Elisabet Wallström och sommarmodet kring sekelskiftet 1900
Följ modets växlingar kring årtiondena runt 1900 genom fotografier på Elisabet Wallström gift Möller och hennes familj. Det handlar om både dam- barn- herr- och baddräktsmode utifrån bilder tagna av Per Gustaf Bergin på badorten Gustafsberg utanför Uddevalla.
Historia
Här synar vi Gustafsbergsmänniskorna i sömmarna och tittar närmare på sommarmodet kring sekelskiftet 1900. Fotografier är ovärderliga när vi försöker föreställa oss hur tillvaron en gång var för dem som vistades på badorten, oavsett om det gäller, badgäster, barnflickor, tvätterskor eller arbetskarlar.
Bilderna är främst fotograferade av läroverksadjunkten Per Gustaf Bergin, oftast i ganska avslappnade miljöer. Först visar vi bilder på tjänstefolk och deras arbetskläder. De som under långa dagar arbetade hårt för att badgästerna skulle kunna njuta av sitt sommarparadis.
Sedan får vi följa fotografens systerdotter Elisabet Wallström från 1887, då hennes far Axel köpte villa Ekudden på Gustafsberg, fram till ungefär 1920 då hon själv är gift med Carl Möller och har fem barn. Efter sitt giftermål 1897 lämnar Elisabet Uddevalla, men tycks återkomma med sin familj till sitt älskade Gustafsberg i stort sett varje sommar.
Innehåll
- Arbetskläder för tjänstefolk
- Elisabet Wallström gift Möller
- Damkläder
- Barnkläder
- Herrkläder
- Baddräkter
- Om familjen Wallström Möller
Arbetskläder för tjänstefolk.
Kvinnors arbetskläder
Under 1800-talets andra hälft blev det vanligare med fabrikstillverkade kläder. De var överkomliga i pris, och därmed kunde även kvinnor ur arbetarklasserna följa modets växlingar. Detta kan vi se på bilder från sekelskiftet. Barnflickor och tvätterskor har liknande snitt på kjol och blus som överklassdamerna. De hade dock inte råd med samma material, kvalitet och dekorationer på kläderna.
Arbetande kvinnor använde bomulls-, linne- och yllekläder, som ofta var rutiga, randiga eller enfärgade. Det var vanligt att man drog på sig ett par lösa pådragsärmar som skydd vid smutsigare arbeten. Förklädet var ett måste, men det kunde se ut på olika sätt och ha olika funktioner. Allt från grova arbetsförkläden till fina spetskantade förkläden för söndagsbruk.
Arbeterskor bar vanligtvis huckle. De ogifta barnflickorna är här ofta fotograferade barhuvade. Bilderna är tagna nära hemmet och barnflickorna bar säkert halmhatt eller annan enklare hatt om de gick på längre promenad. Det medföljande tjänstefolket på Gustafsberg behövde också byta om till finare serveringsklädsel i samband med middagen.
Två arbeterskor, 1899 som båda bär förkläden. Kvinnan med det spetskantade förklädet bär sitt huckle i handen. Foto: Per Gustaf Bergin/Bohusläns museum.
Arbeterska vid Gustafsberg 1892. Hon bär rutig kjol, randig blus med rynkad ärm, förkläde och huckle. Foto: Per Gustaf Bergin/Bohusläns museum.
Arbetskläder för män
Långa byxor med en blus eller skjorta i linne eller bomull var en vanlig klädsel för arbetskarlar. Till detta bar de ofta en ylle- eller skinnväst och en keps eller skärmmössa. Den så kallade storvästen av slitstarkt tyg var mycket vanlig och fanns att köpa. Vid kall väderlek kombinerade man klädseln med en ylletröja eller en ytterjacka. Genom att sätta på en löskrage kunde skjortan enkelt göras om till ett finplagg.
Det kunde vara avlagda finkläder som efterhand degraderats eller sytts om till arbetskläder. Exempelvis kunde man ta av slitna ärmar på en rock så att plagget istället blev en väst. Detta med kläder som bytte status efterhand gäller förstås också kvinnoplagg. Omkring förra sekelskiftet startade postorderhandeln och den fick stort genomslag. Målgruppen var ”vanligt folk” och man sålde främst tåliga arbetskläder. Postorderkatalogerna saluförde färdigsydda byxor, tröjor, skjortor, underplagg, löskragar och manschetter.
En grupp tjänstefolk på Gustafsberg. Till vänster i bild en man i stövlar, keps och grovarbetskläder. Mannen längst till vänster på verandan är också en arbetskarl, det syns bland annat på den blankslitna västen. Foto: Thure Nihlén/Bohusläns museum.
Elisabet Wallström gift Möller
År 1887 tillbringar Elisabet för första gången sin sommar i villa Ekudden på Gustafsberg. Hon är då 10 år gammal. Vid den tiden var turnyren fortfarande populär för fina damer, vilket innebar att kjolarna genom sin drapering fick en utskjutande bakdel medan framsidan var förhållandevis rak. Färgerna var oftast dova som brunt och mossgrönt. För flickor gällde knälånga klänningar och skyddande hatt.
