Finska barnhemmet och kyrkoherdeparet Norborg
Historia
Att som barn lämna sin hemmiljö under brinnande krig och komma till ett nytt land kan vara mycket svårt. Om man dessutom kommer helt ensam utan någon anhörig är traumat ännu större. Även idag flyr barn från krig och oroligheter, så var det också under andra världskriget när de finska krigsbarnen kom till Sverige. Då massevakuerades uppemot 70 000 barn till Sverige och ungefär 1000 av dem kom till Bohuslän. Många kom med prosten Carl Norborgs hjälp, via det finska barnhemmet i Munkedal, till olika bohuslänska fosterhem.
Foss prästgård den 12 mars 1942
En bister och kall vinternatt 1942 anländer omkring 100 finska små barn till Munkedals station. Några av barnen skjutsas vidare till andra platser i Bohuslän men kvar blir mellan sextio och sjuttio barn som måste övernatta i Foss prästgård.
Så här berättar kyrkoherde Carl Norborg
Torsdagskvällen är inne. Tunga snömoln fördystra östanhimmelen, vi få mer snö. Nu ångar loket in på Munkedals station, långa istappar hänga ned från vagnarnas tak och små snödrivor ha klamrat sig fast på plattformar och fotsteg. På två av långvagnarna läsa vi Haparanda-Munkedal. Där ha vi våra barn. Ett par lottor äro redan på plattformen, vi räcka dem hand och säga välkomna. In i väntsalen med alla barnen! Det tar tid, många äro så små eller svaga, att de ej kunna gå för sig själva. Barnens väskor och tillhörigheter växa till ett berg inne i stationshuset.
…Nu köra bilarna fram. Till Foss prästgård går färden med den ena fullastade bilen efter den andra, och så tillbaka igen för att hämta fler barn och lottor och väskor och klädbylten. Själv stannar jag på stationen till sista bilen. Ingenting glömt. När jag kommer upp till prästgården är mitt hem som en myllrande myrstack, barn i alla åldrar från två till tolv år fylla alla de stora rummen, trappa, hall och kök. Överallt barnungar, som skrika, skratta, slåss, eller ha sträckt ut sig i en vrå och äro färdiga att somna. Det var en oförglömlig syn.
Foss prästgård, tidigt 1900-tal. Foto: Selma Sahlberg/Bohusläns museum.
…Det är gnistrande kallt i kväll: vi ha lagt in i värmepannan så duktigt, att sannerligen ingen skall frysa. Min hustru och hennes kvinnliga medhjälpare ha nu bäddat över hela huset: alla sängar, alla soffor, alla stolar äro tagna i anspråk, flera stolar bredvid varandra och mitt emot varandra utgöra en säng. Men det räcker inte ändå, utan en stor del av golvutrymmena på stora hallen i andra våningen och i mitt eget arbetsrum tas i anspråk för sovplatser. Det finns täcken, filtar, lakan och kuddar till alla.
