← Tillbaka till sökresultat

Sladholmarna – trankokeri och tomtningar

Ytterst på Härnäset, ett stycke norr om Lysekil ligger Sladholmarna. Och nästan längst ut på Sladholmarna finns lämningar efter det trankokeri och sillsalteri som anlades där i slutet av 1700-talet. Utmed hela Sladholmarna finns också många tomtningar, det vill säga stengrunder från enkla övernattningskojor som använts vid säsongsvisa jakt- eller fiskafängen.

Homen där trankokeriet legat är nästan helt omgiven av vatten. Bakom ligger det smala näset av nästan kala öar in mot land.

På holmen mitt i bilden låg trankokeriet och sillsalteriet. Foto: Daniel Lindskog 2020.

Historia

Trankokeri och sillsalteri

Sladholmarna är ett näs bestående av en rad bergknallar som tidigare varit småöar. På en av dem anlades år 1788 ett sillsalteri och ett trankokeri.

Det här var vid tiden för en av de stora sillperioderna i Skagerrak som varade mellan 1753 och 1809. Fiskarna kunde dra upp hur mycket sill som helst i sina båtar och utmed hela Bohuskusten startades det olika verksamheter knutna till fisket. Många startades av köpmän och borgare från städerna, för här gick det att tjäna mycket pengar.

En av dem var köpmannen, sillsaltaren och trankokeriägaren Andreas Gerle. Han bodde på gården Fågelvik strax intill, under åren 1790 – 1833. Och på Sladholmarna, eller Götha ö som han kallade det, startade han trankokeri och sillsalteri.

Båtarna kom in med mängder av sill. Den saltades in, hälldes i tunnor och såldes vidare till olika uppköpare och hamnade så småningom på matborden. Men framför allt var restprodukterna från sillen, en lönsam affär. Det vill säga produkten när sillrenset kokades, det som blev tran.

Svartvit fotografi med två män och stora vedeldade grytor som står på en avsats mellan brant berg och vatten. Båda männen har keps. Den ene mannen rör i en gryta.

Fotografiet visar hur det kokas tran på Strandbergs trankokeri på Tjörn så sent som vid sekelskiftet 1900. Privat foto tillgängligt på Digitalt museum.

Det här var verksamheter som krävde mycket arbetskraft. Det skapades många arbetstillfällen utmed kusten som innebar en stor inflyttning. Men arbetet, bland annat med de kokande tunnorna, kunde också vara farligt och det finns flera uppgifter i källorna om skador och dödsfall på arbetsplatserna. Dessutom var säkert lukterna en påfrestning. Författaren Mary Wollstonecraft ger en levande beskrivning av det i sin reseskildring från en resa i Bohuslän år 1795:

När vi kom närmare fick landskapet omväxling genom de mest förtjusande sluttningar med vilda blommor, som lovade att avge dofter för att öka luftens ljuvhet; dess renhet kunde man nästan se, men tyvärr inte njuta med luktsinnet, för lukten av de ruttnande sillarna … utplånade alla andra dofter.
Svartvitt foto. En hängande tranlampa i rostigt järn. Lampan är skålformad och stor som en kupad hand. På ena sidan finns en pip där en veke brinner.

Brinnande tranlampa. Tranlampan bestod av en låg skål fylld med tran med en kort pip på ena sidan för en veke. Skålen kunde vara av bränd lera eller av järn. Järnlampan kunde hänga i taket eller stå på bordet. Foto Dan Samuelsson 1924, Bohusläns museum samlingar.

Vad är tran?

Tran utvinns ur fisklever. På trankokerierna under sillperioderna kokades tran framför allt av sillrens och småsill. Det gick till så att sill och vatten blandades i stora grytor eller kittlar. Fettet i sillen kokades ur och skummades av. Det var moment som krävde att arbetare hela tiden skulle stå vid de heta kittlarna och röra runt. Det färdiga tranet hälldes på tunnor och bottenresterna tömdes i havet.