Elisabet sitter bredvid sina föräldrar Maria Bergin och Axel Wallström. Därintill sitter hennes mormor Gustava Bergin. De övriga på bilden är okända. Foto: Per Gustaf Bergin/Bohusläns museum.
- Elisabet, troligen 10 år, är klädd i en rutig knälång klänning med långa ärmar och mörka strumpor. Hon har klippt lugg och stråhatt försedd med uppstickande garnityr.
- Hennes mor Maria bär en dräkt med snävt liv och kort åtsittande jacka. Den runda stråhatten är tidsenligt försedd med hög kulle.
- De äldre damerna har garnerade kapotthattar med hakband. Huvudbonader och parasoll är absolut nödvändiga, eftersom respektabla kvinnor undviker solbränna till varje pris. Vi anar på grund av den rika draperingen att deras kjolar är försedda med turnyr.
- Elisabets far har en mellanljus kostym med vit väst och hatt. Hans mustasch är av det mer yviga och borstlika slaget, en så kallad valrossmustasch.
Vuxenkläder
I samband med konfirmationen vid 14–15 års ålder räknades barnen som vuxna och fick börja bära vuxenkläder. Flickorna fick då ha långa kjolar och uppsatt hår medan pojkarna kunde klä sig i långbyxor. Övergången kunde ske lite succesivt genom att flickornas kjollängd blev lite längre och pojkarnas kortbyxor kompletterades med kavaj.
Här är tre av Elisabet och Carl Möllers söner. En av dem är iklädd kavaj och kortbyxor. Vi anar att han snart ska konfirmeras. Mer om barnkläder följer längre ner. Foto: Per Gustaf Bergin/Bohusläns museum.
Syskonen Elisabet och Karl Wallström. Foto: Per Gustaf Bergin/Bohusläns museum.
Carl Möller och Elisabet Wallström. Foto: Per Gustaf Bergin/Bohusläns museum.
Carl Möller och Elisabet Wallström. Foto: Per Gustaf Bergin/Bohusläns museum.
- I augusti 1892 avlider Elisabets mormor Gustava, och den mörka dräkten som Elisabet bär på bilden till vänster kan vara en lättare sorgdräkt från sorgeåret 1893 då hon är 16 år gammal. Här ser vi henne tillsammans med sin bror Karl. Hon bär en svart jacka med skört, en hellång kjol och en stråhatt. Fortfarande har hon sitt hår i en lång fläta.
- År 1894 träffar hon sin blivande man underlöjtnanten Carl Möller och de förlovar sig sommaren 1895. På fotot i mitten står Carl och en ung Elisabet på trappan till villa Ekudden. Kanske är de alldeles nyförlovade. Dräkten Elisabet bär är mörk med vida ballongärmar och infällda sammetsdetaljer.
- På fotot längst till höger bär Elisabet förmodligen samma mörka dräkt. Hennes hår är uppsatt i en låg nackknut och till detta har hon en rund stråhatt långt framskjuten i pannan enligt tidens mode.
- Elisabet och Carl gifter sig två år senare när hon är 20 år.
Damkläder
Livet på badorten
Societetslivet på badorten innebar klädbyten. Det berättas om en dam från Stockholm som kom till Marstrand 1885. Hon bytte kläder fem gånger per dag och hade med sig 37 koffertar och 7 tjänare. Detta var något helt unikt och inte något vi kan förvänta oss av Elisabet Wallström. Men man hade inte samma kläder på dagen då man var ute och promenerade som under en kvällssoaré. Under åren runt sekelskiftet 1900 ändrar sig modet kontinuerligt och det är ganska stora skillnader mellan dräkterna 1895 och 1905.
Dammodet 1890 -1900
Under 1890-talet blev höghalsade, snäva blusar med så kallad ”fårbogsärm” högsta mode. En fårbogsärm har en stor puffärm upptill, och är sedan mycket snäv på underarmen. Blusen fästes i kjolen och midjan markerades med ett skärp.
Fina damer använde siden, fin bomull och ull i kläderna och dekorerade med band, spetsar och skräddade detaljer. Sommartid var det vitt och ljusa nyanser som gällde. På badorten passade också marininspirerade kläder med sjömanskragar och tyger med blå, vita och röda ränder.
Elisabet troligen 1892. Foto: Per Gustaf Bergin/Bohusläns museum.
Syskonen Wallström Foto: Per Gustaf Bergin/Bohusläns museum.
- Den vänstra bilden visar Elisabeth i en smalrandig dräkt med fårbogsärmar och bredrandigt skärp. Sjömanskragen ger dräkten ett marint utseende.
- Halmhatten och det prickiga parasollet är naturligtvis med på promenaden för att skydda hyn från solens strålar.
Vida ballongärmar
I mitten av 1890-talet blev ärmpuffarna så vida och omfångsrika att de kallades ballongärmar.
Hedvig Francke och Elisabet (till höger). Foto: Per Gustaf Bergin/Bohusläns museum.
Två unga damer i profil. Foto: Per Gustaf Bergin/Bohusläns museum.
Dräkterna sedda bakifrån. Foto: Per Gustaf Bergin/Bohusläns museum.
- Bilderna visar Elisabet med sin svägerska Hedvig Francke (senare gift Lewenhaupt) på promenad cirka 1895. Hedvig bär en randig dräkt möjligen av sidentaft där det snäva livet har vida ballongärmar. Därtill parasoll och en rikligt dekorerad hatt.