…Jag måste nämna ännu en flicka från denna minnesvärda natt. Hon var så mager och eländig, att man knappt vågade taga i henne. Överarmarna voro inte tjockare än två fingrar på en vuxen människa, och de frågande ögonen sågo onaturligt stora ut i det tunna bleka ansiktet. Hon hade säkert inte kunnat leva många veckor till på undermålig kost. Mänskligt talat räddades hennes liv genom hennes ankomst till Sverige. …Men var skulle hon ligga i natt? Hon var ju så liten, hon hostade så styggt, jag kunde inte lägga henne tillsammans med de övriga. Men där stod ju min egen säng så mjuk och god. Jag svepte min lilla skyddsling i ett badlakan och lade henne ovanpå sängen och bredde min jacka över henne i det jag tänkte: ”jag vet ju inte om du har någon far eller mor, som tänker på dig i denna stund och längtar efter dig, men jag vill gärna handla mot dig, så som jag skulle önskat, att människor gjort mot mina egna barn, om jag nödgats skicka iväg dem över hav och land undan krig och hunger ”
Kyrkoherde Carl Norborg och finlandshjälpen
När de finska krigsbarnen anländer till Bohuslän har alltså kyrkoherde Carl Norborg och hans fru Karin fullt upp. Hur ska de kunna ta hand om så många små och svaga barn? Carl Norborg hade sedan tidigare ett starkt engagemang för Finland. Redan sommaren 1941 hade han startat Västsvenska Kyrkfolkets Finlandshjälp med avsikten att hjälpa finska krigsoffer under det så kallade fortsättningskriget som då brutit ut mellan Sovjet och Finland. Under hösten samma år inser Norborg att hans huvuduppgift måste bli att hjälpa de finska barnen och att det ska ske genom förflyttning av barnen till Sverige. Det finns redan en central finlandshjälp som organiserar barntransporter, men Norborg tycker att det går för sakta och beslutar därför att även börja anordna privata transporter av krigsbarn till Västsverige.
Många av barnen placeras i fosterhem, men ofta kommer syskon som inte vill skiljas åt och fosterhemmen kan sällan ta emot mer än ett barn. Detta är en av orsakerna till att flera finska barnhem organiseras i Bohuslän vårvintern 1942. Små barnhem med upp till 15 barn för att de inte ska kännas som flyktingläger utan vara mer hemlika. Tillfälliga barnhem anordnas i Strömstad, Tanum, Svarteborg, Ödsmål, Kville, Morlanda och Resteröd. Dessutom startar Carl Norborg ett barnhem i sin egen socken som han själv är ansvarig för, närmare bestämt det finska barnhemmet i Munkedal.
Finska barnhemmet i Munkedal, omkring 1942. Foto Oscar Färdig/Bohusläns museum.
Kyrkoherdeparet Karin och Carl Norborg
Carl Norborg (1887-1953) fick en sträng uppfostran i ett schartauanskt prästhem i Göteborg. Han gifte sig med Karin Lundström (1897-1974) från Fjällbacka och tillsammans fick de tre barn, Inger (gift Rudberg), Olof och Ulla (gift Staxäng). År 1926 blev Carl Norborg kyrkoherde i Foss och familjen flyttade från Skagen till Munkedal.
Kyrkoherdeparet Karin och Carl Norborg, 1947. Foto Arne Andersson/Bohusläns museum.
Genom Norborgs finlandsinsamling bidrog bohusläningarna till inrättandet av ett daghem i Helsingfors och till olika hjälpsändningar. Insamlingen medverkade också till att ett mödrahem, det så kallade Munkedalshemmet, inrättades i Fastböle.
Under krigsåren gjorde Carl Norborg flera resor till Finland och tog själv med betydande hjälpsändningar dit. Han skriver att under vintern och våren 1942 var hungersnöden en fruktansvärd verklighet och barnadödligheten skrämmande. När Norborg återkom från en finlandsresa 1943 var livsmedelsläget bättre men bristen på skodon och kläder var skriande. Han startade därför en skoinsamling men den stoppades när man införde skoransonering i Sverige. Hemma på prästgården blev det Karins uppgift att stötta och ta emot alla gäster som kom på besök med anledning av det pågående hjälparbetet.
Varför kom det så många barn hit från Finland?
Det finska vinterkriget hade börjat den 30 november 1939 när sovjetiska plan släppte sina bomber över Helsingfors. Trots sovjetiska hot och krav var det inte många som på allvar trodde att Finland riskerade att bli invaderat. När kriget väl var ett faktum startade en frihetskamp, det finska folket kämpade med stor motståndsvilja för sin existens, allt för att inte uppslukas av det stora grannlandet i öster. Det uppstod en häftig debatt om hur Sverige skulle agera för att hjälpa Finland. Regeringen sände vapen, materiel och livsmedel, sa nej till truppsändningar men godkände frivilliga militära insatser. Det fanns ett stort folkligt engagemang och även bohusläningar ingick i den svenska frivilligkåren som deltog på Finlands sida.
