjen Bildt på Morlanda säteri. Vid 16 års ålder får hon själv ansvara för driften av Kulten. Hon har därför kallats för en redare i kjol, och upplevelserna under dessa spännande seglatser gav rikligt med inspiration till hennes senare författarskap.

Som doktorinna i Småland

År 1827 gifter sig Emilie med provinsialläkaren Axel Flygare och flyttar till Småland. Paret får förmodligen fyra barn men två av dem tycks ha dött redan i späd ålder. Emilie saknar sin hembygd, men älskar att läsa romaner och att iaktta människor på nära håll så fort hon får möjlighet. Hon använder erfarenheterna från denna småländska tid i flera av sina kommande romaner.

Passionen 

När Axel dör i tuberkulos 1833 flyttar Emilie och barnen Edward och Margareta (Mimmi) åter till Strömstad.  Under en period 1834-1835 vistas hon i Lur socken på gården Hogar. Där bor också Jacob Reinhold Dalin. Emilie och Reinhold umgås, diskuterar flitigt och blir ett par. Enligt uppgift trolovar de sig hösten 1835 och planerar sitt giftermål. Men då är Emilie redan gravid och vad som egentligen sedan sker är oklart. Uppgiften om att Reinhold hastigt dör under en dramatisk natt i Bullaren, efter att ha drabbats av kallbrand i ett ben, har inte gått att verifiera i kyrkböckerna. Men han försvinner alltså ur historien och Emilie blir lämnad ensam kvar.

Vistelsen i Dalsland

Gravid och mycket utsatt beger sig Emilie med sina två små barn till Dalsland i februari 1836. Hon reser till Högsäters pastorat, till trakterna där Reinhold Dalins släktingar bor. Hon kommer dit med ett ofullständigt prästbetyg vilket säkert väcker misstänksamhet. Det framgår alltså inte om hon är ledig för äktenskap och inte heller att hennes väntade barn är ett trolovningsbarn. Ett trolovningsbarn betraktades som äkta om föräldrarna ämnade ingå äktenskap. Frågan återkommer, var Reinhold Dalin verkligen död eller höll han sig gömd för att kunna lämna landet och i så fall varför?

I vilket fall gör Emilie allt för att dölja sitt nya moderskap. Det berättas att hon i hemlighet föder en dotter hos Dalins släktingar på Lerdals stom, men födseln är inte upptecknad i födelseboken. Dottern som fått namnet Katarina Rosaura Reinberg nämns första gången i Högsäters husförhörslängd som fosterbarn till änkan Lena Jonsdotter i Grönebacke i Jolsäter. Där framgår att Rosaura är född den 9 maj och inflyttad från Lerdals socken 1836.

Efter dotterns födsel flyttar Emilie och hennes två övriga barn till gården Steg i Rännelanda socken. Dit kommer också Rosaura som fosterbarn från Högsäter i mars 1837. När den äldsta dottern Margareta blir förkyld och dör några månader senare blir nog Emilies förtvivlan allt för stor. Den lilla Rosaura adopteras bort till Reinhold Dalins syssling Jonas Bågenholm och hans fru Andrietta. Själv lämnar Emilie Dalsland tillsammans med sin son Edward och beger sig tillbaka till Strömstad.

Dessa traumatiska upplevelser i Bullaren och Dalsland påverkar Emilie djupt och sätter tydliga spår i hennes författarskap. Mer om detta längre ner i artikeln.

Författaren

Emilie berättar själv att hon påbörjat sitt författarskap den 8 augusti 1837, på sin 30-årsdag. Den första romanen Waldemar Klein publicerades anonymt året därpå. Sorg och svåra händelser kom på olika sätt att påverka hennes skrivande. Hon hade lärt att känna och lida med andra, och ville inte fantisera ihop sin bok, utan istället använda sina egna erfarenheter och iakttagelser.

Flytten till Stockholm

Emilie flyttar till Stockholm 1839 för att komma närmare sin förläggare. Två år senare gifter hon sig med den radikale poeten och juristen Johan Gabriel Carlén. De umgås i liberala kretsar, vilket får betydelse för Emilies utveckling som författare. Under de första 10 åren i Stockholm återvänder hon flera gånger till Bohuslän för att träffa sin mor och andra släktingar. När modern dör 1850 avtar besöken, och då Emilie 1867 åter gör en resa till västkusten hade hon inte varit där på 14 år. Detta blir också hennes allra sista besök i hembygden.