- Elisabet själv har en dräkt som förmodligen består av en underklänning med ballongärmar och en ärmlös överklänning i prinsessform, vilket innebär att den är sydd utan horisontell sammanfogning i midjan. Till detta bär hon en platt stråhatt.
- Båda de unga damerna har lösa halskrås dekorerade med rosetter.
Dräkt med kort veckad ärmpuff
Strax före sekelskiftet blev puffärmen mindre medan midjan fortfarande skulle markeras med ett skärp eller ett bredare korsettbälte. De snäva blusärmarna fick ofta högt uppdraperade ärmpuffar, ibland prydda med överliggande epåletter (axelpynt). Kjolen skulle oftast inte vara lika vid som tidigare och kunde vara slät eller ha volang nertill, men den kunde också vara veckad eller plisserad. Blommiga och smårutiga mönster i lätta mjuka tyger blev moderna och färgerna skulle vara milda nyanser av till exempel blått, gult, lila, rosa eller vitt.
Ung dam vid stranden iförd ljus sommardräkt, troligen 1897. Foto: Per Gustaf Bergin/Bohusläns museum.
Dräkt med slät kjol och hatt. Foto: Per Gustaf Bergin/Bohusläns museum.
Elisabet till vänster i bild, troligen 1897. Foto: Per Gustaf Bergin/Bohusläns museum.
- Kvinnan på bilden till vänster är en väninna till Elisabet. Hon deltar i en träff på Gustafsberg, sannolikt sommaren 1897, samma år som Elisabet och Carl gifter sig.
- Hon är klädd i en ljus smårutig sommardräkt; blus med snäva ärmar och korta rynkade ärmpuffar, skärp och veckad kjol.
- På bilden i mitten har hon en slät kjol, en blus med korta veckade ärmpuffar och en platt hatt försedd med garnityr. Hattens placering mitt på hjässan är anpassad efter hårknuten (chinjongen) på bakhuvudet.
- På bilden längst till höger står Elisabet i profil. Hon har en smalrandig dräkt med draperade ärmpuffar.
Huvudbonader
Fina damer täckte alltid sitt huvud utomhus. Åren strax före sekelskiftet var damernas hattar relativt små och satt mitt på huvudet eller lite framdragna i pannan för att passa frisyren som samlades i en knut baktill. Hattarna var ofta platta och garnerade med silkestyll, blommor och istuckna fjädervingar. Enklare halmhattar var också mycket populära sommartid, och användes av både barn och vuxna.
Damer med hattar, troligen 1897. Foto: Per Gustaf Bergin/Bohusläns museum
Exempel på damhattar 1897. Detaljbild ur tidskriften Freja 1897-07-01 sid 6.
Nationaldräkter
Nationalromantiken blomstrade under 1800-talet och med den ökade intresset för olika länders traditionella dräkter eller som man sa nationalkostymer. I Sverige såg man särskilt Dalarna som ett genuint område och daladräkterna blev därför mycket populära. Societetsgästerna på badorterna klädde gärna ut sig när de ordnade basarer och liknande evenemang.
Elisabet (t h) i Rättviksdräkt 1891. Foto: Per Gustaf Bergin/Bohusläns museum.
Basar på Gustafsberg, 1901. Foto: Robert Lindahl/ Bohusläns museum.
Reformdräkter
Redan i slutet av 1800-talet framhöll många behovet av mera hälsosamma och funktionella kläder för kvinnor. Man vände sig mot de obekväma turnyrerna, de ohälsosamt hårt snörda korsetterna och de allt för långa kjolarna. Ett förändrat klädmode blev därför ett viktigt inslag i kampen för kvinnlig frigörelse.
Föreningen Handarbetets Vänner och Svenska Drägtreformföreningen arbetade för att främja ett mer funktionellt mode, de så kallade reformdräkterna. Vi ser också att rörelsen slår igenom i tidens modemagasin. Till exempel redovisar tidningen Freja förslag till olika reformdräkter.
Elisabet i smalrandig klänning. Foto: Per Gustaf Bergin/Bohusläns museum.
Reformdräkt med lös kjol. Ur tidskriften Freja 1897-07-01 sid 8.
Dräkten utan kjol och krage. Ur tidskriften Freja 1897-07-01 sid 8.
- Elisabet verkar ha varit en aktiv kvinna och bilderna visar att hon tycks föredragit praktiska stråhattar och klänningar utan korsett.
- Teckningen visar en reformdräkt som var tänkt att sys i blått och vitrandigt linne. Den utgörs av en blus sammanfogad med benkläder samt en separat kjol.
- Bilden längst till höger visar reformdräkten utan kjol, allstå bara den sammansatta delen med blus och benkläder. Över denna dräkt kunde man även fästa en lös krage med några stygn här och var i blusen.
- Under en sådan reformdräkt bar man underkläder av bomullstrikå, men ingen korsett.
Det är naturligtvis svårt att utifrån de svartvita fotografierna i detalj avgöra hur dräkterna varit konstruerade. Det är inte omöjligt att Elisabets ljusa smalrandiga klänning kan ha haft någon typ av reformdräkt som inspiration. Vi vet att hennes mor Maria bidrog med broderialster till Handarbetets Vänner och att Elisabet själv tycks ha föredragit funktionella kläder. Hon både rodde, red och var medlem i Uddevalla velocipedklubb.
