Kläder i 1500-talets Bohuslän

Vill du veta hur man kan ha klätt sig i Bohuslän under 1500-talet? Då var det stor skillnad mellan rika och fattiga. Adeln klädde sig i exklusiva tyger som siden och sammet enligt senaste mode. Städernas borgerskap ville gärna följa efter men saknade adelns privilegier. Bönder, fiskare och tjänstefolk skulle veta sin plats och ha kläder av enkla och grova tyger.

Historia

Vad vet vi egentligen?

Det finns mycket skrivet om 1500-talets klädmode, men få bohuslänska källor ger oss kunskap om hur man klädde sig just här. Det finns några räkenskaper, en gravsten och ett epitafium som ger oss en aning om 1500-talets bohuslänska klädvanor.

Epitafier, en sorts kyrkliga minnestavlor, är en viktig källa till klädmodets förändring eftersom givaren och dennes familj ofta är avbildade. Skulpterade gravmonument, bouppteckningar och räkenskaper från andra delar av Danmark-Norge, dit Bohuslän då hörde, är också viktiga källor. Dessutom hjälper oss konstverk från olika länder att förstå hur plaggen användes.

Klädesplagg

I artikeln beskrivs plaggen med de begrepp som förekom i Norden under 1500-talet. Här används i första hand svenska benämningar.

Kjortel är benämningen på ett långt eller halvlångt klädesplagg, liknande en tunika och förekommer i beskrivningar av både kvinnliga och manliga dräkter.
Särk är ett skjortliknande underplagg. Så småningom kom särken att beteckna kvinnornas och skjortan männens underplagg.
Livstycke är ett ärmlöst klädesplagg för kvinnor avsett för överkroppen.
Hosor är benämningen på åtsittande benkläder som under 1500-talet blev ihopsydda så att de täckte både underkropp och ben.
Tröja är en kort jackliknande överdel av tyg eller skinn, används om plagg för både kvinnor och män.
Vams är en tjockare tröja eller jacka av tyg eller skinn med eller utan ärmar som användes av män.
Blygdkapsel är en pungliknande klädesdetalj som omslöt männens könsorgan.

Adelns klädedräkter

Under 1500-talet var luxuösa och dyrbara smycken ett sätt för adeln att visa upp sin rikedom. Man investerade en förmögenhet i tunga guldkedjor och huvudbonader klädda med pärlor, guldstift och ädelstenar. Dessa smycken kunde vara extremt tunga att bära och så värdefulla att de till och med kunde motsvara en hel jordegendom. Påkostade broderier av silver och guldtråd var ett annat sätt att framhäva klädernas prakt. Dessutom var exklusiva tyger som sammet och siden mycket kostsamma och måste importeras. Under 1500-talet blev det därför populärt med slitsade kläder så att undertyget var synligt, på så sätt blev det tydligt att bäraren hade råd med flera lager påkostade klädesplagg.

Lisbeth Ulfstand och Claus Bille samt flickorna Galde

Skultperad gravhäll men en mansfigur i rustning och kvinna i lång dräkt.

Gravsten i Norra Vrams kyrka i Skåne 1558. Foto: Livinghistory.dk.

Skulpterad gravhäll med två unga kvinnor i långa dräkter. Hällen är sliten.

Gravsten i Tossene kyrka i Bohuslän, 1555. Foto: Riksantikvarieämbetet.

Gravstenen i Norra Vrams kyrka avbildar Claus Bille och Lisbeth Ulfstand. Claus Bille hade varit hövitsman på Bohus fästning och här dog Lisbet Ulfstand i barnsäng 1540. Claus och Lisbeths dotter Birthe gifte sig med Christoffer Galde på Åby. Deras döttrar Ellien och Birgitte Galde avled 1555. Det finns en sliten gravsten i Tossene kyrka där man kan ana flickornas dräkter.

Kvinnornas kjortlar var alltid hellånga. I likhet med den dräkt deras mormor Lisbeth bär, består flickorna Galdes plagg sannolikt av en överkjortel med korta ärmpuffar ovanpå en underkjortel med snäva ärmar och till detta ett veckat förkläde. Lisbeth Ulfstand har en bred plisserad huvudbonad ombunden med ett brett band, troligen en så kallad binnika, medan flickorna verkar ha mer tättsittande huvudbonader. Claus Bille är klädd i heltäckande rustning där hjälmen har ett uppfällbart visir. Rustningarna följde också modet, och på Claus Billes rustning är blygdkapseln, precis som på tidens hosor för män, ett framträdande drag.