Tran användes huvudsakligen som lysolja och blev även en stor exportvara. Under de bästa åren på 1790-talet exporterades 61 000 ton tran och till det användes 200 miljoner liter sill. Hur tranlampor konstruerades och användes, beskriver naturforskaren och Linnélärjungen Pehr Kalm ingående efter  sin resa i Västergötland och Bohuslän år 1742:

Lampor brukades här på orten i stället för ljus, hvaruti de lagt tran och en hveka antingen af lin eller hampa, eller ock den inre delen af ett slags Juncus (vass); desse lampor gofvo et så klart sken ifrån sig, som et annat ordinairt ljus kunnat göra; man kunde näppeligen känna någon lukt af tran, då de brändes; sättet, huru desse bereddes, var: man tager och samlar lefvern af Längor, Torsk, Flundror och allehanda slags fisk, (i synnerhet får man af ingen fisk så mycket tran, som af Gråsiken (Gadus) emedan den skal hafva största lefver af all slags fisk, och är dess utan mycket fet); desse lefrar lägges tilhopa i en tunna, och ligga der at rutna så länge, tils alla lefrar blifva genomrutnade och lika öfver alt; derpå öses de uti en kettel at kokas, då det fina och klara sätter sig ofvan på, men det tjocka sjunker til botten. Man öser det fina och klara af i besynnerliga käril at förvaras, emedan det är samma tran, som man bränner i Lamporna; men det tjocka, som satt sig vid botnen, och ser ut som bleck, kastas bårt.

Trangrumsakten

På vissa håll ökade oron över att grumset, avfallet, från trankokningen slammade igen hamnar och vikar, förstörde bottnarna och till och med skrämde sillen. Så småningom kom bestämmelser att grumset skulle förvaras i täta förvaringsställen, till exempel en inhägnad damm. En grupp handelsmän i Göteborg motsatte sig det och organiserade en undersökningsexpedition längs Bohuskusten för att med vetenskapliga metoder visa att trangrumset inte var skadligt. De hämtade också in över tvåhundra vittnesmål från lokalbefolkningen som bevis. Trangrumsakten från 1784 redovisar resultaten från expeditionen och kan kanske betraktas som Sveriges första miljökonsekvensbeskrivning.

Byggnaderna på Götha ö

Foto på ett bokuppslag med svårläst text i äldre stil.

Utdrag ur brandförsäkringsprotokollet för trankokeri- och sillsalterianläggningen på Götha ö år 1797. Riksarkivet.

I ett brandförsäkringsprotokoll från oktober år 1791 får vi veta vilka byggnader som fanns inom industrianläggningen på ön: ett trankokerihus med kittlar, pumphus, tunnbinderibyggnad, byggnad för arbetsfolket, saltbod, karaktärsbyggnad, sillsalteri, gälbod, tunnbindarebyggnad, skafferi, planer och bryggor samt två hemlighus. I protokollet görs först en uppräkning av dem och deras respektive värde och därefter kommer en beskrivning av byggnadernas utseende och skick. Några av benämningarna på byggnaderna är vi inte så bekanta med idag och behöver närmare förklaring: karaktärsbyggnad är ett annat namn för huvudbyggnad eller mangårdsbyggnad, alltså en bostad; gälbod är boden där sillen och dess innandöme fördelades och hemlighus, det är det spännande namnet på toaletten.

Foto. Berghällar med havet i bakgrunden. En knähög stenmur avgränsar en damm från en vik.

Trankokeriets grumsedamm med stenvallen som avgränsade den. Foto Linnea Nordell, Bohusläns museum 2017.

Vad är en tomtning?

Foto. Ett stenigt sommarlandskap sett ur fågelperspektiv. Berg i dagen mellan gräsmark och lövträd. Bumlingar av granit ligger i en oregelbunden formation.

Ett område med tomtningar på Sladholmarna sett från ovan. Foto Daniel Lindskog 2020.

Utmed hela Bohuskusten finns grunder efter enkla övernattningskojor som använts vid säsongsvisa jakt- och/eller fiskafängen, så kallade tomtningar. De ligger oftast där det finns lä och möjlighet att dra upp sin båt, var för sig eller i grupper. På Sladholmarna finns totalt 48 stycken tomtningar registrerade.

De kan vara runda, ovala eller fyrkantiga och inrymma ett eller två rum. Ofta består grunderna av enkelt lagda stenar intill varandra. Men vissa har kraftigare murar. Inuti är marken röjd från sten. Troligen har seglen använts till tak, men vi vet faktiskt inte säkert.

Vi vet oftast inte hur gamla tomtningarna är. De kan ha byggts och nyttjats allt från järnålderns slut in i våra dagar. Tomtningarna utmed Bohuskusten brukar sättas i samband med de stora kända sillperioderna som återkom med cirka 100 års mellanrum. De äldsta är kanske från sillperioden som var från slutet på 1100-talet till mitten 1200-talet. Vid arkeologiska undersökningar av tomtningar på Söö i Göteborgs norra skärgård påträffades mynt från 1200-talet i tre av tomtningarna. Och i tomtningar på Burö hittades fynd som kunde dateras till 14- och 1500-talen, alltså medeltidens slut.