Sportdräkter.
Sportdräkter för damer blev populära under 1890-talet, eftersom aktiva kvinnor inom överklassen då börjat intressera sig för både sport och turism. Att bära vida byxor, så kallade bloomers i stället för lång kjol blev en symbol inte minst för amerikanska kvinnor som kämpade för jämställdhet. Fotografier och tidningsartiklar visar att renodlade bloomers nog hörde till undantagen i Sverige runt sekelskiftet 1900. Här gick man i stället en medelväg med vadlånga kjolar utan snörliv och hindrande dekorationer.
Modetidningar som Freja gav exempel på olika dräkter för rodd, fiske, tennis, krocket och inte minst cykling. Dessa dräkter liknade tidens modedräkter men hade mindre dekor och var försedda med detaljer för att underlätta rörligheten. Dessutom var det accepterat att använda benkläder i stället för underkjolar under dessa sportdräkter. Läderbälten med fickor för förvaring av småsaker blev också praktiska tillbehör.
Riddräkten
Under slutet av 1800-talet anpassade man kvinnornas riddräkt efter tidens figurnära ideal. Den skräddade dräkten av mörkt kläde skulle ha en snävare passform med figursydd jacka och en kjol som slöt så tätt efter kroppen som möjligt trots den obekväma vinkeln på damsadeln. Kjolen fick därför en oregelbunden form med en utsvängning vid knät. Elisabets riddräkt finns i museets samling och omfattar förutom kjolen även jacka, spännhalsduk och hatt. Förmodligen har även ridbyxor hört till dräkten. De bars under kjolen för att ryttarinnan inte skulle få ridsår och ifall kjolen skulle gå upp om hon kastades av hästen.
Uddevallacyklister på utflykt. Foto: Alban Edward Thorburn/ Bohusläns museum.
Elisabet längst till höger. Foto: Ossian Berggren/ Bohusläns museum.
Elisabets ridkjol anpassad för damsadel. Foto: Bohusläns museum.
- Längst till vänster ser vi en av Uddevallas två cykelklubbar. En velocipeddräkt för damer kunde bestå av en enkel blus och kort jacka med rockuppslag, För att underlätta cyklingen skulle kjolen vara rikt veckad och endast räcka till halva vaden. Hatten skulle sitta säkert över en enkel och stadig frisyr. Höga snörkängor fungerade också vid jcykling eller hjulning som man sa då.
- Bilden i mitten visar Elisabet på hästryggen när hon är 15 år gammal 1892. Vid denna tid är det fortfarande den opraktiska damsadeln som gäller.
- Bredvid visas hennes svarta ridkjolen som är oregelbunden och vidare på ena sidan för att förenkla sittställningen, eftersom en ryttare på damsadel måste ha båda benen på samma sida om hästen.
Damkläder 1900-1910 hälsokorsetter och reformliv
Efter sekelskiftet föreskrev modet smal midja, bakåtlutande höfter och ett puffigt bröstparti. Orsaken var den nya hälsokorsetten som gav kroppen en S-formad silhuett. Denna korsett hade lanserats som hälsosammare än den äldre höga korsetten som gett kroppen en timglasformad siluett med upptryckt bred byst, getingmidja och breda höfter. Den nya korsetten lämnade bröstkorgen fri och tryckte inte in buken som tidigare, men var i stället betydligt lägre och gick ner över höfterna. Tanken var att den skulle skona kroppen men eftersom många fortfarande drog åt korsetten hårt blev resultatet att den raka fronten tvingade bysten framåt samtidigt som höfterna trycktes bakåt. Detta bidrog till att kroppen fick en onaturlig hållning.
Men långt ifrån alla ville bära korsett. Efterfrågan hade ju ökat på mer rörliga och flexibla sport- och reformdräkter. Som ersättning för korsetten kunde man under dessa dräkter i stället ha ett praktiskt och värmande reformliv med axelband och knäppning fram, men utan hårda metallfjädrar och snörning.
Tunna tyger och ledigare snitt
Fortfarande var dräkterna för dagsbruk långa, ofta med uppstående krage, men med ett ledigare snitt och kunde därför bäras utan korsett. Det var tunna lätta, ofta vita klänningar med ärmar av varierad längd. Tyget kunde vara luftig muslin, batist eller något liknande. Kjol och liv fick gärna förses med mellanspetsar så att den lösa foderkjolen skymtade fram. Dessa klänningar passade när det var varmt. De var dessutom lättare att tvätta än de mer sammansatta dräkterna som tidigare varit vanliga.
Omkring 1900 hade både frisyrer och hattar ökat i volym och storlek. Nu kom hårknuten att placeras mitt på hjässan. Hatten skulle inte längre utgöra en kontrast till dräkten utan de båda skulle snarare smälta samman till en helhet.
Elisabets dräkt sedd bakifrån. Foto: Per Gustaf Bergin/Bohusläns museum.
Carl, Sigurd, Elisabet och Arnold. Foto: Per Gustaf Bergin/Bohusläns museum.