Sorg och tystnad

Den oerhört produktiva Emilie drabbas åter av svår sorg när sonen Edward dör julen 1852. Hårt sjuk av sorg och utmattning tystnar så hennes litterära röst tills hon slutligen, som hon själv skriver, ”tröttnat på själva tröttheten” och påbörjar den populära romanen Ett köpmanshus i skärgården. Där återanvänder hon ännu en gång minnena från sin bohuslänska barndom.

År 1875 avlider hennes make Johan Carlén och Emilie blir åter änka. Även om hon inte slutat skriva, sluter hon sig alltmer i minnenas värld. Det blir många besök till kyrkogården, till de nära och käras gravar. Ögonproblemen som hon haft länge blir allt värre, och hon blir i det närmaste helt blind. I hopp om att återfå synen genomgår hon en ögonoperation hösten 1891. Men operationen ger inte önskat resultat och hon hämtar sig aldrig riktigt, utan avlider som sagt den 5 februari 1892.

Älskade västkustromaner

Som författare använde alltså Emilie gärna sina barndomsminnen från Bohuslän. Hon ville levandegöra detta landskap som var okänt för många av hennes läsare. Den karga bohuslänska skärgården, med sina skummande vågor, stormande hav och kala röda klippor, har ett stort utrymme i västkustromanerna.

Hennes läsekrets fängslades också av de realistiska skildringarna av kustbornas levnadsvillkor. De fascinerades av människornas kamp mot naturen, de dramatiska smugglarberättelserna och kärleksintrigerna.

Emilie beskriver även den enorma fattigdomen efter att sillfisket tagit slut, när både barn och vuxna till och med kunde dö av hunger eller frysa till döds ute på de karga fiskelägena. Det handlar om nöden under stränga vintrar med dåligt fiske och vid den fruktade islossningen då isen varken bär eller brister.

I västkustromanerna får vi därför realistiska tidsbilder av hur man levde i Bohuslän. Här följer några exempel på Emilies skildringar av  byggnadsskick, kläder, mat och levnadsförhållanden. Texten återges med moderniserad stavning.

Rosen på Tistelön (1842)

Temat för denna dramatiska och populära roman är en thrillerartad smuggelhistoria eller lurendrejeri-affär som man då sa, vilken utspelar sig vid Pater-Noster-skären. Förebilden är ett verkligt rättegångsfall och man får följa karaktärerna från en stormig mordnatt, och de moraliska konsekvenser som på olika sätt drabbar de inblandade.

Hur ett litet fiskeläge kunde se ut

Uti åtskilliga riktningar från den gropiga, ojämna stenläggningen, vars tydliga mening är att föreställa en gata, finnes en mängd små stugor uppförda. De förnämsta skryta med en rödfärgad framsida, men nästan alla hava på gaveln av de utbyggda förstugukvistarna något bildhuggeriverk från förolyckade fartyg, till det mesta förgyllda galjonsbilder, eller andra dylika prydnader. Ur Rosen på Tistelön del 1 (1882), sid 32, Projekt Runeberg.

Nöden i skärgården

Här beskriver Emilie även den enorma fattigdom som drabbade många när det rika sillfisket tog slut. Särskilt bekymmersamt blev det för fiskarfamiljer ute i skärgården.

Det fiskläge, vi i vår berättelse sökt skildra, ägde blott några bärgade hushåll; men större delen utgjordes av utfattigt folk, som icke ägde det ringaste i sina tomma hus, utom de stackars fiskhuvudena, vilka knappt sjudit upp i grytan, innan de voro avsugna.

Nog bärga sig invånarna ändå så länge sommaren och den tidigare delen av hösten varar; men efterhösten och vintern komma, och då rasa först starka västliga stormar, sedan lägga ismassorna sina väldiga murar mellan dem och det element, av vilket de tigga sin bärgning. Då härskar eländet bland de arma människorna på ett avlägset fiskläge. Ingen penna, intet mänskligt språk kan nog sant teckna vad de utstå under denna hungerns och jämmerns tid.