Spåren idag

Sillperioderna kommer och går. När sillen försvann i början av 1800-talet upphörde också verksamheterna runt den och de flesta trankokerier överges. Och från mitten av 1800-talet börjar fotogen användas som ljuskälla.

Av alla byggnader, kittlar, bryggor och andra anläggningar som utgjort trankokeriet och sillsalteriet på Götha ö, syns inte mycket idag. Tydligast är stenvallarna i vattnet som avgränsat grumsedammen. Under vattnet syns rester av fundament till bryggor. Ute på den lilla udden finns rester av stengrunder efter de byggnader och anläggningar som stått här. Slån och nypon växer numera tätt och det är svårt att urskilja någon tydlig konstruktion men vid fornminnesinventeringen på 1970-talet gick det bland annat att se spår av sex kittlar.

Sillens ryggkotor kan finnas bevarade i grumsdammarna sedan sillperioden vid 1700-talets andra hälft. Genom att studera sillbenen kan vi få vetenskaplig information om sillarna, sillbeståndet, ekologi och miljöfaktorer under den stora sillfiskeperioden cirka 1752–1810. Och med hjälp av DNA kan kanske vi så småningom få en förklaring till vad som orsakat sillperioderna.

Besök platsen online

Följ med på en filmad rundtur på Sladholmarna med Christina Toreld och Kristina Lindholm från Bohusläns museum.

Filmen om Sladholmarna syntolkad

Tillgänglighet

Vid Näverkärrs gård finns parkeringsplatser och därifrån går en anlagd stig ner till Bredvik där Sladholmarna börjar. Stigen är bitvis stenig. Vandringen över Sladholmarna innebär delvis klättring över branta partier. Det går också att komma till Sladholmarna med egen båt. Området ingår i Näverkärrs naturreservat och förvaltas av Västkuststiftelsen. Det betas av kor under delar av året.

Källor

  • Arbin von Staffan. Fornlämningar i Ockerö kommun – en översikt. I: Fynd. Tidskrift för Göteborgs stadsmuseum och Fornminnesföreningen i Göteborg.
  • Kalm Pehr, 1742.  Pehr Kalms Västgöta och Bohuslänska resa förrättad år 1742. Med anmärkningar uti Historia Naturali, Fyrik, medicin, ekonomi, antikviteter etc. jämte nödiga figurer. Red. Claes Krantz. Wahlström & Widstrand, Stockholm 1960
  • Kulturmiljöer i Lysekils kommun, historia och program för vård och bevarande. Kulturminnesvårdsprogram för Lysekils kommun. 1992.
  • Pettersson Johan, 1999. Skärgårdsverken i Bohuslän. Trankokerier och salterier under 1700-talets sillfiskeperiod.
  • Riksantikvarieämbetets digitala register Fornsök.
  • Riksarkivet, Brandförsäkringshandling för trankokeri på Götha ö.

Vill du veta mer?

Visste du att …

  • Tran har också använts till att framställa tvål och till att fetta in och mjukgöra läder i slutet av garvningsprocessen.
  • Sillgrumset, restprodukten, kunde säljas som gödsel.
  • Stenvallar efter inhägnade grumsedammar längst in i havsvikar går att se på ett flertal ställen utmed Bohuskusten.
  • De mest kända sillperioderna var under åren 1556–1589, 1660–1680, 1747–1809 (kallad Den stora sillperioden) och 1877–1906.
  • I slutet av 1700-talet fanns 332 sillsalterier utmed Bohuskusten.
  • När författarinnan Emilie Flygare-Carléns vistas i bygden några årtionden efter Gerles död får hon höra historierna om honom och platsen. Och det inspirerar henne till romanen Ett köpmanshus i skärgården. Där heter platsen Svartskär.
  • Offerkällor, offerkast och döingerösen är andra typer av fornlämningar som ligger i havsbandet.  Offerkällor är naturliga källor där man kastade till exempel mynt för att få välgång. Ett offerkast är en stenhög på en plats där någon dött en våldsam död. Förbipasserande kastade en sten på högen när de gick förbi och sa någon besvärjelse för att undvika otur. Inåt land kunde det istället vara en rishög. Döingerösen är stenrösen som är gravar efter ilandflutna sjömän.

Ur museet samlingar

  • I våra samlingar har vi många fotografier och bilder med anknytning till trankokeri och tomtningar. Du kan se dem på webbplatsen DigitaltMuseum.

Du kanske även är intresserad av

← Tillbaka till sökresultat