Bohuslans Museum

← Tillbaka till sökresultat

Elisabet Wallström och sommarmodet kring sekelskiftet 1900

Följ modets växlingar kring årtiondena runt 1900 genom fotografier på Elisabet Wallström gift Möller och hennes familj. Det handlar om både dam- barn- herr- och baddräktsmode utifrån bilder tagna av Per Gustaf Bergin på badorten Gustafsberg utanför Uddevalla.

Historia

Här synar vi Gustafsbergsmänniskorna i sömmarna och tittar närmare på sommarmodet kring sekelskiftet 1900. Fotografier är ovärderliga när vi försöker föreställa oss hur tillvaron en gång var för dem som vistades på badorten, oavsett om det gäller, badgäster, barnflickor, tvätterskor eller arbetskarlar.

Bilderna är främst fotograferade av läroverksadjunkten Per Gustaf Bergin, oftast i ganska avslappnade miljöer. Först visar vi bilder på tjänstefolk och deras arbetskläder. De som under långa dagar arbetade hårt för att badgästerna skulle kunna njuta av sitt sommarparadis.

Sedan får vi följa fotografens systerdotter Elisabet Wallström från 1887, då hennes far Axel köpte villa Ekudden på Gustafsberg, fram till ungefär 1920 då hon själv är gift med Carl Möller och har fem barn. Efter sitt giftermål 1897 lämnar Elisabet Uddevalla, men tycks återkomma med sin familj till sitt älskade Gustafsberg i stort sett varje sommar.

Innehåll

• Arbetskläder för tjänstefolk
• Elisabet Wallström gift Möller
• Damkläder
• Barnkläder
• Herrkläder
• Baddräkter
• Om familjen Wallström Möller

Arbetskläder för tjänstefolk.

Kvinnors arbetskläder

Under 1800-talets andra hälft blev det vanligare med fabrikstillverkade kläder. De var överkomliga i pris, och därmed kunde även kvinnor ur arbetarklasserna följa modets växlingar. Detta kan vi se på bilder från sekelskiftet. Barnflickor och tvätterskor har liknande snitt på kjol och blus som överklassdamerna. De hade dock inte råd med samma material, kvalitet och dekorationer på kläderna.

Arbetande kvinnor använde bomulls-, linne- och yllekläder, som ofta var rutiga, randiga eller enfärgade. Det var vanligt att man drog på sig ett par lösa pådragsärmar som skydd vid smutsigare arbeten. Förklädet var ett måste, men det kunde se ut på olika sätt och ha olika funktioner. Allt från grova arbetsförkläden till fina spetskantade förkläden för söndagsbruk.

Arbeterskor bar vanligtvis huckle. De ogifta barnflickorna är här ofta fotograferade barhuvade. Bilderna är tagna nära hemmet och barnflickorna bar säkert halmhatt eller annan enklare hatt om de gick på längre promenad. Det medföljande tjänstefolket på Gustafsberg behövde också byta om till finare serveringsklädsel i samband med middagen.

Arbetskläder för män

Långa byxor med en blus eller skjorta i linne eller bomull var en vanlig klädsel för arbetskarlar. Till detta bar de ofta en ylle- eller skinnväst och en keps eller skärmmössa. Den så kallade storvästen av slitstarkt tyg var mycket vanlig och fanns att köpa. Vid kall väderlek kombinerade man klädseln med en ylletröja eller en ytterjacka. Genom att sätta på en löskrage kunde skjortan enkelt göras om till ett finplagg.

Det kunde vara avlagda finkläder som efterhand degraderats eller sytts om till arbetskläder. Exempelvis kunde man ta av slitna ärmar på en rock så att plagget istället blev en väst. Detta med kläder som bytte status efterhand gäller förstås också kvinnoplagg. Omkring förra sekelskiftet startade postorderhandeln och den fick stort genomslag. Målgruppen var ”vanligt folk” och man sålde främst tåliga arbetskläder. Postorderkatalogerna saluförde färdigsydda byxor, tröjor, skjortor, underplagg, löskragar och manschetter.