Det finnes kanske ej större motsatser i smått, än emellan de stora rika och de små fattiga fisklägena. På de förra, av vilka Bohuslänska skärgården ej äger så få, leva skärgårdspatronerna, redare av egna skutor, såsom småkungar, medan på de senare bleka, utmärglade, uthungrade och förfrusna varelser kräla omkring den nakna klippan, på vilken de födas, leva och dö, utan att kanske någonsin hava känt en högre njutning, än tillfredsställelsen att stundom få äta sig mätta. Ur Rosen på Tistelön, senare delen (1842, sid 474 i Litteraturbanken).

 Pål Värning (1844)

Romanen handlar om Pål Värning, sonen till en före detta trankokeribokhållare, som efter föräldrarnas död ger sig ut i livet för att förtjäna sitt levebröd och för att lära känna världen.

Romanen handlar också om Påls kärlek till Nora, dottern till värdshusidkaren änkefru Maja Larsson även kallad Gudmor på Knäppen. Planerna på äktenskap mellan Pål och Nora går om intet när Nora föder en annan mans dotter.

Både Påls barndomshem och värdshuset på Knäppen hade tidigare varit skärgårdsverk där man kokat tran under den stora sillperioden. Här ger Emilie en bild av de ödelagda trankokerierna efter att sillen tagit slut. Ibland stod någon enstaka stuga kvar tillsammans med ruinerna efter alla bodar och magasin som tidigare funnits på platsen. På några få platser utvecklades istället det tidigare skärgårdsverket till ett framgångsrikt köpmanshus eller värdshus med oljefärgat bostadshus. Men oftast såldes alla byggnaderna och flyttades bort, kvar blev endast de knappt synliga grundmurarna.

Påls enkla barndomshem

Påls barndomshem var beläget vid ett litet fiskeläge. Vid ruinerna av det forna trankokeriet, en kvarleva från skärgårdens gyllene ålder, låg en gammal stuga, kring vars lappade väggar Kattegatts salta skum under mången höst fräst upp sin galla. Huset såg just icke ut för varken mer eller mindre än de övriga… Ur Pål Värning (2000) sid 4 i Litteraturbanken.

Längre fram i berättelsen får Nora och hennes lilla dotter flytta till denna stuga som nu genomgått en renovering och fått ny rappning invändigt.

De vita väggarna voro av Vatten-Lasses händer prydda med ett slags vågor av rödkrita och bresiljeblått; och Elgen, som var snäll snickare, hade försett åtskilliga ställen med nya hyllor i stället för de gamla murknade; golvet, i sig självt svart och något gropigt efter skolpallarna …, lyste nu av fin och vit skälsand [skalsand].

På plats i stugan intar de en aftonmåltid bestående av ”torsk, kolja, potäter och rödlöks-sås samt hummer till desert”. Ur Pål Värning (2000) sid 106 i Litteraturbanken.

Värdshuset Knäppen

Emilie hade hämtat förebilden till värdshuset Knäppen från en seglats till Göteborg i sin ungdom. Vi vet inte säkert vilket värdshus hon avser, men trankokeriet Kålhuvudet vid Kyrkesund kan möjligen vara den verkliga förebilden. I romanen är Knäppen ensamt belägen på en liten holme. …där fanns ej mer än ett enda hus ^_ men detta var däremot, åtminstone till det yttre, ett riktigt hus, ursprungligen gult till färgen och förlagt mellan tvenne jättelika klippor… Ur Pål Värning (2000) sid 12 i Litteraturbanken.

I krogen på Knäppen satt Gudmor i grön halmhatt på ett upp och nedvänt brännvinsfat vid sin blåmålade disk och serverade supar, öl och smörgåsar. När den unge Pål kom dit ville han göra så gott intryck som möjligt och hade klätt sig i en mycket sliten blå frack och sin fars helgdagsväst av smårutigt ylle.

