Bohuslans Museum

← Tillbaka till sökresultat

Prästhustrun Anne och reformationen

Detta är berättelsen om prästhustrun Anne i Krogstad, om ond bråd död och livet som prästänka. Men också om reformationsprocessen i Bohuslän med förändrade kyrkorum och traditioner.

Historia

Ond bråd död

I januari 1586 är Krokstad socken i Bohuslän en del av dubbelmonarkin Danmark-Norge. Julen går mot sitt slut och länsman Jon Hansson i Sandåker har bjudit in till gästabud. Sockenprästen Nils Bagge är en av gästerna, förmodligen även hans hustru Anne. Det som skulle bli en trevlig fest slutar dock med förskräckelse och ond bråd död. Länsmannen och hans bror blir nämligen så arga att de slår ihjäl Nils Bagge. Prästen ska nämligen ha nämnt ryktet att länsmannen haft ett förhållande med sin grannes hustru.

Vi vet inte vem som var den allra förste lutherske prästen i Krogstad eller om han var gift. När det brutala mordet sker 1586 är det alltså Nils Bagge, hans hustru Anne och deras barn som bor i Krogstads prästgård, strax intill kyrkan. Enligt Nils Bagges bror blev den ena gärningsmannen fredlös och den andre fick stå sin rätt, det vill säga han blev tillfångatagen, avrättad och steglad.

Mordet blev vida omtalat och var välkänt fortfarande i mitten av 1700-talet, då prästen Johan Oedman beskriver händelsen. Med tiden hade dock berättelsen förvanskats och fått en del nya inslag. Till exempel berättar Oedman att Anne drabbades av missfall vid dådet och att prästparet därmed inte fick några egna barn. Vilket inte överensstämmer med biskop Jens Nilssøns uppgift från 1594 att Nils och Anne hade fem gemensamma barn.

Prästänkans svåra tid

För Anne blev det en svår tid efter mordet. Hon hade inte bara förlorat sin make utan dessutom ville den avrättade länsmannens släkt få bort henne och barnen från prästgården. Trots att hon hade rätt till ett nådeår gjorde de allt för att fördriva henne från Krogstad. Detta ledde till att Nils bror Peder Bagge på Holma ber om kunglig hjälp för att hävda Annes rättigheter.

När biskopen några år senare besöker Krokstad bor hon fortfarande kvar i prästgården, konserverad av Nils Bagges efterträdare, först Nils Pors och sedan Gunder Nielssen.

Vad är änkekonservering?

Vid ett dödsfall skulle man enligt den lutherska kyrkoordningen i Danmark-Norge (kirkeordinansen), utse en ny präst men först efter att prästänkan haft ett nådeår. Det innebar att hon i ett års tid fick bo kvar på prästgården med de inkomster som hennes döde make egentligen skulle haft. Detta under förutsättning att hon underhöll en kaplan. En prästänka med barn stod inför en ytterst oviss framtid. Därför var det inte ovanligt att den nästkommande prästen gifte sig med, eller med andra ord konserverade, sin företrädares änka.

Så blev det också för prästänkan Anne, hon konserverades till och med två gånger och fick under sina tre äktenskap minst nio barn. Vi vet inget om hennes bakgrund, men eftersom hon 1594 både hade en giftasvuxen dotter och ett nyfött spädbarn så bör hon då ha varit i 40 årsåldern.

Den lutherska prästhustrun

Rollen som hustru till en präst var något helt nytt under 1500-talet. Under den katolska tiden fanns inga prästhustrur för då fick inte prästen gifta sig utan skulle leva i celibat. Detta ändrades i och med reformationen och när celibatet inte längre var ett ideal fick äktenskapet en högre status.

Det var långt ifrån alla katolska präster som levde i celibat. Det var inte ovanligt att en del levde i ett sorts samboförhållande med sin hushållerska. Biskop Jens Nilssøn berättar att på Hisingen hade prästen Simens kvinna Birgitta tidigare tjänat honom innan hon blev hans hustru.

Reformationen i Bohuslän

Luther hade spikat upp sina teser i Wittenberg 1517 men det dröjde till 1536-37 innan reformationen officiellt infördes i Danmark-Norge. Man brukar säga att i Norge kom reformationen som ett kungligt påbud uppifrån medan många i Danmark redan hade anammat Luthers lära. Hur var det egentligen i Bohuslän? Här var reformationsprocessen knappast entydig.