Beate Bille med fem döttrar

Claus Bille och Lisbeth Ulfstand fick också dottern Beate. Hon gifte sig med Otte Thygesen Brahe. Deras familj är avbildad i Kågeröds kyrka i Skåne. Här visas ett utsnitt med Beate och hennes fem döttrar och en detaljbild av dottern Lisbeth Brahe.

Målning i färg. Gruppbild med fyra vuxna kvinnor och två flickor som står på knä med knäppta händer.

Beate Bille och fem döttrar. Foto: Livinghistory.dk

Målning. Detaljbild av kvinna med knäppta händer. Dräkten är röd med svart överkjortel och dekorerad mössa.

Lisbeth Brahe. Foto: Livinghistory.dk

Beate Bille är klädd i en svartvit änkedräkt och har ett vitt änkedok med långa nedhängande band. Bredvid Beate står dottern Lisbeth Brahe som var gift med Henrik Knudsen Gyldenstierne, senare befälhavare på Bohus fästning. Lisbeth och hennes två yngre systrar dog på 1560-talet och är klädda i modedräkter från den tid då de avled.

Dräkten som Lisbeth Brahe bär på epitafiet består av en röd underkjortel, kanske av dyrbar scharlakansröd brokad, med snäva armar och en svart öppen överkjortel med korta vadderade puffärmar troligen av sammet. Förmodligen har hon en eller flera underkjolar av styv lärft under den röda kjorteln, kanske med insydda horisontella ringar, en så kallad vertugall. Hennes svarta sammetsmössa är dekorerad med pärlor och guldstift. Ärmlinningarna och den vita kragen är fint krusade. Dräkten har alltså ett liknande snitt som de på gravstenarna ovan men den påkostade huvudbonaden skiljer sig åtminstone från den som hennes mormor Lisbeth Ulfstand bär.

Det spanska modet

Det djupsvarta modet blev populärt under 1500-talets andra hälft, med inspiration från det spanska hovet. Spanien, som blivit rikt genom upptäcktsresor, var strikt katolskt och detta avspeglade sig i de stela modedräkterna där smycken med guld och pärlor framhävdes av den svarta färgen. Både kvinnor och män bar smycken och det fanns också särskilda pärlstickare som smyckade klädesplaggen med pärlor, ädelstenar, guld- och silvertrådsbroderier.

Karin Rytter och Peder Bagge

I Brastads kyrka finns ett epitafium över Peder Bagge, hans hustru Karin Pedersdotter Rytter och deras barn. Paret var innehavare till herresätet Holma på Stångenäset i Bohuslän.

Målning. Gruppbild med två vuxna män, tre pojkar, två vuxna kvinnor och en flicka som står på knä med knäppta händer.

Peder Bagge, hans hustru Karin Pedersdotter Rytter och deras barn. Foto: Cecilia Ahlsén/Bohusläns museum.

Epitafiet i Brastad är inte helt lätt att datera eftersom Peder Bagges andra hustru och barn inte är med på bilden. Troligen är minnestavlan målad någon gång runt 1590. Den innehåller Peder Bagges vapensköld och måste därför vara målad efter 1582, men troligen före 1594 då vi vet att han var omgift med Birgitta Hansdotter.

Centralt i bilden ligger Peder Bagge på knä klädd i rustning med sin hjälm placerad framför sig. Han hade blivit adlad 1582 och fått sköld och vapen för sina insatser i det nordiska sjuårskriget. Bredvid Peder är ytterligare en person i rustning, förmodligen sonen Mats Bagge eller möjligen Peder Bagges styvson Tormo Madsen. Därefter följer tre söner klädda i svarta kappor med vita pipkragar, där den äldste också har en hjälm. Av sönerna var det bara Mats Bagge som var i livet när fadern dog 1606.