Lägereldsvakt vid Svenska frivilligkåren i Finland, F 19, 1940. Tillhör Flygvapenmuseums bildarkiv.
Men angriparnas övermakt var för stor och vid Moskvafreden i mars 1940 tvingades Finland avstå stora landområden, och dessutom dröjde det inte länge innan människorna i Finland drabbades svårt igen. Och det var alltså då, sommaren 1941, som Carl Norborg startade sin finlandsinsamling. Trots att många bidrog på olika sätt upplevde Norborg att intresset mattades av.
Carl Norborg skriver 1943:
Vi minnas alla med vilken glödande entusiasm hjälpen till Finland omfattades under Finlands vinterkrig. Då rådde ingen meningsskiljaktighet bland den svenska allmänheten därom, att Finlands sak var vår, och att allt, som kunde göras och som inte stod i uppenbar strid mot Sveriges neutralitet, också skulle göras för att bistå det gamla broderlandet i dess kamp för liv och frihet.
…Under vinterkriget stred Finland under det att en sympativåg för landet och folket gick över världen, nu däremot äro Finlands vänner färre, mera lågmälda eller betagna av fruktan.
Vad var den stora skillnaden 1943 jämfört med 1939 när det gällde svenskarnas inställning till Finland, och varför var svenskarna nu så rädda? En orsak var att Hitler ockuperat Norge och Danmark våren 1940. När Hitler nu sommaren 1941 bestämde sig för att anfalla sin tidigare allierade Sovjet, kom Finland att delta på den tyska sidan. Något som gjorde den svenska opinionen splittrad, en del ansåg att Sovjetunionen var det största hotet, medan andra kritiserade Finland för att de nu samarbetade med de tyska nazisterna.
Kyrkoherde Norborg menade att finländarna bara fortsatte att strida för sin egen frihet, och att om Finland upphörde som egen stat skulle det få katastrofala följder för Sverige. Han ställde sig frågan vad det skulle innebära om en modern stormakt skulle anlägga flottbaser och flygfält på de åländska öarna och i den västfinska skärgården och svarade själv att det skulle innebära ett svenskt beroende av denna stormakt. Kyrkoherde Norborg tvekade därför inte att fortsätta bistå folket i Finland.
Finska barnhemmet i Munkedal
För att kunna anordna ett barnhem i Munkedal lät Carl Norborg köpa in en mindre lägenhet nära Foss kyrka för finlandsinsamlingens räkning. Man renoverade de två äldre byggnaderna, den ena inreddes till sovrum för pojkarna, den andra blev samlingssal med ett sovloft för flickorna. Dessutom byggdes ett särskilt hus som skulle fungera som kök och matsal. På vårkanten 1942 kunde de första barnen flytta in i anläggningen. Näringsrik mat, god ordning, skolgång, aftonbön och gudstjänstbesök präglade tillvaron på barnhemmet. Varje kväll gick kyrkoherden till barnhemmet för att be aftonbön med barnen och på söndagarna promenerade barnen till Foss kyrka för att delta i gudstjänsten. Men det fanns också möjlighet till lek och bad. När kyrkoherdefamiljen åkte på utflykt följde alltid några av de finska barnen med.
Interiör från flickornas sovrum, 1943. De små avbalkningarna mellan sängarna bidrog till känslan av ett litet privat utrymme för varje barn. Foto Selma Sahlberg/Bohusläns museum.
En grupp barn i samlingssalen på finska barnhemmet, cirka 1942. Foto Oscar Färdig/Bohusläns museum.
När jag kommer bort till barnhemmet eller barnen komma till prästgården (och här gå de ut och in som om de vore hemma), har var och en sina små bekymmer eller önskningar att frambära. Ofta komma de med sina brev som de fått hemifrån och fråga, om farbror vill läsa. Så får jag hälsningar från deras hem och får skicka hälsningar dit igen.