Som Norges sydligaste län hade Bohuslän nära till Danmark. Här gick den allmänna landsvägen mellan Köpenhamn och Oslo. Åtminstone i de bohuslänska städerna och längs huvudstråken visste man nog ett och annat om framgångarna för Luthers lära i städer som Malmö och Köpenhamn. För redan tidigt lär man ha predikat den lutherska läran i Kungahälla. Något som lett till konflikter mellan stadens lutheraner och katoliker. Det berättas till och med om ett upplopp med flera döda som bör ha ägt rum i staden redan 1519. Vid samma tid hade klostret i Dragsmark sekulariserats, vilket innebar att klostret inte längre styrdes av en abbot utan av en icke kyrkligt utbildad föreståndare. Också Kastelle kloster i Kungahälla fick en värdslig föreståndare före reformationen.

En orolig tid

Det tidiga 1500-talet var en stökig tid och det var inte lätt för bohusläningarna att veta vem de hade som kung. Den så kallade Kalmarunionen hade upphört 1523 i och med att man avsatt unionskungen Kristian II. I stället blev Gustav Vasa vald till svensk kung och Fredrik I till kung över Danmark och Norge. Vid samma tid hade svenska trupper invaderat och tagit kontroll över norra Bohuslän som då kallades Viken. Så i Uddevalla och norröver skulle man betala sin skatt till Gustav Vasa och i södra Bohuslän var det alltså Fredrik I som hade kontrollen.

För att ytterligare komplicera det hela försökte Kristian II att återta unionen genom ett angrepp 1531 och då hamnade bohusläningarna på nytt i stridens centrum. Gustav Vasa och Fredrik I samverkade nu för att förhindra den tidigare unionskungen att återta makten. De lyckades ta till fånga Kristian II och dessutom återfick Fredrik I norra Bohuslän 1532 som därmed åter kom under dansk-norsk kontroll.

Katolsk eller luthersk tro

Hur var det nu med religionen? Dessa tre kungar hade alla tagit intryck av Luthers lära, inte minst för att den utmanade påvens auktoritet och möjliggjorde för dem själva att öka sin makt. För att inte stöta sig med folket lovade både Kristian II och Fredrik I att hålla sig till gamla sedvanor givna av den romerska (katolska) kyrkan. Det var alltså först när Fredriks son Kristian III blev kung 1536 som den lutherska reformationen formellt kom att genomföras i Danmark-Norge och därmed även i Bohuslän.

Bristen på lutherska präster

Den nya lutherska läran utformades i en handbok, den så kallade kirkeordinansen, som man antog 1539 i Oslo stift. Problemet var att i stiftet, dit Bohuslän hörde, fanns varken lutherska präster eller någon biskop (superintendent) vid denna tid. Därför fick många av de gamla prästerna vara kvar och gudstjänsterna fick fortsättningsvis hållas på mer eller mindre katolskt vis. Den siste katolske biskopen i Oslo stift Hans Rev hade tagits tillfånga 1537 och förts till Köpenhamn.

I brist på någon helt ny luthersk biskop fick han komma tillbaka till stiftet 1541, men nu för att företräda den nya tron. Det blev säkert en mycket kaotisk tid då både präster och vanligt folk fick veta att mycket av deras gamla tro var helt fel, samtidigt som det saknades undervisning i den nya lutherska läran. Hans Rev fick därför koncentrera sig på Oslo och latinskolan där för att utbilda lutherska präster. När Jens Nilssøn blev biskop i Oslo stift 1580 var prästerna fortfarande mycket osäkra på vad som gällde och det var stor oenighet i ceremonier och kyrkoskick.

Bohuslänningarna och de nya prästerna

All förvirring och oordning vid reformationen påverkade naturligtvis bohusläningarna. De hade sett sina sockenkyrkor plundras på allt värdefullt och fått veta att sådant de vördat nu betraktades som ogudaktigt. Därför var det många som inte längre litade på prästerna. Det var ofta svårt att få sockenborna att ge det som behövdes för att underhålla präster, prästgårdar och kyrkor. Exempelvis var Bärfendals kyrka så förfallen år 1594 att den höll på att rasa samman.

När det väl kom en luthersk präst till socknen var det långt ifrån säkert att han var välkommen. Det berättas att danska lutherska präster inte gärna ville flytta till Norge eftersom ryktet gick att norrmännen slog ihjäl sina nya präster. Sockenborna i Kareby lär ha slagit ihjäl en luthersk präst redan 1527. Även nästa lutherske präst i Kareby blev motarbetad och ofta utestängd från kyrkan när han skulle predika. Dessutom var han gift och eftersom sockenborna trodde att en riktig präst måste vara ogift beskyllde de den unga prästfrun för att vara ett spöke.