Elisabet Wallström gift Möller

År 1887 tillbringar Elisabet för första gången sin sommar i villa Ekudden på Gustafsberg. Hon är då 10 år gammal. Vid den tiden var turnyren fortfarande populär för fina damer, vilket innebar att kjolarna genom sin drapering fick en utskjutande bakdel medan framsidan var förhållandevis rak. Färgerna var oftast dova som brunt och mossgrönt. För flickor gällde knälånga klänningar och skyddande hatt.

Vuxenkläder

I samband med konfirmationen vid 14–15 års ålder räknades barnen som vuxna och fick börja bära vuxenkläder. Flickorna fick då ha långa kjolar och uppsatt hår medan pojkarna kunde klä sig i långbyxor. Övergången kunde ske lite succesivt genom att flickornas kjollängd blev lite längre och pojkarnas kortbyxor kompletterades med kavaj.

Damkläder

Livet på badorten

Societetslivet på badorten innebar klädbyten. Det berättas om en dam från Stockholm som kom till Marstrand 1885. Hon bytte kläder fem gånger per dag och hade med sig 37 koffertar och 7 tjänare. Detta var något helt unikt och inte något vi kan förvänta oss av Elisabet Wallström. Men man hade inte samma kläder på dagen då man var ute och promenerade som under en kvällssoaré. Under åren runt sekelskiftet 1900 ändrar sig modet kontinuerligt och det är ganska stora skillnader mellan dräkterna 1895 och 1905.

Dammodet 1890 -1900

Under 1890-talet blev höghalsade, snäva blusar med så kallad ”fårbogsärm” högsta mode. En fårbogsärm har en stor puffärm upptill, och är sedan mycket snäv på underarmen. Blusen fästes i kjolen och midjan markerades med ett skärp.

Fina damer använde siden, fin bomull och ull i kläderna och dekorerade med band, spetsar och skräddade detaljer. Sommartid var det vitt och ljusa nyanser som gällde. På badorten passade också marininspirerade kläder med sjömanskragar och tyger med blå, vita och röda ränder.

Vida ballongärmar

I mitten av 1890-talet blev ärmpuffarna så vida och omfångsrika att de kallades ballongärmar.

Dräkt med kort veckad ärmpuff

Strax före sekelskiftet blev puffärmen mindre medan midjan fortfarande skulle markeras med ett skärp eller ett bredare korsettbälte. De snäva blusärmarna fick ofta högt uppdraperade ärmpuffar, ibland prydda med överliggande epåletter (axelpynt). Kjolen skulle oftast inte vara lika vid som tidigare och kunde vara slät eller ha volang nertill, men den kunde också vara veckad eller plisserad.  Blommiga och smårutiga mönster i lätta mjuka tyger blev moderna och färgerna skulle vara milda nyanser av till exempel blått, gult, lila, rosa eller vitt.

Huvudbonader

Fina damer täckte alltid sitt huvud utomhus. Åren strax före sekelskiftet var damernas hattar relativt små och satt mitt på huvudet eller lite framdragna i pannan för att passa frisyren som samlades i en knut baktill. Hattarna var ofta platta och garnerade med silkestyll, blommor och istuckna fjädervingar. Enklare halmhattar var också mycket populära sommartid, och användes av både barn och vuxna.

Nationaldräkter

Nationalromantiken blomstrade under 1800-talet och med den ökade intresset för olika länders traditionella dräkter eller som man sa nationalkostymer. I Sverige såg man särskilt Dalarna som ett genuint område och daladräkterna blev därför mycket populära. Societetsgästerna på badorterna klädde gärna ut sig när de ordnade basarer och liknande evenemang.

Reformdräkter

Redan i slutet av 1800-talet framhöll många behovet av mera hälsosamma och funktionella kläder för kvinnor. Man vände sig mot de obekväma turnyrerna, de ohälsosamt hårt snörda korsetterna och de allt för långa kjolarna. Ett förändrat klädmode blev därför ett viktigt inslag i kampen för kvinnlig frigörelse.