På andra sidan om Peder Bagge syns familjens kvinnor. Först knäböjer fru Karin Pedersdotter Rytter. Hon är klädd i en svart dräkt inspirerad av det spanska modet med vitt förkläde och tydlig pipkrage. Dessutom har hon en svart lång kåpa över axlarna, en guldkedja och en svart mössa kantad med guldstift eller pärlor över en vit underhätta. Bredvid Karin Rytter knäböjer döttrarna Margaretha och Anna. De är som sin mor klädda i svarta dräkter med vita förkläden, men den äldsta dottern är änka och bär därför ett vitt änkedok i stället för fruhuva medan den yngsta dottern är ogift och får bära en jungfrukrans dekorerad med pärlor.

Huvudbonad

Gifta adliga kvinnor som Lisbet Brahe och Karin Rytter använde alltså en liten huvudbonad kallad mössa eller huva. Den kombinerades med en tättslutande linnehätta som de bar under själva mössan. Under tidigt 1500-tal kunde mössan vara formad som en bonnett av sammet eller kläde. Så småningom blev mössan alltmer åtsittande och den undre hättan blev bara en vit spetsförsedd tygremsa, ett så kallat pannlin eller stycke. Pannlinet placerades framtill så att det stack fram under själva mössan, som i Sverige kom att kallas för bindmössa. Den undre hättan var alltid vit medan själva mössan kunde vara kulört. Till kyrkogångsbruk skulle den dock alltid vara svart och sober även om den var dekorerad med pärlor och guldstift. Sådana sammetsmössor var förbehållna adeln, men av överflödsförordningar från 1500-talets mitt förstår vi att rika stadsbor börjat använda liknande plagg till fint.

Linkläder

Underkläder och vissa delar av dräkten var av linneväv och kallades för linkläder. Det var dels särken eller skjortan som man bar underst, dels halskläden med och utan kragar, bröstdukar för att fylla ut urringningen och lösa ärmar som kunde bytas ut och på så sätt var lättare att tvätta. Till linkläderna hörde också huvuddukar, linhättor (linhattar) och förkläden. Också adelskvinnor som Karin Rytter bar förkläden av vitt tunt linne när de gick i kyrkan.

Henrik Brahe och Lene Thotts epitafium i Vittskövle kyrka

Peder Bagges epitafium ovan renoverades 1782 och dräkternas detaljer är delvis lite otydliga. På ett epitafium, också från 1590-talet, i Vittskövle kyrka i Skåne är dräkternas tyger och detaljer tydligare återgivna. Epitafiet föreställer Henrik Brahe och hans hustru Lene Thott och deras barn. Henrik Brahe ägde gårdar i Bohuslän som hans släkt ärvt efter Henrik Krummedige och Lene Thotts far var hövitsman på Bohus fästning i mitten av 1500-talet.

Målning. En vuxen man och två pojkar i svarta dräkter står på knä med knäppta händer.

Henrik Brahe död 1587 och två söner. Foto: Livinghistory:dk

Målning. Gruppbild med två vuxna och tre yngre kvinnor samt en liten flicka som står på knä med knäppta händer.

Lene Thott död 1599 och fyra döttrar. Foto: Livinghistory:dk.

Det spanska modet gällde också för män. Bilden visar Henrik Brahe 1587. Han är klädd i svarta ballongformade knäbyxor, svarta silkesstrumpor och linneskjorta med krusad krage och krusade ärmlinningar. Därtill har han en kort svart tröja troligen av siden och en svart spansk kappa (cape) med hög krage och mönstrat sidenfoder. De tunga guldkedjorna visar på rikedom och status. Med undantag av de gyllene kedjorna är de unga sönerna klädda som sin far.

Denna typ av korta byxor började adelsmännen använda under tidigt 1500-tal tillsammans med hosor eller strumpor. Då var byxorna gärna uppslitsade så att fodret blev synligt och kallades för pluderhosor.

I en dansk bouppteckning från 1578 efter Peder Oxe omnämns både långa kjortlar och kortare livkjortlar av kläde eller sammet, en del kantade eller fodrade med päls. Dessutom byxor av sammet, varav ett par är uppskurna (förmodligen pluderhosor). Här finns både gråa och svarta silkestrumpor, men också strumpor av ylle. De stickade silkesstumporna var en nyhet under 1500-talet och mycket dyrbara. Som ytterplagg nämns en svart kåpa och en kappa med fransar. Till detta hör svarta hattar, flera sorters handskar, stövlar och skor.