Mycket talar alltså för att det fanns en viss luthersk påverkan i Bohuslän redan innan 1536. Trots detta dröjde det nog ett bra tag för många församlingar innan den första lutherska prästen kom på plats. Torsbyborna lär ha fått en riktig luthersk präst, Jens Mickelsen Basse, först 1592. Den föregående prästen kan åtminstone inte ha varit en nitisk lutheran, eftersom den katolska seden att ge vaxoffer till det heliga korset i Torsby fortfarande var högst levande när biskop Jens Nilssøn kom dit på 1590-talet.

Ett förändrat kyrkorum

Under senare hälften av 1500-talet fick kyrkorna så småningom en alltmer luthersk prägel.  Visserligen hade i stort sett alla dyrbarheter redan tidigt försvunnit när kyrkorna plundrades på sina silverskatter, men för övrigt är det nog troligt att kyrkorummen först började förändras i takt med att församlingarna fick lutherskt utbildade präster och biskoparna kom i gång med att visitera kyrkorna.

Reformationsbiskopen Peder Palladius beskriver de tre viktigaste inventarierna i ett lutherskt kyrkorum; högaltaret, predikstolen och dopfunten. Nu fick det bara finnas ett altare i kyrkan och alla katolska sidoaltaren måste därför tas bort. Enligt Palladius kunde sten och kalk från dessa altaren användas till kyrkans underhåll, helgonbilderna kunde hängas upp på väggarna och de vigda kläderna ges till de fattiga. Däremot måste man ta bort och bränna upp sådana helgonbilder som man vallfärdat till i hopp om välgång och hälsa.

Församlingen fick alltså inte bruka föremålen på något sätt som kunde betraktas som ogudaktigt enligt den lutherska tron. I Forshälla fick därför prästen order om att ta bort två sidoaltaren och göra stolar i stället och i Torsby fick vallfärderna till korset absolut inte längre förekomma.

Predikstolen och andra stolar

I den lutherska gudstjänsten fick predikan en central roll,den kunde bli ganska lång och därför skulle man både anordna predikstolar och något att sitta på för församlingsborna. Enligt Palladius skulle predikstolen vara upphöjd så att alla sockenbor kunde se sin präst. När Jens Nilssøn visiterar de bohuslänska kyrkorna på 1590-talet verkar de ha varit försedda med godkända predikstolar men när det gäller stolar eller snarare fasta kyrkbänkar har han många anmärkningar.

Mörka kyrkor med små fönster

De medeltida kyrkorna hade vanligtvis ett begränsat ljusinsläpp. I slutet av 1500-talet var kyrkorna i Tegneby och Spekeröd mycket mörka; fönstren var små och i Tegneby fanns endast ett litet fönster. Detta behövde förbättras när prästen skulle ägna sig mer åt att predika. Dessutom skulle församlingen sjunga med i psalmerna. Därför började man bygga om kyrkorna så att de fick ytterligare några ljusinsläpp. En process som sedan fortsatte i flera århundraden med allt fler och större fönster.

Prästhustrun Anne i Krokstads kyrka

Låt oss i tanken följa prästhustrun Anne in i Krokstads kyrka. Hon stannar vid dopfunten vid ingångsdörren. Här har hennes barn blivit döpta. Något helgat vatten finns inte längre i funten för vem vill, som Palladius skriver, döpa ett nyfött barn i ett skitigt vatten fullt med ” Murlus eller andet Skarn”. Kanske ser hon det fina dopfatet som åtminstone finns i funten år 1600. Annes barn hade nog varit fint lindade och bara blivit östa över huvudet och inte doppade nakna ner i den djupa funten som man gjort under katolsk tid.

Nu känns kyrkan lite fuktig och kall, det får nämligen endast brinna två ljus på högaltaret och bara under gudstjänsttid. Nog hade Anne hört talas om hur det kunde vara i kyrkorna innan reformationen, hur de dunkla kyrkorummen fyllts av rökelse och hur de färgrika och förgyllda helgonbilderna glänst i skenet från alla brinnande vaxljus.

Mycket hade säkert förändrats under åren hon bott i Krokstads prästgård. Allt gammalt katolskt verkar vara utrensat ur Krokstads kyrka medan däremot i annexkyrkan, Hede lilla träkyrka, finns både den vackra helgonbilden, primklockan och rökelsekaret kvar. Kanske berodde det på att biskopen sällan besökt annexen när han visiterat huvudkyrkorna.

Traditionerna får nya former

När 1500-talet går mot sitt slut har bohuslänningarna fått lära sig att den lutherska tron kommit för att stanna, och att mycket av det som tidigare betraktats som heligt nu till och med förknippas med djävulen. År 1593 hade det kommit en förordning som innebar dödsstraff för den som sysslade med trolldomshandel förknippat med korstecken och signerier.