Föreningen Handarbetets Vänner och Svenska Drägtreformföreningen arbetade för att främja ett mer funktionellt mode, de så kallade reformdräkterna. Vi ser också att rörelsen slår igenom i tidens modemagasin. Till exempel redovisar tidningen Freja förslag till olika reformdräkter.

Det är naturligtvis svårt att utifrån de svartvita fotografierna i detalj avgöra hur dräkterna varit konstruerade. Det är inte omöjligt att Elisabets ljusa smalrandiga klänning kan ha haft någon typ av reformdräkt som inspiration. Vi vet att hennes mor Maria bidrog med broderialster till Handarbetets Vänner och att Elisabet själv tycks ha föredragit funktionella kläder. Hon både rodde, red och var medlem i Uddevalla velocipedklubb.

Sportdräkter.

Sportdräkter för damer blev populära under 1890-talet, eftersom aktiva kvinnor inom överklassen då börjat intressera sig för både sport och turism. Att bära vida byxor, så kallade bloomers i stället för lång kjol blev en symbol inte minst för amerikanska kvinnor som kämpade för jämställdhet. Fotografier och tidningsartiklar visar att renodlade bloomers nog hörde till undantagen i Sverige runt sekelskiftet 1900. Här gick man i stället en medelväg med vadlånga kjolar utan snörliv och hindrande dekorationer.

Modetidningar som Freja gav exempel på olika dräkter för rodd, fiske, tennis, krocket och inte minst cykling. Dessa dräkter liknade tidens modedräkter men hade mindre dekor och var försedda med detaljer för att underlätta rörligheten. Dessutom var det accepterat att använda benkläder i stället för underkjolar under dessa sportdräkter. Läderbälten med fickor för förvaring av småsaker blev också praktiska tillbehör.

Riddräkten

Under slutet av 1800-talet anpassade man kvinnornas riddräkt efter tidens figurnära ideal. Den skräddade dräkten av mörkt kläde skulle ha en snävare passform med figursydd jacka och en kjol som slöt så tätt efter kroppen som möjligt trots den obekväma vinkeln på damsadeln. Kjolen fick därför en oregelbunden form med en utsvängning vid knät. Elisabets riddräkt finns i museets samling och omfattar förutom kjolen även jacka, spännhalsduk och hatt. Förmodligen har även ridbyxor hört till dräkten. De bars under kjolen för att ryttarinnan inte skulle få ridsår och ifall kjolen skulle gå upp om hon kastades av hästen.

Damkläder 1900-1910 hälsokorsetter och reformliv

Efter sekelskiftet föreskrev modet smal midja, bakåtlutande höfter och ett puffigt bröstparti. Orsaken var den nya hälsokorsetten som gav kroppen en S-formad silhuett. Denna korsett hade lanserats som hälsosammare än den äldre höga korsetten som gett kroppen en timglasformad siluett med upptryckt bred byst, getingmidja och breda höfter. Den nya korsetten lämnade bröstkorgen fri och tryckte inte in buken som tidigare, men var i stället betydligt lägre och gick ner över höfterna. Tanken var att den skulle skona kroppen men eftersom många fortfarande drog åt korsetten hårt blev resultatet att den raka fronten tvingade bysten framåt samtidigt som höfterna trycktes bakåt. Detta bidrog till att kroppen fick en onaturlig hållning.

Men långt ifrån alla ville bära korsett. Efterfrågan hade ju ökat på mer rörliga och flexibla sport- och reformdräkter. Som ersättning för korsetten kunde man under dessa dräkter i stället ha ett praktiskt och värmande reformliv med axelband och knäppning fram, men utan hårda metallfjädrar och snörning.