I slutet av berättelsen gifter sig trots allt Pål och Nora med varandra och flyttar tillbaka till det nyrenoverade värdshuset Knäppen som de nu fått på arrende.  Huset hade bland annat fått …ett vackert förmak och den raraste lilla sängkammare med gröna tapeter och en säng med röd-vita kattuns-omhängen, och en byrå med spegel på, och soffa och stolar, klädda med samma tyg som säng-omhängena, och gardiner med yviga fransar. Ur Pål Värning (2000) sid 278 i Litteraturbanken.

Enslingen på Johannis-skäret (1846)

I denna roman som bland annat utspelar sig runt Smögen får vi möta enslingen herr Letsler som bär på en dunkel hemlighet. Han bosätter sig med sin hustru Nicoline och sonen Georg på det karga Johannisskäret utanför Grafverna [Kungshamn].  Georg lär sig sjömansyrket och blir så småningom sjökapten.  Här får vi också möta den kavata och driftiga köpmansdottern Fanny, och naturligtvis ingår även smuggelaffärer i berättelsen. Nedan ser du en skildring av Fannys klädsel som hon bär när hon själv för rodret på en båt då hon försöker gömma undan faderns smuggelgods.

Nu ilade hon [Fanny] till sin kammare och utbytte där sin kvinnliga klädsel mot ett par skinnskodda underkläder, en tröja av boj [grovt ylletyg) och en sälskinnsmössa på huvudet, sedan håret först blivit undangömt i ett brunt silkesnät. Små sälskinnsstövlar och en varm friskavaj [kavaj av tjockt ylletyg] fullbordade den dräkt som Fanny förut vid mången stormig sjöfärd begagnat. Ur Enslingen på Johannis-skäret del 2 (1846) sid 334/338 i Litteraturbanken.

I romanen beskriver Emilie med Fannys ord även sin kärlek till de bohuslänska klipporna.  Har du sett grannare rödslipade stenar? Har du sett sådana skyar spegla sig i ett blåare vatten, och har du sett kalare klippmassor? Resande säga att den här kusten är mycket ful, att de ej begripa hur man kan trivas här —och jag, som varit tre år i Göteborg, begriper ej hur någon, som kan slippa det, ändå ständigt vistas inom stadsmurar! Tacka vill jag, mot de förnämsta hus, våra ståtliga berggrottor! Ack, vad jag älskar dem!  Ur Enslingen på Johannisskäret del 1 (1846) sid 242/246 i Litteraturbanken. 

Nödår, när isen varken bär eller brister

Även i denna roman återkommer Emilie till hungersnöden i skärgården under 1830-talet. Hon beskriver den farliga islossningen då Nisse, med fara för sitt liv, ger sig ut på isstyckena för att försöka hämta hjälp till sin mor och svältande syskon.

Då kom en vinter, så kall, så kall ^_ det var just i fjol. Vattnet frös och lade sig. Så länge isen bar, gick Nisse dit där arbete var att få.  Men mitt i januari bröt havet upp, icke så att vattnet gick rent, utan isen brast i många stycken, så att de stackars människorna på Vestraön kunde varken komma fram eller tillbaka, och ingen till dem…

De ägde ingenting i huset. Och var dag var den andra lik. Med stor förtvivlan betraktade Nisse de vaggande isstyckena. Därinne i stugan skrek barnen högt efter bröd. Modern, som länge svält sig för att ge åt dem, hade dignat av matthet och kunde ej mer lämna sängen. Själv hade Nisse icke smakat en bit på sista dygnet, när han äntligen med största möda fick i granngården låna en fjärdedels kappe potatis, som han ville koka och fördela bland barnen, innan han grep sig an med ett beslut, som ständigt låg honom i hågen…

Med fast beslut hoppade Nisse ut på det första isstycket, som genast började gunga omkring med honom, under det folket från land skrek att han bestämt skulle göra av med sig. Men Nisse svarade lugnt, att det vore likaså gott att drunkna som att svälta ihjäl…
Ur Enslingen på Johannis-skäret del 1 (1846), sid 245/249 i Litteraturbanken.

Ett köpmanshus i skärgården (1859)

Ännu en gång återvänder Emilie till sin barndomsvärld bland bergen, holmarna och skären och idén föds om ett ungt och nytt köpmanshus vid Bottnafjorden.