I den särskilda kirkeordinans för Norge som kom 1607 finns ett tillägg där det står att om någon framför lögnaktiga legender om Sankt Oluf, Sankt Knut och andra sådana helgon kommer han straffas hårt eftersom det leder till att enfaldigt folk hamnar i vantro och villfarelse. Efter reformationen var den populära kyrkohögtiden Olavsmässan inte längre tillåten. Däremot hade bibliska helgonfester som Johannes döparens högtid vid midsommar och Sankt Mikaels på hösten fått vara kvar.

Traditioner förändras och får nya former. Därför är det inte så konstigt att folk 1620 börjat komma med offergåvor till Grinneröds kyrka i Johannistid i synnerhet om de var sjuka. I likhet med Skoger gamle kyrka söder om Drammen blev Grinneröds kyrka en offerkyrka dit man sökte sig vid midsommar.

Vallfärderna till Olavskyrkorna i Olsmässotid hade upphört efter reformationen. Offrandet i annexkyrkorna Grinneröd och Skoger som också var invigda till Sankt Olav betraktades inte, åtminstone till en början, som ett ogudaktigt arv från den katolska tiden eftersom de förmodligen inte förknippades med själva Olavsfesten. Vilket också kan vara orsaken till att Grinneröds kyrka 1620 inte kallades för Sankt Olav utan för ”Hillig hiellp Mand”. Om Sankt Olav skulle man ju hålla tyst. Men som Herr Raphael i Grinneröd långt senare sa ”vad deras tankar kunna vara som offrar, det kan man intet veta”.

Källor

• Kyrkoarkiv för Krokstad, Hede och Grinneröd: Riksarkivet
• Kirkeordinansen-1539-danmarkshistorien.dk.pdf
• Norska rigsregistranter 2 s 674. Digitalt tillgänglig via Nasjonalbiblioteket i Norge.
• Brusewits, Gustaf. Elfsyssel (1864).
• Glostrup, Nils: ”Biskop Nils Glostrups Visitatser i Oslo og Hamar Stifter 1617-1637”. Utg. Thronsen. 1895. Digitalt tillgänglig via Nasjonalbiblioteket i Norge.
• Holmberg, A. E.: Bohusläns Historia och Beskrifning, af Axel Em. Holmberg (1842-1845). Digitalt tillgänglig via Litteraturbanken.
• Nilssøn; Jens: ”Biskop Jens Nilssøns visitatsbøger og reiseoptegnelser 1574-1597”. Utgiven av Carl Zakariasson. 1981. Digitalt tillgänglig via Nasjonalbiblioteket i Norge.
• Oedman (Ödman), Johan: Chorographia Bahusiensis Thet är: Bahus-Läns Beskrifning (1746). Digitalt tillgänglig via Litteraturbanken.
• Palladius, Peder: Visitatsbog. Udgivet efter Haandskriftet … af A.C.L. Heiberg. 1867. Digitalt tillgänglig via Project Runeberg.

Vill du veta mer?

Visste du att

• Prästen Nils Bagges mördare steglades på galgeberget i Foss, vilket innebar att den avrättades kropp styckades och fästes på en hjulförsedd påle, så att all skulle kunna se kroppen när de färdades förbi.
• Den danske reformationsbiskopen Peder Palladius fick det översta ansvaret för den norska kyrkan.
• Många av de bohuslänska kyrkorna som fanns under reformationen har ersatts av nya kyrkor, till exempel fick Hede en ny träkyrka 1887.
• Reformationens syn på de katolska traditionerna som något förknippat med djävulen bidrog  till häxprocesserna i Bohuslän.
• Sankt Olav var Nordens populäraste helgon under medeltiden och i Bohuslän har det funnits många kyrkor invigda till Sankt Olav, så kallade Olavskyrkor.
• Under katolsk tid firade man Olsok den 29 juli. Det var aftonen innan själva Olavsmässan. Högtiden kunde pågå i flera dagar och var inte bara en kyrklig högtid utan också ett populärt folknöje med gille och marknad.

Ur våra samlingar

• Här kan du se några föremål med koppling till reformationen som finns i våra samlingar. Fler kyrkliga föremål hittar du på DigitaltMuseum.

Du kanske även är intresserad av

• Anklagad och oskyldigt dömd (artikel)
• Hustru Ottilia på Olsborg (artikel)
• Ridvägar på 1500-talet (artikel)
• Galgeberget i Munkedal (rapport)

← Tillbaka till sökresultat