Alla som befinna sig i skolåldern deltaga i våra skolor, både folk- och småskolor. De finsktalande bland dem glömmer fördenskull icke sitt modersmål. Då och då dyker ett nyanlänt finskt barn, som inte förstår svenska, upp i barnhemmet. Det kommer med färska hälsningar från hemlandet och ge ny fart åt det finska samtalsspråket barnen emellan. Även de svensktalande bland barnen äro i allmänhet mer eller mindre förtrogna med finskan, och barnens sköterska klarar sig bra med båda språken.
Med mycket kärlek och uppoffring har barnhemmets läkare, doktor Axel Arrander, ägnat sig åt våra barn, när de varit sjuka, utan att kräva den minsta ersättning.
Under de båda somrar barnen tillbragt på barnhemmet ha de fått många tillfällen till bad vid vårt vackra Korsvik nere vid Gullmarsfjorden. I sommar erövrade de duktigaste bland våra finska barn simmärket vid en utflykt vi gjorde till Bovallstrand. När det blivit bestämt, att någon av barnen skall resa hem till Finland, brukar gärna oro uppstå i lägret. Då griper hemlängtan omkring sig, och än den ene, än den andre kommer då litet förläget och tvekande med sin önskan att få följa med. Dock lugnar sig stämningen snart och livet återtar sin vanliga gång.
Barnen återvänder till Finland
Finska barn som kommit till Sverige under vinterkriget återfördes till Finland efter krigets slut. Men under fortsättningskriget kom alltså åter väldigt många barn till Sverige.
För många barn var det traumatiskt att skickas bort från sina föräldrar, och för vissa av dem hände detta flera gånger. Men det kunde också vara svårt att återvända, ofta till en betydligt svårare och fattigare vardag i Finland.
Den finska barnförflyttnings kommittén hade förbundit sig att ta hem alla barn och barnen skulle inte lämnas permanent i Sverige. Under hela 1940-talet pågick därför hemtransporter av krigsbarn från Sverige till Finland.
Carl Norborg skriver
Svårt och bittert har ofta avskedet varit, då finnbarnen skolat resa. Den svenska fostermodern, som vid järnvägsstationen i Strömstad, Munkedal, Uddevalla och annorstädes säger farväl till sitt finska fosterbarn för sista gången, vet ju att hon efter all sannolikhet aldrig mer i detta livet skall återse det främmande barn, som hon älskat och vårdat som sitt eget. Det gör avskedet extra tungt.
Men även detta måste vi göra för Finland, att vi lämna barnen ifrån oss. Deras hem är ju ändå inte här. Deras föräldrar ha inte lämnat dem till oss för att mista dem utan för att få dem igen friskare, starkare och mera dugliga för hård livskamp hemma på de magra tegarna eller i de av kriget härjade städerna och samhällena, som åter skola resa sig ur ruiner och ödeläggelse.
Kvar i Sverige
Alla barn återvände dock inte till Finland. Det kunde bero på att fosterföräldrarna ville adoptera barnet, att barnet själv ville stanna eller på att de biologiska föräldrarna hade svårt att ta hand om sitt barn. Ett av dessa barn var Aili Jalkanen som adopterades av kyrkoherdeparet Norborg.
Inger Norborg skriver
Bland de barn, som kommo med extravagnar från Haparanda till Munkedal den 12 mars 1942 funnos också två systrar från Haukivuori, Aili och Kylliki Jalkanen. Den hundramila vägen runt Bottniska viken hade de kommit i sällskap med stora skaror jämnåriga ända ner till Bohuslän, en resa som torde ha tagit fem dagar i anspråk.
Den minsta av flickorna Kylliki, tre år gammal blev följande dag mottagen med öppna armar i ett hem i Uddevalla, under det Aili som var sex år, efter ett par omflyttningar äntligen fick en fristad i Foss prästgård.