I romanens förord från 1858 skriver hon: ”Om det gamla, det aktade och patriarkaliska köpmanshuset, emellan vars långa, mörka, nu nedrivna sjöbodar jag under så mången timma drömt mina barndomsdrömmar, får jag kan hända tala någon gång framdeles. Nu vänder sig hela min återvaknande verksamhet kring Köpmanshuset vid Bottnafjorden.”

Handelshuset Gerlesborg vid Bottnafjorden blev nog förebild för det nya köpmanshuset, medan det gamla varifrån hon hämtat sin inspiration var Kristineberg vid Fiskebäckskil. Där hade hon många gånger besökt familjen Didriksson. Något som Emilie själv nämner i sin självbiografi Skuggspel.

Bottnafjorden, som sköljer södra stranden av Qville härad utgör  ^_ jämte den långa Sotefjorden, med vilken den sammanhänger  ^_ varje sjömans skräck och anses, i följd av sina otaliga undervattensskär, såsom den farligaste passage i hela västra skärgården, denna labyrint av svåra passager.

I romanen möter vi både kvinnliga och manliga huvudkaraktärer. Berättelsen växlar mellan dels dramatiska skildringar av likplundring, skeppsbrott, smuggelaffärer och dels mer vardagliga händelser och relationsdiskussioner. Ingen av romanens kvinnliga huvudpersoner, handelsmanshustrun Emilia, köpmansdottern Majken och kapellpredikantsdottern Thorborg,  är någon kopia av Emilie Flygare-Carlén, men alla tre återspeglar något av hennes driftiga personlighet.

Emilias klädsel

Hennes klädsel förrådde icke något vanligt koketteri. Den var ändamålsenlig efter årstiden. Hon nyttjade alltid uppstruket hår, vilket var en motsats till det då rådande modet, om vintern en liten svart kastorhatt [filthatt av bäverhår], med en vajande fjäder, om sommaren en rund halmhatt med ett enkelt band. Sommar och vinter gick hon i en höghalsad klädning, röd eller brun. Denna klädning eller, rättare rock, med knappar upp ifrån hakan ned till foten, visade över bröstet, där knapparna voro öppna, ett litet broderat livstycke, genom vars lätta snörning en vit underkrage framstack. Ur ett Köpmanshus i skärgården del 1 (2007), sid 43 i Litteraturbanken.

En fattig fiskarstuga vid Svartskär

Den fattiga familjen — mormodern, mannen, hustrun och fem barn — låg i sin djupa sömn. Mannen och hustrun innehade den fyrstolpade sängen med vaggan bredvid och två små barnstackare liggande emellan far och mor, hela sällskapet liksom överstrött av den genom madrassens rämnor utfallna havstången.

 På andra sidan stod mormors-sängen, ganska snygg, med ungmors bästa lakan, rent hästtäcke och runtomkring omgiven med flera streck, där alla slags färgade, till torkning upphängda saker bildade de underbaraste draperier, bestående av kjortlar, garnhärvor, tygstycken, förkläden, strumpor, vantar, halsdukar och så vidare i brokig blandning.

Men om detta utgjorde sparlakan utanför, så var även sängväggen innanför beklädd: där hängde ”rökekorv”, fårbogar, juleköttstycken, sill och koljknippen, att ej förtiga en hel rad små ”grisehuvu’n”.

Till sist hade stugan nästan mitt på golvet en annan säng, ett stort tråg, i vilket de två äldsta arvingarna — tvenne gulhåriga gossar— sov i ljuv sömn, ej det minsta besvärade av den rysliga lukt som uppstod av allt detta, helst då den blandades med ångor av brännvin, utdunstning av fiskkråm och oset av den nu slocknande tranlampan.

Men huru torftig denna boning än var, hade den likväl sin sidkammare av nakna rundstocksväggar, där familjen hade sina ”gömmesaker”, varjehanda onämnbart smågods, sina kyrkkläder, och där dessutom mormor förvarade en gammal klaffpulpet efter sin salige man… Ur Ett köpmanshus i skärgården del 2, (2007), sid 29 i Litteraturbanken.