Tunna tyger och ledigare snitt

Fortfarande var dräkterna för dagsbruk långa, ofta med uppstående krage, men med ett ledigare snitt och kunde därför bäras utan korsett. Det var tunna lätta, ofta vita klänningar med ärmar av varierad längd. Tyget kunde vara luftig muslin, batist eller något liknande. Kjol och liv fick gärna förses med mellanspetsar så att den lösa foderkjolen skymtade fram. Dessa klänningar passade när det var varmt. De var dessutom lättare att tvätta än de mer sammansatta dräkterna som tidigare varit vanliga.

Omkring 1900 hade både frisyrer och hattar ökat i volym och storlek. Nu kom hårknuten att placeras mitt på hjässan. Hatten skulle inte längre utgöra en kontrast till dräkten utan de båda skulle snarare smälta samman till en helhet.

Kläder för fest

Till fest bar societetsdamerna eleganta aftondräkter av dyrbara material dekorerade med äkta spetsar och därtill ädla stenar. De hellånga kjolarna var ofta försedda med släp.

Om det stod sällskapsdräkt på inbjudan kunde dräkten vara långärmad och ha ett höghalsat liv eftersom det då inte passade med djupa dekolletage.

Balklädsel

Om klädseln föreskrev frack för herrarna hade kvinnornas balklänningar oftast djupa urringningar. Axlarna kunde vara helt bara eller så var balklänningen försedd med korta ärmar med tillhörande långa handskar.

Stil, snitt och material följde för övrigt modets växlingar. Exempelvis kunde en baldräkt från 1895 vara av tjockt dyrbart siden med snävt liv och stora ballongärmar, medan en baldräkt från 1905 snarare var av tyll eller chiffong med liv i blusform och spetsdekor. Till detta passade en vid aftonkappa och en elegant bredbrättad hatt med plymer.

Kläder för gravida

För unga fruar eller rättare sagt för gravida kvinnor fanns också passande modeller. Man ville dölja den växande kroppen och använde därför mörka färger och diskreta garneringar. Dräkten skulle kunna släppas ut efter behov till exempel genom knappar och dold snörning.

Barnkläder

Barn från olika samhällsskikt hade kläder av likartat snitt, men barn från finare förhållanden hade bättre material, kvalitet och mer dekorationer på sina kläder. Små barn upp till fyra års ålder kläddes i kolt. De lite större flickorna bar knälånga klänningar och pojkarna hade knäbyxor. Vid 14-15 års ålder räknades barnen som vuxna och fick börja bära vuxenkläder.

Små barn

Under småbarnsåren gjordes inga könsskillnader på barnen vad klädseln beträffar. Alla småbarn bar en slags rak, enkel och vid klänning, som kallas kolt.

För de riktigt små spädbarnen, som måste bäras, kallades den långa kolten för bärklänning. Spetskragar och volanger var vanligt på bärklänningarna för både flickor och pojkar. Spädbarnen hade tygblöjor, virkade sockor och tröjor om det var kallt. Haklappar användes vid behov.

När det sedan var dags att lära sig gå, kortades kolten så att det lilla barnet lättare skulle kunna röra sig. Till den knälånga kolten bar barnen långa stickade strumpor och hättor, halmhattar, tygkepsar eller sjömansmössor.

Bärklänning

Kolt

Pojkar 4-13 år

Pojkar mellan 4-13 år hade kortbyxor (benkläder) och en blus eller skjorta, som ibland var kraglös. Under kortbyxorna hade man stickade strumpor även på sommaren och man höll värmen med en stickad tröja eller en ulljacka. Sjömansskjortor och marint inspirerade kläder var mycket populära, likaså sjömansmössor.

Flickor 4-13 år

Flickorna hade knälånga klänningar med långa stickade strumpor, ofta i mörka färger.  Klänningarnas detaljer, som till exempel ärmarnas utseende och axelvolanger påverkades av modets växlingar. En vanlig klänningsmodell var den A-linjeformade klänningen med kort liv raka ärmar eller puffärm. Över klänningen bars ofta ett förkläde som såg ut som en slags ärmlös klänning, och som knäpptes bak.