- Fotot till vänster visar Elisabet 1908 i en luftig dräkt med en på tvären avdelad kjol. Den är försedd med tvärgående mellanspetsar och uppståndskrage av spets. Till detta har hon en tidstypisk frisyr med låg, bred knut mitt uppe på hjässan.
- På bilden med familjen har Elisabet en liknande klänning med ett brett midjeband och tillhörande vit spetsförsedd hatt och naturligtvis ett stilenligt parasoll.
Kläder för fest
Till fest bar societetsdamerna eleganta aftondräkter av dyrbara material dekorerade med äkta spetsar och därtill ädla stenar. De hellånga kjolarna var ofta försedda med släp.
Om det stod sällskapsdräkt på inbjudan kunde dräkten vara långärmad och ha ett höghalsat liv eftersom det då inte passade med djupa dekolletage.
När kung Oscar kom på besök klädde sig damerna i sina allra mest eleganta sällskapsdräkter. Nu var det inte fråga om enkla halmhattar utan rejält tilltagna plymförsedda kreationer. (År och plats okänt.) Foto: Sjöhistoriska museet.
Balklädsel
Om klädseln föreskrev frack för herrarna hade kvinnornas balklänningar oftast djupa urringningar. Axlarna kunde vara helt bara eller så var balklänningen försedd med korta ärmar med tillhörande långa handskar.
Stil, snitt och material följde för övrigt modets växlingar. Exempelvis kunde en baldräkt från 1895 vara av tjockt dyrbart siden med snävt liv och stora ballongärmar, medan en baldräkt från 1905 snarare var av tyll eller chiffong med liv i blusform och spetsdekor. Till detta passade en vid aftonkappa och en elegant bredbrättad hatt med plymer.
Per-Gustaf Bergin har inte tagit några fotografier som visar dans eller bal på Gustafsberg. Bilden är från en bal på Strömsholm i Västmanland 1910. Foto: Armémuseums arkiv
Kläder för gravida
För unga fruar eller rättare sagt för gravida kvinnor fanns också passande modeller. Man ville dölja den växande kroppen och använde därför mörka färger och diskreta garneringar. Dräkten skulle kunna släppas ut efter behov till exempel genom knappar och dold snörning.
Elisabet klädd i mammakläder. Foto: Per Gustaf Bergin/Bohusläns museum.
Barnkläder
Barn från olika samhällsskikt hade kläder av likartat snitt, men barn från finare förhållanden hade bättre material, kvalitet och mer dekorationer på sina kläder. Små barn upp till fyra års ålder kläddes i kolt. De lite större flickorna bar knälånga klänningar och pojkarna hade knäbyxor. Vid 14-15 års ålder räknades barnen som vuxna och fick börja bära vuxenkläder.
Små barn
Under småbarnsåren gjordes inga könsskillnader på barnen vad klädseln beträffar. Alla småbarn bar en slags rak, enkel och vid klänning, som kallas kolt.
För de riktigt små spädbarnen, som måste bäras, kallades den långa kolten för bärklänning. Spetskragar och volanger var vanligt på bärklänningarna för både flickor och pojkar. Spädbarnen hade tygblöjor, virkade sockor och tröjor om det var kallt. Haklappar användes vid behov.
När det sedan var dags att lära sig gå, kortades kolten så att det lilla barnet lättare skulle kunna röra sig. Till den knälånga kolten bar barnen långa stickade strumpor och hättor, halmhattar, tygkepsar eller sjömansmössor.
Bärklänning
Elisabet med sin son Karl, 1899. Foto: Per Gustaf Bergin/Bohusläns museum.
Karl och hans barnsköterska i utemiljö. Foto: Per Gustaf Bergin/Bohusläns museum.
- Bilden ovan till vänster visar Elisabet med sin son Karl sommaren 1899. Karl har en lång smalrandig bärklänning och en fyrkantig haklapp.
- Elisabet själv bär en tidstypisk dräkt med krage, manschetter och slag i ett randigt mönster. Hennes frisyr är ordnad med oregelbundna vågor och nackknut.
- Bilden till höger visar Karl och hans barnsköterska. Här är Karl klädd i en bärklänning med virkad eller stickad tröja och en sjömansmössa med stor rosett.
Kolt
Förmodligen Axel med sin barnsköterska. Foto: Per Gustaf Bergin/Bohusläns museum.
Sannolikt sonen Sigurd. Foto: Per Gustaf Bergin/Bohusläns museum.
- Bilden till vänster visar troligen Elisabets och Carls andre son Axel. Förmodligen är fotografiet taget 1903 då han är ungefär 1½ år gammal. Kolten har kortats och han har fått långa strumpor, knäppkängor och matroshatt.
- På bilden till höger står sannolikt sonen Sigurd. Fotografiet bör vara taget 1911 då han är 2 år gammal. Han är klädd i halmhatt och knälång kolt med skärp. Eftersom han nu kan gå själv har han fått en kortare kolt.
Pojkar 4-13 år
Pojkar mellan 4-13 år hade kortbyxor (benkläder) och en blus eller skjorta, som ibland var kraglös. Under kortbyxorna hade man stickade strumpor även på sommaren och man höll värmen med en stickad tröja eller en ulljacka. Sjömansskjortor och marint inspirerade kläder var mycket populära, likaså sjömansmössor.