En natt vid Bullarsjön (1847)

Emilie beskriver inte enbart kusten, hon skildrar även det inre av Bohuslän i sin roman ”En natt vid Bullarsjön” från 1847. En roman som orsakade stor uppståndelse, på grund av sitt utmanande ämne. Romanen var dock efterfrågad även utomlands, och började översättas till danska redan innan den sista delen publicerats på svenska.

Denna roman brukar inte räknas till västkustromanerna, utan betraktas som en relationsroman eller som, Emilie själv kallar den, en tendensroman. Hon ville lyfta fram samhällsproblemet med avarter kopplat till läseriet, alltså den fanatism som ibland förekom i samband med de religiösa väckelserörelserna under tidigt 1800-tal.

Läsareprästen Grave

Även om Emilie här inte använder begreppet schartauanism, är det tydligt att det inte handlar om en frikyrkopredikant när hon beskriver läsareprästen Grave, utan om en präst i den bohuslänska statskyrkan.

I romanen skildras alltså två präster; den missionsintresserade Justus af Carleberg och den skenhelige och egoistiske läsarerprästen Grave som blir komminister i Bullaren. Emilie nämner att karaktären Grave har en verklig förebild, som fortfarande är i livet när hon skriver boken. Hon har förlagt händelserna till Naverstads pastorat i Bullaren, men skriver i en not att hon har lånat miljön, och att Naverstad inte är det verkliga pastoratet.

De granna silkesschalarna

Som komminister i Bullaren predikar Grave mot all flärd, och säger att allt sådant är helt och hållet ovärdigt för den som är angelägen att söka sin själs salighet. Han predikade så skarpt  …så att de förskräckta kvinnorna, i stället för att nyttja de lysande kjolarna, de granna silkesschalarna – de dyrbara fästegåvorna – klädde sig så gott som i säck och aska. Ur En natt vid Bullarsjön del 2  (1847), sid 344/348 i Litteraturbanken.

Så småningom kom allvarsamma kvinnor i svarta kyrkschalar att bli en symbol för den schartauanska läran i Bohuslän.

En ung flickas dödsbädd

I romanen ”En natt vid Bullarsjön” beskriver Emilie bland annat hur en ung flicka på sin dödsbädd ropar i full panik att hon inte kan dö, eftersom hon är utom sig av skräck för att hamna i helvetet, ”i den brinnande pölen”.  Även här framgår det i en not att berättelsen är baserad på en sann händelse, och att den som försökt omvända den döende flickan i verkligheten inte var romanens bibel-Maria, utan en läsarepräst.

Emilie hade ju vistats i Dalsland, i Högsäters pastorat, under den traumatiska perioden 1836-1837. Säkert hade hon då fått höra den tragiska berättelsen om den unga pigan Anna-Britta i Grönlanda. Flickan som dött i nervfeber efter att ha fått ett brev där det stod att hon skulle hamna i helvetet, ”i sjön som brinner av eld och svavel” om hon inte gjorde bättring.

Emilie bör ha fått detaljerad information om denna händelse, både av Anna-Brittas familj i granngården, och genom sitt släktskap och umgänge med komministerparet Hesselroth i Högsäter. Dessutom kunde man i tidningar under februari 1837, läsa om den långvariga rättegångsprocessen mot komminister Gustaf Leonard Dahl i Krokstad. Denne bohuslänske schartauanske präst hade anklagats för religiöst svärmeri, eftersom han hävdat att bara läsarna fick komma till himlen, och för att han missbrukat sitt ämbete när han skickat detta hotfulla brev till pigan Anna-Britta. Hon hade plågats svårt av ångest och avlidit innan rättegången fick ett avslut i Högsta domstolen hösten 1836.

Åsiktsstriden

Emilie hade stoppat pennan i ett getingbo, romanen skapade nämligen en häftig strid mellan recensenterna. En del ansåg att detta var hennes bästa roman, medan andra anklagade Emilie för att helt sakna kännedom om läseriet och dess egentliga och inre väsen. Det är dock högst troligt att även denna roman bygger på hennes egna iakttagelser från vistelsen i Dalsland. Även om det inte framgår i klartext, är det troligt att komminister Leonard Dahl är förebilden till läsareprästen Grave, och att det verkliga pastoratet i romanen är Krokstad, beläget mellan Naverstads och Högsäters pastorat.