Pipkrage

Under slutet av 1500-talet blev det populärt med pipkragar hos överklassen. Volangkanten på halsklädet eller skjortan utvecklades till en separat kransformad krage med täta veck som liknade rörformade pipor. Dessa pipkragar användes av både kvinnor och män och blev med tiden väldigt stora i omfång.

Kåpa, kappa eller huik

Begreppen kåpa och kappa under 1500-talet kan vara något förvirrande. Kvinnor hade använt ärmlösa kåpor som ytterplagg allt sedan medeltiden. Enligt en svensk överflödsförordning från 1589 var det bara adelskvinnor som fick bära kappor, medan andra kvinnor enbart fick bära kåpor över axlarna men absolut inte över huvudet. Kappa tycks i denna förordning beteckna ett plagg, förmodligen ärmlöst som kunde bäras över huvudet.

Pehr Kalm, som reste i Bohuslän 1742, berättar att en del kvinnor i de bohuslänska städerna tidigare använt en ”svart kåpa, som hängde över huvudet och räckte sedan ned till midjan; med denna kåpa gömde de så bort ansiktet, att icke mer var öppet än ett litet hål ovanför näsan, därigenom de tittade ut, så att ingen kunde se huru de såg ut i synen eller känna igen dem.”

Vi vet att holländska kvinnor använde kåpliknande plagg över huvudet. Detta svarta ytterplagg kallades huik och kunde ha lite varierad utformning. Det Kalm beskriver var troligen en huik, och vi vet att plagget förekom i Danmark redan under 1500-talet. Förmodligen var det holländska kvinnor som tog med bruket hit till Bohuslän.

Målning. Interör från kyrksal med ett 15-tal kvinnor som sitter på låga bänkar.

På bilden med de sittande kvinnliga kyrkobesökarna är en av kvinnorna iförd en svart huik. Detalj från altaruppsatsen i Tinglevs kyrka i Danmark. Foto: Arnold Mikkelsen/ Nationalmuseet, Danmark.

Borgerskap och ämbetsmän

Rika stadsbor och ämbetsmän ville gärna efterlikna adelns spanska mode med guldbroderier och exklusiva tyger av siden och sammet. Något som motarbetades av kungamakten genom överflödsförordningar. Det fanns dock ett undantag i den dansk-norska förordningen från 1558. Vid bröllop hade nämligen även en jungfru som inte var adlig då rätt att bära en binnika (hårband) av sammet eller silke.

Stig Bagge, Henrik Krummediges fogde på Lister i södra Norge, hade en svart spansk kappa 1530. Då hade han blivit bestulen på flera klädesplagg. Förutom den spanska kappan var det en röd kjortel av engelskt kläde, en tröja, ett par byxor, ett par hosor, ett silverbälte och förmodligen ett kyller av läder.

Hinrich Hansson och Agnete Henrikesdotter

Målning. Gruppbild med en man och en kvinna samt fyra barn, varav ett är ett lindebarn. De står på knä med knäppta händer.

Detalj av epitafium över ridfogden Hinrich Hansson och Agnete Henrikesdotter och deras barn, Sankt Nikolai kyrka, Halmstad. Foto Livinghistory.dk

Ridfogden Hinrich Hansson bär också en svart spansk kappa på sitt epitafium från 1599. Kläderna har stora likheter med Henrik Brahes, men tygerna i ridfogdens plagg är troligen av något enklare kvalitet och han bär inte heller några guldsmycken.

Hans hustru Agnete Henrikesdotter har en svart kåpa över sin svarta dräkt som kan vara uppdelad i kjol och tröja. Hon har ett vitt huvudkläde och ett vitt förkläde av linne. Hennes klädsel påminner om Karin Rytters med undantag av huvudbonaden och avsaknaden av smycken. Far och söner bär pipkragar medan kvinnornas kåpor har höga kragar.

Detta var förmodligen den klädsel som också de bohuslänska stadsborna och ämbetsmannafamiljerna hade på sig när de gick till kyrkan vid 1500-talet slut. Troligen hade de även en del kulörta klädesplagg till fest och säkerligen enklare dräkter för vardagsbruk. Och trots överflödsförodningarna är det nog ganska troligt att också borgerskapet i Bohuslän försökte kringå förbudet att bära sammet och siden.