Carl Möller med sönerna Karl och Axel. Foto: Per Gustaf Bergin/Bohusläns museum.
Axel Wallström med barnbarnen Axel och Karl. Foto: Per Gustaf Bergin/Bohusläns museum.
- Bilden ovan till vänster visar Carl med två av sina söner, båda har blus, knäbyxor, mörka strumpor och keps. Lägg märke till Carls ovanligt lättsamma sommarkostym.
- På fotot bredvid sitter Axel Wallström tillsammans med två av sina barnbarn, båda i tröjor passande för sport och lek.
Axel, Sigurd, Karl och Arnold Möller. Foto: Per Gustaf Bergin/Bohusläns museum.
Sigurd, Arnold och Axel Möller. Foto: Per Gustaf Bergin/Bohusläns museum.
- Året är troligen 1914 och vi ser Elisabet och Carls fyra söner på fotot till vänster. Äldste sonen Karl 15 år, räknas som vuxen och bär kostym. Axel som ska fylla 13 är iförd skjorta med slips, jacka, knälånga byxor och långa strumpor. Arnold 8 och Sigurd 5 är båda klädda i kortbyxor, men Arnolds byxor räcker längre ner på vaden.
- Fotot intill visar Sigurd, Arnold och Axel 1915. Axel får snart bära vuxenkläder och är här klädd i kavaj, slips, kortbyxor och mörka strumpor. Yngste sonen Sigurd bär sjömanskostym på båda fotografierna.
Flickor 4-13 år
Flickorna hade knälånga klänningar med långa stickade strumpor, ofta i mörka färger. Klänningarnas detaljer, som till exempel ärmarnas utseende och axelvolanger påverkades av modets växlingar. En vanlig klänningsmodell var den A-linjeformade klänningen med kort liv raka ärmar eller puffärm. Över klänningen bars ofta ett förkläde som såg ut som en slags ärmlös klänning, och som knäpptes bak.
Precis som för vuxna var marint inspirerade klänningar mycket populära. De kunde vara mörkblå eller röda garnerade med vita band, ha matroskrage och infälld bröstlapp.
Som ytterplagg användes jackor eller kappor av ylle. På huvudet satt ofta en halmhatt.
Flickor vid stranden. Foto: Per Gustaf Bergin/Bohusläns museum,
Barn 1894. Foto: Per Gustaf Bergin/Bohusläns museum.
- Bilden till vänster visar flickor klädda i knälånga klänningar och stråhattar. Jackorna som de tagit av sig ligger på berghällen.
- Flickan som står upp på bilden till höger har en typisk A-linjeformad klänning med fårbogsärmar, randig förklädesklänning och mörka strumpor.
Marianne 1915
År 1915 får Elisabet och Carl sitt femte barn, dottern Marianne.
Marianne omgiven av beundrande släktingar. Foto: Per Gustaf Bergin/Bohusläns museum.
Marianne, Ludvig Bergin (troligen) och Elisabet. Foto: Per Gustaf Bergin/Bohusläns museum.
Marianne cirka 1920. Foto: Per Gustaf Bergin/Bohusläns museum.
- Fotografiet till vänster visar Marianne 1915 tillsammans med äldre släktingar Bergin. De äldre damerna är iförda stora tidsenliga hattar.
- På bilden i mitten som bör vara tagen ca 1920 bär dottern Marianne en ljus A-formad klänning med infälld spets. Även Elisabeth har en skir spetsförsedd klänning.
- På fotografiet till höger märks att 1920-talet är på ingång. Nu är inte längre de långa strumporna ett måste, utan barn får vara barbenta i ankelsockar och skor.
Herrkläder
Herremän som ville klä sig modernt och avslappnat kring sekelskiftet 1900 gjorde rätt i att välja en enhetlig och flärdfri klädsel. Vardags- eller promenadklädseln bestod av en tredelad kostym med kavaj, väst och byxor. Till detta bar man vit stärkt skjorta med stående krage, samt slips, kravatt eller fluga. Kostymen var ofta av ylletyg i grå, blå och brunaktiga nyanser, ibland diskret mönstrad med rutor eller ränder.
På sommaren kunde man dock lätta upp det hela och ha en avvikande färg på hatt, väst, kravatt eller byxor eller helt enkelt välja ett kostymtyg av lättare kvalitet. Textil- och klädhandlaren Albert Andersson, med både distanshandel och butik i Uddevalla, var bland annat känd för att sälja ljusa tyger till sommarkostymer för herrar.
En grupp herrar i kavajkostym på Gustafsberg. Foto: Per Gustaf Bergin/Bohusläns museum.
Axel Wallström omgiven av två svågrar, 1901. Foto: Per Gustaf Bergin/Bohusläns museum.
- Bilden till vänster visar en grupp herrar ledigt klädda i kavajkostymer. Käpp och hatt är oumbärliga tillbehör. Axel Wallström ( i profil) är klädd i en ljus sommarhatt av filt, Axels bror, ingenjören Carl Wallström, bär sin halmhatt i handen. Den unge mannen är klädd i en ljusare sommarkostym.