Skuggspel (1865)

I Skuggspel skildrar Emilie Flygare-Carlén sin födelsebygd och sitt barndomshem i Strömstad, i en samling tidsmålningar och ungdomsbilder. Den första delen handlar om hennes föräldrar, ”ett gammalt äkta pars kärlekshistoria. Vi följa detta par från dagranden av deras liv till den sista aftonskymningen…”.

I den andra delen följer en rad framställningar från Emilies egen barndom och ungdomstid, fram till dess hon är 19 år. Här ingår också hur krigshändelserna 1808 och 1814 påverkar Strömstad. Den andra delen avslutas med hur Emilie på sin 30 års dag påbörjar sitt författarskap. De tio åren däremellan då hon är läkarfru i Småland och vistas i Dalsland ingår inte i biografin.

Fiskebäckskil

När Emilie skrev Skuggspel 1865 hade mer än fyrtio år gått sedan hon, i  sin ungdom, vistats i Fiskebäckskil. Här beskriver hon samhällsförändringarna under denna tidsperiod.

Vid den tid, varom jag talar, hette det helt enkelt ”skeppare’’ Bengtsson, Larsson, Rasmusson, o. s. v. Man reste då också endast med skutor och småslupar på Jutland och Norge. Nu heter det ”kapten” Bengtsson, Larsson, etcetera, ty nu fara dessa herrar med präktiga fartyg på långt avlägsna orter, och i följd härav har naturligtvis även kvinnorna stigit i rang från ”mor” till ”fru” och från huvud-schaletten till hatten. …I den så obeskrivligt vackra kapellkyrkan, där utsikten från fönstren i fonden sträcker sig utåt havet, så att det förekommer liksom hela templet vilade på vattnet, får man se den mest lysande blandning av stora dyrbara silkesschalar, svävande öfver lika brokiga klädningar och hattar, förskrivande sig från Köpenhamn, Hamburg, London eller Marseille.

Fiskebäckskil gör i övrigt nu icke vidare skäl för namnet. Den koloni av fraktseglare, som bebor platsen, befattar sig ej med fiskrörelsen, och det är underligt att platsen icke redan har namn av köping. En framstående förtjänst är även att märka där. Fiskebäckskil har en större ordentlig skola för barnundervisningen under en verklig lärare. Ur Skuggspel, senare delen (1865) kap 3.

En resa till vestra kusten 1867

Sommaren 1867 gör Emilie och hennes man Johan Carlén en resa, först till Dalsland och sedan till västkusten. Denna resa skildrar Emilie i en liten ”rese-skizz”. Hon nämner att det då var första gången hon åkte tåg. Efter uppehållet i Dalsland och besöket vid dotterns grav på Rännelanda kyrkogård begav sig paret till Strömstad. Under vistelsen besökte Emilie flera platser som betytt mycket för henne i ungdomen. Emilie noterar även här att mycket förändrats sedan hon var ung och skriver bland annat om Grebbestad: Huru hade ej också denna plats förvandlat sig i framåtskridande! Det var icke mer de små obetydliga kojorna och trädlösa tomterna: nu sågs där vackra byggnader och små trevliga trädgårdar, ett ståtligt badhus och synbar välmåga… Ur En resa till vestra kusten 1867, sid 16, Projekt Runeberg.

Emilie Flygare-Carlén och samhällsfrågorna

I likhet med sin vän Fredrika Bremer var Emilie en pionjär och en röst för kvinnors frihet och jämlikhet. I Emilies fall är det inte utifrån ett filosofiskt och akademiskt plan, utan hon berättar i stället med romanens hjälp om starka kvinnor som trots sin utsatthet utmanar samhällets konventioner.

Efter att Emilie flyttat till Stockholm och fått ett umgänge präglat av liberala tankegångar, får samhällsfrågorna en allt större plats i hennes böcker. Det handlar om kvinnors levnadsvillkor i ett mansdominerat samhälle, om äktenskap och skilsmässor, och inte minst om ogifta mödrar med utomäktenskapliga barn. Något som var ett laddat ämne, inte minst för Emilies egen personliga del. Hon skildrar detta samhällsproblem genom att skapa medkänsla för samhällets mest utsatta kvinnor.