Precis som för vuxna var marint inspirerade klänningar mycket populära. De kunde vara mörkblå eller röda garnerade med vita band, ha matroskrage och infälld bröstlapp.

Som ytterplagg användes jackor eller kappor av ylle. På huvudet satt ofta en halmhatt.

Marianne 1915

År 1915 får Elisabet och Carl sitt femte barn, dottern Marianne.

Herrkläder

Herremän som ville klä sig modernt och avslappnat kring sekelskiftet 1900 gjorde rätt i att välja en enhetlig och flärdfri klädsel. Vardags- eller promenadklädseln bestod av en tredelad kostym med kavaj, väst och byxor. Till detta bar man vit stärkt skjorta med stående krage, samt slips, kravatt eller fluga. Kostymen var ofta av ylletyg i grå, blå och brunaktiga nyanser, ibland diskret mönstrad med rutor eller ränder.

På sommaren kunde man dock lätta upp det hela och ha en avvikande färg på hatt, väst, kravatt eller byxor eller helt enkelt välja ett kostymtyg av lättare kvalitet. Textil- och klädhandlaren Albert Andersson, med både distanshandel och butik i Uddevalla, var bland annat känd för att sälja ljusa tyger till sommarkostymer för herrar.

Modeikonen Edvard VII

Det svenska herrmodet runt sekelskiftet 1900 hämtade sin inspiration från London. Den engelske kungen Edvard den VII var tidens modeikon, inte minst innan sekelskiftet då han fortfarande var kronprins med titeln prinsen av Wales. Ett av hans viktigaste bidrag till tidens herrmode var att inspirera till en ledigare och bekvämare klädsel.

Även om kavajkostymen var den primära sommardressen, blev kläder förknippade med olika sportaktiviteter alltmer acceptabla för dagsbruk. För kvällsbruk var det fortfarande formell klädsel som gällde. Byxslag, pressveck, homburghatt (mjuk filthatt) och även rökrocken som kom att kallas smoking är klädemoden som har förknippats med Edvard VII.

Sportkläder

Badgästerna kom inte till kusten enbart för hälsosamma bad och stärkande promenader. Det ökade sportintresset under 1800-talet påverkade också badortslivet och badgästernas klädsel. Krocket, tennis, rodd, segling och cykling var populära aktiviteter. Oscar II spelade gärna ett parti lawntennis när han kom på sommarbesök till Marstrand. Kungen bar ofta blå jacka och vit seglarmössa under sina badortsbesök. Efter den omtalade Vega-expeditionen via Nordostpassagen år 1878-1880 kom denna huvudbonad med skärm att kallas för vegamössa.

Sportdräkten kom i bruk ungefär samtidigt som den tredelade kavajkostymen och skillnaden var främst att sportdräktens byxor var kortare och kompletterades med långa strumpor. Sådana knälånga byxor blev särskilt populära bland golfare och cyklister. Byxorna kunde även kallas knickerbockers och var då ofta ganska säckiga och räckte något under knät. Men även den vanliga kavajkostymen användes för sportaktiviteter. Under segling och cykling kunde man ha kavajen på, medan det ofta var bekvämare att spela tennis i bara skjortärmarna. En mjuk filthatt, skärmmössa, keps eller stråhatt fungerade oftast bäst för fritidsaktiviteter.

Ytterkläder

En riktig herre skulle inte gå ut utan hatt och käpp vilket kompletterades med en knälång yllerock vid kyligare väder. Medan den svarta cylinderhatten fortfarande gällde vid formell klädsel, blev den allt ovanligare för dagsbruk eftersom den ansågs som obekväm och mindre passande vid en badort. Där gällde i stället lägre hattar av styv filt, till exempel den rundade kubben även kallad plommonstop eller melonhatt. Den något mjukare och stukade homburghatten blev också mycket populär. Även halmhatten och vegamössan var som sagt mycket vanliga under sommaren.

Festkläder

Men när en elegant herre skulle klä sig i högtidsdräkt var det alltså frack som var den korrekta klädseln. Till detta en djupt ringad svart eller vit väst, vit kravatt, svarta byxor och naturligtvis den höga styva cylinderhatten. Då var det också helt rätt att bära uniform.