Prästerskapets kläder

Under stora delar av 1500-talet varierade prästernas dräktskick. Det fanns inte någon officiell dräkt utan prästerna tog intryck av tidens akademiska mode med vida ankellånga kappor och breda baretter. Men klädseln skulle vara måttfull och 1594 fick därför sockenprästen Niels i Tegneby en stark tillsägelse av biskopen för att han klädde sig som en hovkarl med rävskinnskantad hög luva och kort livkjortel.

Vi känner till hur biskop Jens Nilssöns son Evert var klädd 1594. Sonen som ännu inte var prästvigd hade en utstyrsel som bestod av en ny kappa, två vams av kläde, varav en var fodrad med utterskinn. Han hade också två lädertröjor med mjuka sarduksärmar (sarduk är ett grovt tyg av lin och ull). Därutöver ingick även två par byxor, ett par nya läderhosor, ett par svarta bundingshosor (stickade benkläder), och ett par strumpor av kläde. Dessutom fanns fyra skjortor, tre kragar och en ny hatt.

Den dansk-norska prästdräkten

Vi kan förmoda att prästerna i Bohuslän, liksom i Danmark, under slutet av 1500-talet började att klä sig i den dräkt som så småningom kom att bli den officiella dansk-norska prästdräkten med djupsvart lång prästkjortel och tillhörande pipkrage. Dessa kläder tillhörde inte kyrkan, utan var prästens egendom.

Kyrkans liturgiska plagg var den vita mässkjortan (alban) av linne och den dekorerade mässhaken. Mässkjortan bar prästen över den svarta kjorteln under själva gudstjänsten. Vid nattvardsfirandet använde han, liksom under katolsk tid, den praktfulla mässhaken som träddes över den vita mässkjortan. Efter reformationen kunde prästen ha olika frisyrer och skägg men han fick inte längre ha tonsur.

Målning. Gruppbild med en man och två vuxna kvinnor samt två pojkar och fem flickor. De står på knä med knäppta händer.

Epitafium i Fejö kyrka på Lolland över sockenprästen Jens Christopherson Brun född 1555 - död 1616, hans hustru Marene Söffrensdotter född 1567 och deras barn. Foto: Livinghistory,dk

Prästhustruns kläder

Rollen som prästhustru var helt ny efter reformationen, eftersom prästerna tidigare inte fått gifta sig. Även prästhustrun skulle klä sig passande och återhållsamt, inte använda guldkedjor, kragar av sammet eller tröjor av dyrbart tyg. I stället kom prästhustrun på samma sätt som borgerskapets kvinnor att klä sig i en svartvit kyrkogångsdräkt.

Allmogens kläder

Både soldater och arbetsfolk fick delar av sin lön i form av skor och importerade tyger. Jacob Krumme, befälhavare på Olsborg i Bohuslän, köpte i slutet av 1520-talet in kläde från Holland och England för att använda till löner. Han betalade dessa ylletyger med bland annat bohuslänska ox- och kohudar. Sådana hudar användes också för att tillverka enkla läderskor som kunde ha enkel eller dubbel sula.

Fårskötsel förekom i Bohuslän men förmodligen i begränsad omfattning. Av räkenskaper från Bergen framgår att man importerade mycket vadmal (grovt ylletyg) från Island, Shetland och Färöarna. Jacob Krumme sände också smör till Lÿbeck för att köpa lärft och det var både grövre och finare linnetyger.

Männens kläder

Färglagt tryck med båt och fyra fiskare som drar upp ett nät med fisk.

Sillmiraklet vid Saltön 1587. Detalj av ettbladstryck av Bartholomäus Käppeler.

Detalj av målning av Andries van Eertvelt, 1610. Foto: Royal Museums Greenwich.

Käppelers bild från 1587 är förmodligen den äldsta illustrationen vi har av den bohuslänska allmogen. Den visar bohuslänska fiskare under den stora sillperioden. Flera av männen på bilden bär sannolikt klädesplagg av läder. De har bland annat västliknande plagg, troligen vams över tröjor av vadmal. Hattarna eller luvorna är förmodligen också av ylletyg.

Eertvelts målning från 1610 visar bönder som lastar trävaror i en skandinavisk, möjligen bohuslänsk, naturhamn. Mannen på bryggan bär en skinnväst över sin röda tröja. Till detta svarta knäbyxor, ljusa hosor, sockar och skor samt en yllehatt. Knäbyxor i stället för hosor bör ha kommit i bruk i slutet av 1500-talet.