Aili Jalkanen (senare Norborg), 1948. Foto: Ingeborg Enander/Bohusläns museum.
Flickorna hade aldrig känt någon far, och deras mor, som var anställd som mjölkerska på Saksala gård Haukivuori, dog en tid efter barnens ankomst till Sverige. Ett par timmar före sin bråda död skall hon ha yttrat, att hon var glad och tacksam, då hon visste att hennes barn voro hos goda människor i Sverige.
Efter kriget
Några år efter att kriget tagit slut avvecklades barnhemmet i Munkedal och pengarna efter försäljningen donerades bland annat till den blivande folkhögskolan och stiftsgården Lärkkulla i Finland. Barnhemsbyggnaderna i Munkedal finns inte längre kvar, de revs 2005 inför bygget av den nya motorvägen genom Bohuslän. Men flera av de barn som en gång bott på barnhemmet passade på att besöka platsen innan byggnaderna skulle rivas. De hade med sig ett processionskors snidat av kapten Edgar Karlsson från Åland som de skänkte till Foss kyrka. Marjatta Huhta (gift Kyrki) ett annat av krigsbarnen berättar att Carl Norborg hade ett anmärkningsvärt handlag med barn i det att han kunde sänka sig ner till barnens nivå när han samtalade med dem. Efter kriget utsågs Carl Norborg till hedersdoktor vid Helsingfors universitet. Också fru Karin som genom sin stora insats i hushållet uppmärksammades från Finland.
Bakgrund
Denna artikel bygger till största del på Carl Norborgs egen bok Västsvenska Kyrkfolkets Finlandshjälp som han lät publicera 1943, mitt under pågående krig. Det är alltså ur hans perspektiv vi får möta de finska krigsbarnen. Många akademiska avhandlingar och biografier har publicerats efter kriget med fördjupningar och där barnen själva redogjort för sina upplevelser. Bakgrunden till de enorma massförflyttningarna av 70 000 finska krigsbarn till Sverige är mycket komplex och evakueringarna ingick delvis i ett politiskt spel. Barnens egna upplevelser varierar stort, allt från berättelser om gott och kärleksfullt svenskt bemötande, till beskrivningar av utsatthet och fruktansvärda trauman. För många krigsbarn blev känslan av rotlöshet bestående, inte minst när de förflyttats flera gånger. Merparten av barnen återflyttades alltså till Finland medan ungefär 7500 blev kvar i Sverige.
Källor
- Norborg, Carl. 1943. Västsvenska Kyrkfolkets Finlandshjälp : vad vi gjort och vad vi vilja göra.
Vill du veta mer?
Visste du att
- Enligt Södra Savolax kulturarvsdatabas är hälsohuset i Haukivuori, Munkedalshuset, byggt av Karin och Carl Norborg med de medel som de samlat in från invånarna i Västsverige i samarbete med Mannerheims barnskyddsförening. Huset stod färdigt 1949 och fick sitt namn efter Haukivuoris vänort Munkedal. En kulturellt betydelsefull plats med historiska värden.
Om hälsohuset i Haukivuori i Södra Savolax kulturarvsdatabas (text på finska) - Kyrkoherde Carl Norborg fick flera finska ordnar; Finlands Vita ros 1942, Finlands Frihetskors med svärd 1944 och Finlands Lejons orden 1949 och fru Karin Norborg fick den finska medaljen Pro Benignitate Humana 1946.
Ur våra samlingar
- Museet har flera foton från finska barnhemmet i Munkedal. Här kan du se några exenpel. Du kan ta del av fler foton på DigitaltMuseum.
Krigsbarn framför finska barnhemmet 1943. Foto Selma Sahlberg/Bohusläns museum.
Carl Norborg med en grupp finska barn framför barnhemmet. tidigt 1940-tal. Foto Oscar Färdig/Bohusläns museum.
Lek utanför Finska barnhemmet. Foto Oscar Färdig/Bohusläns museum.