- Bredvid är en bild på Axel Wallström omgiven av sina svågrar tulldirektör T. J. Bergin och grosshandlare L. Bergin. Medan svågrarna har kavajkostymer i enhetligt tyg har Axel själv valt en lättare sommarkostym med väst i avvikande ljus färg och till detta en vit vegamössa. Svågrarna lättar upp sina kostymer med mönstrade slipsar.
Modeikonen Edvard VII
Det svenska herrmodet runt sekelskiftet 1900 hämtade sin inspiration från London. Den engelske kungen Edvard den VII var tidens modeikon, inte minst innan sekelskiftet då han fortfarande var kronprins med titeln prinsen av Wales. Ett av hans viktigaste bidrag till tidens herrmode var att inspirera till en ledigare och bekvämare klädsel.
Även om kavajkostymen var den primära sommardressen, blev kläder förknippade med olika sportaktiviteter alltmer acceptabla för dagsbruk. För kvällsbruk var det fortfarande formell klädsel som gällde. Byxslag, pressveck, homburghatt (mjuk filthatt) och även rökrocken som kom att kallas smoking är klädemoden som har förknippats med Edvard VII.
Sportkläder
Badgästerna kom inte till kusten enbart för hälsosamma bad och stärkande promenader. Det ökade sportintresset under 1800-talet påverkade också badortslivet och badgästernas klädsel. Krocket, tennis, rodd, segling och cykling var populära aktiviteter. Oscar II spelade gärna ett parti lawntennis när han kom på sommarbesök till Marstrand. Kungen bar ofta blå jacka och vit seglarmössa under sina badortsbesök. Efter den omtalade Vega-expeditionen via Nordostpassagen år 1878-1880 kom denna huvudbonad med skärm att kallas för vegamössa.
Alban Thorburn i sportkostym med kavaj, knäbyxor och skärmmössa 1884. Foto: Bohusläns museum.
Kung Oscar den II, klädd i seglarmössa, ombord på Drott 1877. Foto: Sjöhistoriska museet.
Axel Wallström i vegamössa med hustrun Maria. Foto: Per Gustaf Bergin/Bohusläns museum.
Sportdräkten kom i bruk ungefär samtidigt som den tredelade kavajkostymen och skillnaden var främst att sportdräktens byxor var kortare och kompletterades med långa strumpor. Sådana knälånga byxor blev särskilt populära bland golfare och cyklister. Byxorna kunde även kallas knickerbockers och var då ofta ganska säckiga och räckte något under knät. Men även den vanliga kavajkostymen användes för sportaktiviteter. Under segling och cykling kunde man ha kavajen på, medan det ofta var bekvämare att spela tennis i bara skjortärmarna. En mjuk filthatt, skärmmössa, keps eller stråhatt fungerade oftast bäst för fritidsaktiviteter.
Ytterkläder
En riktig herre skulle inte gå ut utan hatt och käpp vilket kompletterades med en knälång yllerock vid kyligare väder. Medan den svarta cylinderhatten fortfarande gällde vid formell klädsel, blev den allt ovanligare för dagsbruk eftersom den ansågs som obekväm och mindre passande vid en badort. Där gällde i stället lägre hattar av styv filt, till exempel den rundade kubben även kallad plommonstop eller melonhatt. Den något mjukare och stukade homburghatten blev också mycket populär. Även halmhatten och vegamössan var som sagt mycket vanliga under sommaren.
Festkläder
Men när en elegant herre skulle klä sig i högtidsdräkt var det alltså frack som var den korrekta klädseln. Till detta en djupt ringad svart eller vit väst, vit kravatt, svarta byxor och naturligtvis den höga styva cylinderhatten. Då var det också helt rätt att bära uniform.
Smokingen var en variant på fracken som blev populär under 1890-talet. Det var en sidenfodrad kort jacka utan skört som bars tillsammans med svarta byxor och svart eller vit urringad väst samt svart kravatt. Den ansågs som något mindre formell och användes till en början som rökdräkt vid tillställningar där bara män deltog. Det dröjde dock inte länge innan den kom att användas som en finare sällskapsdräkt. När kronprins Gustaf bevistade en danssoaré på Marstrand 1895 var han klädd i smoking med hel sidenkrage och hade handske endast på högra handen. Kring sekelskiftet 1900 kan vi nog förvänta oss att en del äldre män fortfarande bär traditionell frack, medan många yngre herrar väljer smoking på en badort som Gustafsberg.
Baddräkter
Ingen badort utan bad. Något som Axel Wallström var klart medveten om. År 1887 sålde han bland annat badlakan, badhandskar, badmössor och simbyxor i sin affär vid Norra Drottninggatan i Uddevalla. På västkustens traditionella havsbadorter badade inte män och kvinnor tillsammans. Där fanns separata badhus för damer respektive herrar.
1890-talets badmode innebar åtsittande simbyxor, med eller utan överdel, för herrar och mer täckande simkostymer för damer. Damer hade antingen helskuren simdräkt med sammansatt liv och benkläder eller baddräkt med längre blus och separata vad- eller knälånga benkläder. Ett skärp i passande material markerade midjan. Dessutom fanns det långa ärmlösa badlinnen med en snodd runt livet som bars utan byxor. Dräkterna syddes ofta av bomullsflanell eller tunn yllecheviot. Efter sekelskiftet blev det populärt med baddräkter dels av siden och dels av randig trikå.