Smokingen var en variant på fracken som blev populär under 1890-talet. Det var en sidenfodrad kort jacka utan skört som bars tillsammans med svarta byxor och svart eller vit urringad väst samt svart kravatt. Den ansågs som något mindre formell och användes till en början som rökdräkt vid tillställningar där bara män deltog. Det dröjde dock inte länge innan den kom att användas som en finare sällskapsdräkt. När kronprins Gustaf bevistade en danssoaré på Marstrand 1895 var han klädd i smoking med hel sidenkrage och hade handske endast på högra handen. Kring sekelskiftet 1900 kan vi nog förvänta oss att en del äldre män fortfarande bär traditionell frack, medan många yngre herrar väljer smoking på en badort som Gustafsberg.

Baddräkter

Ingen badort utan bad. Något som Axel Wallström var klart medveten om. År 1887 sålde han bland annat badlakan, badhandskar, badmössor och simbyxor i sin affär vid Norra Drottninggatan i Uddevalla. På västkustens traditionella havsbadorter badade inte män och kvinnor tillsammans. Där fanns separata badhus för damer respektive herrar.

1890-talets badmode innebar åtsittande simbyxor, med eller utan överdel, för herrar och mer täckande simkostymer för damer. Damer hade antingen helskuren simdräkt med sammansatt liv och benkläder eller baddräkt med längre blus och separata vad- eller knälånga benkläder. Ett skärp i passande material markerade midjan. Dessutom fanns det långa ärmlösa badlinnen med en snodd runt livet som bars utan byxor. Dräkterna syddes ofta av bomullsflanell eller tunn yllecheviot. Efter sekelskiftet blev det populärt med baddräkter dels av siden och dels av randig trikå.

Tofflor eller sandaler och badmössor av vax- eller gummityg var viktiga tillbehör. Badmössan var ett måste för att skona håret från saltvattnet. Eftersom den ansågs som missklädsam hade damerna ofta en skyddande stråhatt ovanpå när de badade. På vissa platser hörde också långa strumpor till damernas badkostym.

Intresset för simning spred sig även till de lägre klasserna som började bada direkt från stranden. Något som till och med innebar att man på vissa orter införde badförbud från stränderna.

Baddräktsbilder

Vi saknar baddräktsbilder från Gustafsberg. I stället visar vi en från damernas kallbadhus i Marstrand. Om de vuxna nöjde sig med bad i badhusen, tog åtminstone barnen gärna ett dopp i havet. Då tycks inte baddräkter ha varit särskilt viktiga.

Källor

• Per Gustaf Bergins fotografier ur museets fotosamling. Tillgängliga via DigitaltMuseum.
• Kungliga bibliotekets tidningsdatabas. Främst  personuppgifter från olika tidningsartiklar och moderelaterat material ur tidskriftern Freja.
• Riksarkivet: Folkräkningar (Sveriges befolkning). Digitalt tillgängligt via Digitala forskarsalen.
• Riksarkivet: Uddevalla kyrkoarkiv.

Vill du veta mer?

Visste du att

• Företagsledaren Caroline Farberger är barnbarnsbarn till Elisabet Wallström. Carolines mor Karin Farberger är dotter till  Arnold Möller, som var rektor vid Uddevalla flickskola.
• Elisabet och Carl Möller umgicks med Calla Curman, både i Stockholm och i Lysekil.

Platser att besöka

Badorten Gustafsberg utanför Uddevalla.

Ur våra samlingar

Fler bilder från Gustafsberg tagna av Per Gustaf Bergin är tillgängliga via DigitaltMuseum.

Du kanske även är intresserad av

• Kläder i 1500-talets Bohuslän
• Så klädde sig Ivar Dyre
• När brudklänningen var svart
• Gustafsbergs barnhus 1776
• Calla Curman och Stångehuvud

← Tillbaka till sökresultat