Kvinnornas kläder

I brist på bohuslänska beskrivningar av allmogekvinnornas klädsel får vi ta hjälp av konst från bland annat Nederländerna. De hellånga kjortlarna fick midjesöm och kom sedan under 1500-talet att tillskäras i två delar, det var dels en rynkad kjol och dels ett ärmlöst livstycke som sedan syddes ihop.

Målning med två kvinnor och fyra män i skördearbete. En av kvinnorna räfsar hö.

Detalj av miniatyrmålning av Simon Bening. Ur flamländsk tidebok från 1500-talets första hälft.

Målning. En yngre kvinna och ett litet barn i långa dräkter, står i profil håller varandra i händerna.

Detalj av målning från 1567 av Pieter Bruegel den äldre.

Benings bild av skördearbete visar bland annat en kvinna som räfsar. Hon har en blå kjortel, sammansatt av kjol och livstycke med snörning fram, över sin särk av linne. De röda ärmarna är lösa och fastknutna vid livstycket. Kjolen är nog uppfäst för att underlätta arbetet. Ett grovt förkläde skyddar dräkten. På huvudet har hon förmodligen en stråhatt över sin vita linnehätta.

Bruegels bild visar att även små flickor bar vita huvudkläden, långa kjortlar och grova skyddande förkläden. Plaggen är förmodligen av vadmal i dova växtfärgade färger.

Måklning. Färggrann bild med en stor grupp kvinnor och mäns som festar och dansar.

Bröllopsdansen av Pieter Bruegel den äldre från 1566. Foto: Detroit Institute of Arts.

Personerna på Bruegels målning från 1566 bär sådana plagg som vi kan förvänta att också den bohuslänska allmogen använde. Vi ser att många män fortfarande bär tighta hosor med blygdkapsel och korta tröjor av ylletyg. Andra män bär vadlånga kjortlar med bälte. De gifta kvinnorna har långa kjortlar eller kjol och tröja samt vita huvudkläden. Målningen är färggrann och tyder på att plagg av rött kläde var eftertraktade åtminstone av de nederländska bönderna. Men vi kan nog anta, med anledning av de omfattande handelskontakterna med Holland, att även många bohuslänningar bland allmogen hade plagg tillverkade av färggranna importerade tyger.

Källor

Diplomatarium Norvegicum 8:639
Arup Seip, Karen. Jordegods og gyldne kjeder. Ur Fortid og Nutid jun,1998.
Arup Seip, Karen. Adelens fråtsing på 1500-tallet. Ur Forskningsmagasinet Apollon, 2007.
Dahl, Camilla Luise. Hovedduge og huer: om hår- og hovedtildækningens historie i Danmark. Ur Dragtjournalen nr 3, 2008
Dahl, Camilla Luise. Klædt i rigets borgerdragt. 2015.
Dahl, Camilla Luise och Johansen, Jens Chr. V. Huffer till theris hoffueder: Senrenæssancens kvindehuer, ca. 1560–1630. Ur Dragtjournalen nr 15, 2017.
Frøsig Dalgaard, Hanne. Præsteklæder og reformation. Ur Dragtjournalen nr 15, 2017.
Kalm, Pehr. Pehr Kalms västgöta och bohuslänska resa: förrättad år 1742. (Redaktör Claes Krantz)
Nilssøn, Jens. Biskop Jens Nilssøns visitatsbøger og reiseoptegnelser 1574–1597. (Redaktör Yngvar Nielsen, 1981)
Norske Regnskaber og Jordebøger fra det 16de Aarhundrede, nr 2 och 3.

Vill du veta mer?

Visste du att

invånarna i kustlandskapet Bohuslän lätt kom i kontakt med utländska köpmän, inte minst i samband med trävaruexporten till Nederländerna och under det stora bohuslänska sillfisket i slutet av 1500-talet.
epitafier är en sorts minnestavlor som hängdes upp på kyrkväggen. Man började måla sådana efter 1576 då den dansk-norska adeln inte längre fick anordna upphöjda gravmonument.

Du kanske även är intresserad av

Ämne

Kropp och kläder

Tidsperiod

1500-tal

Artikeln skapades: 23-09-2022

← Tillbaka till sökresultat