Emilie Flygare-Carléns eftermäle

Från att ha varit en oerhört populär författare blev Emilie Flygare-Carlén under 1900-talet alltmer bortglömd. Den ryktbarhet som man vid hennes död trodde för alltid skulle leva vidare, tynade bort. En bidragande faktor var att flera manliga litteraturhistoriker, särskilt Henrik Schück, behandlade henne extremt orättvist för att hon saknade bildning och var kvinna.

I utgåvan från 1930 av Illustrerad svensk litteraturhistoria skriver Schück att hon var en andra klassens författare, utan någon egentlig bildning, utan egna idéer och att hennes författarskap hade en rent industriell karaktär. Han ansåg visserligen att Rosen på Tistelön var en mycket bra roman och att Emilie hade ett naturligt berättarlynne, men skriver också att Ingen av tidens romanförfattare sjunker kanske så djupt som hon; hon kan bliva platt, svulstig, pratsjuk, uttänjd och osammanhängande i en alldeles otrolig grad. Han ansåg att hon var föråldrad redan på 1860-talet och att hon inte var någon betydande personlighet. Det är nog svårt att hitta ett tydligare uttryck för manlig nedvärdering av en kvinnlig författarinna.

På senare år har intresset för Emilie Flygare-Carlén ökat betydligt. Men fortfarande är det nog många som inte känner till att denna bohuslänska författarinna var 1800-talets mest lästa och uppskattade svenska författare, alla kategorier. Trots sin tids stora popularitet är Emilies romaner kanske inte alltid så lätta att läsa för oss nutidsmänniskor, språk och värderingar har förändrats. Men är man intresserad av den bohuslänska kulturhistorien, är dessa romaner verkligen en riktig guldgruva.

Källor

• Kyrkoarkiv för Strömstad, Lur, Lerdal, Rännelanda, Rölanda socknar. Digitalt tillgängliga via Riksarkivet.
• Lauritzen Monica. (2007) En kvinnas röst : Emilie Flygare-Carléns liv och dikt.
• Tidningsartiklar digitalt tillgänliga via Kungliga bibliotekets tidningsdatabas. Bland annat:
  • Aftonbladet 1892-02-05 sid 3.
  • Aftonbladet Veckoupplagan 1892-02-05 sid 1.
  • Göteborgs Aftonblad 1892-02-15 sid 2.
  • Göteborgs Handels- Och Sjöfartstidning 1852-02-21 sid 1 och 2.
  • Jorden Rundt 1878-12-01 sid 1-3.
  • Tidning För Wenersborgs Stad Och Län 1867-08-16 sid 2.
  • Veckans Nyheter 1894-07-07 sid 2.
• Verk av Emilie Flygare-Carlén, digitalt tillgängliga via Litteraturbanken.
  • Rosen på Tistelön (1842)
  • Pål Värning (2000)
  • Enslingen på Johnnis-skäret (1846)
  • En natt vid Bullar-sjön (1847)
  • Ett köpmanshus i skärgården (2007)
  • Skuggspel (1865)
  • Efterskörd från en 80-årings författarebana (1888)
• Verk av Emile Flygare- Carlén, digitalt tillgängliga via Projekt Runeberg.
  • En resa till Vestra kusten 1867
  • Rosen på Tistelön (1882)

Vill du veta mer?

Visste du att

• Axel Emanuel Holmberg som skrev om Bohusläns historia var en en nära vän till Emilie Flygare-Carlén. Hon flikade gärna in historiska episoder i sina romaner.

Ur våra samlingar

• I vår samlingar har vi  några objekt med anknytning till Emilie Flygare-Carlén. Nordiska museet har också sådana föremål, se DigitaltMuseum.

Du kanske även är intresserad av

• Anna-Britta och schartauanismen (artikel)
• Calla Curman och Stångehuvud (artikel)
• Eva Rodhe och rösträttskampen i Bohuslän (artikel)

← Tillbaka till sökresultat