Tofflor eller sandaler och badmössor av vax- eller gummityg var viktiga tillbehör. Badmössan var ett måste för att skona håret från saltvattnet. Eftersom den ansågs som missklädsam hade damerna ofta en skyddande stråhatt ovanpå när de badade. På vissa platser hörde också långa strumpor till damernas badkostym.
Intresset för simning spred sig även till de lägre klasserna som började bada direkt från stranden. Något som till och med innebar att man på vissa orter införde badförbud från stränderna.
Baddräktsbilder
Vi saknar baddräktsbilder från Gustafsberg. I stället visar vi en från damernas kallbadhus i Marstrand. Om de vuxna nöjde sig med bad i badhusen, tog åtminstone barnen gärna ett dopp i havet. Då tycks inte baddräkter ha varit särskilt viktiga.
Damer i Marstrands kallbadhus, tidigt 1900-tal. Foto: Bohusläns museum.
Baddräkt och badlinne 1894. Ur Freja 1894-05-16 sid 5.
Baddräkt och hatt. Foto: okänd/Bohusläns museum.
Två av Elisabets söner badar medan de vuxna tittar på. Foto: Per Gustaf Bergin/Bohusläns museum.
Förmodligen är det Carl Möller som vadat ut med sitt lilla barn. Foto: Per Gustaf Bergin/Bohusläns museum.
Om familjen Wallström Möller
Maria Bergin och Axel Wallström med familj
Elisabet Wallström föddes alltså i Uddevalla 1877. Hennes föräldrar var Maria Bergin (1842–1938), och handlaren Axel Wallström (1832-1911) innehavare av Uddevallas största diversehandel. Elisabets mor Maria var en av de första kvinnorna i Sverige som avlade telegrafistexamen (1867).
Axel och Maria fick tillsammans tre barn; Anna (1869-1887), Karl ( 1871-) och Elisabet (1877-1975). Den äldsta dottern Anna avled dock samma sommar som Axel Wallström köpte villa Ekudden på Gustafsberg.
Villa Ekudden och villa Klippan
Marias sex syskon var ofta på Gustafsberg och 1898 köpte hennes ogifte bror läroverksadjunkten (fotografen) Per Gustaf Bergin villa Klippan som ligger strax intill villa Ekudden. Året innan hade Elisabet gift sig med löjtnant Carl Möller så det behövdes nog mer bostadsutrymme när släkten kom på besök. Elisabets bror Karl var ogift under den tid dessa bilder är tagna, men gifte sig 1922 och övertog då förmodligen villan Klippan efter sin morbror.
Maria Bergins syskon
Marias övriga syskon som syns på många av Per Gustaf Bergins fotografier och som skymtar på några av bilderna i artikeln är brodern telegrafdirektör Karl Gunnar Bergin (1844–1915) gift med Berta Hörlin från Gränna. Systern Ulrika Gustafva Bergin (1845-1933), hushållerska åt brodern Per Gustaf i Vänersborg. Systern Mathilda Carolina Bergin (1847–1922) i Göteborg, hushållerska åt brodern Ludvig. Brodern tulldirektören Thomas Justus Bergin (1851–1931), gift med Edla Salomonsson. Och slutligen Ludvig Henrik Bergin (1858–1942) grosshandlare i Göteborg.
Elisabet Wallström och Carl Möller med familj
Elisabet och Carl Möller (1872–1953) gifte sig 1897 i Uddevalla och bosatte sig i Stockholm. Carl var officer och blev så småningom befordrad till överste. Deras förste son Karl (1899–1950) född på Gustafsberg i juni 1899 gick i faderns fotspår och blev kapten. Två år senare föddes sonen Axel (1901–1974), senare bankdirektör i Göteborg. Därefter kom Arnold (1906–1991), senare rektor i Uddevalla. Även Sigurd (1909–1989) blev officer. Slutligen föddes dottern Marianne (1915-2003) gift Nord.
Källor
- Per Gustaf Bergins fotografier ur museets fotosamling. Tillgängliga via DigitaltMuseum.
- Kungliga bibliotekets tidningsdatabas. Främst personuppgifter från olika tidningsartiklar och moderelaterat material ur tidskriftern Freja.
- Riksarkivet: Folkräkningar (Sveriges befolkning). Digitalt tillgängligt via Digitala forskarsalen.
- Riksarkivet: Uddevalla kyrkoarkiv.
Vill du veta mer?
Visste du att
- Företagsledaren Caroline Farberger är barnbarnsbarn till Elisabet Wallström. Carolines mor Karin Farberger är dotter till Arnold Möller, som var rektor vid Uddevalla flickskola.
- Elisabet och Carl Möller umgicks med Calla Curman, både i Stockholm och i Lysekil.
Platser att besöka
Badorten Gustafsberg utanför Uddevalla.
Ur våra samlingar
Fler bilder från Gustafsberg tagna av Per Gustaf Bergin är tillgängliga via DigitaltMuseum.
Du kanske även är intresserad av
- Kläder i 1500-talets Bohuslän
- Så klädde sig Ivar Dyre
- När brudklänningen var svart
- Gustafsbergs barnhus 1776
- Calla Curman och Stångehuvud