← Tillbaka till sökresultat

Trangrumsstriden

Det här är historien om den allra första miljöstriden i Sveriges historia, då mängder av kokt sillrens förpestade luften och slammade igen de bohuslänska vikarna. Det handlar om de mängder med avfall som blev kvar efter trankokningen under den stora sillperioden i slutet av 1700-talet. Men också om den privata undersökningsexpedition som genomfördes för att bevisa att avfallet var ofarligt. Och inte minst om grumsdammarna, vars spår ibland ännu är synliga efter denna tidiga miljöstrid.

Färgfoto där en kraftig stenrad har anlagts tvärs över en havsvik. I förgrunden gräsbevuxen sankmark och en samling stora stenblock.

Rester efter trankokeriet Åkerwik, norr om Mollösund. Foto Helene Carlsson/Bohusläns museum, 2021.

Historia

Trangrumsstriden ägde rum på 1780-talet. Då hade den stora sillfiskeperioden i Bohuslän pågått i flera decennier. Sillfångsterna var enorma, och för att kunna ta vara på allt hade man börjat koka tranolja av sillen. Striden handlade om hanteringen av grumset, det vill säga sillresterna som blev kvar efter att man saltat in eller kokat tran.

Till en början släppte man ut avfallet direkt i havet, men eftersom mängderna var så stora, började man bli rädd att utsläppen skulle kunna skada bottnarna och tillgången på sill. Åsikterna var många och debatten ofta hätsk, mellan de som förespråkade fritt utsläpp av grumset och de som menade att man måste skydda miljön. Vid tiden fanns två  alternativ för att ta hand om sillresterna, antingen att direkt gräva ned och täcka över avfallet, eller att anlägga så kallade grumsdammar där resterna tillfälligt kunde förvaras innan de fördes iland.

Avfallshanteringen vid sillfisket

Man hade redan tidigt erfarenhet av att sillen flytt de ställen där man slängt ut avfallet direkt i sjön. Enligt 1766 års stadga skulle därför allt avfall vid salterierna antingen grävas ner, föras till trankokerierna eller användas som gödning av åkrar. Den som kastat död sill eller sillråk i sjön kunde enligt 1774 års reglemente både få höga böter och bli av med sina salterirättigheter.

Det blev därför viktigt att få ordning på grumshanteringen. Enligt landshövdingens kungörelse 1779 måste de trankokeriägare som inte kunde gräva ner sitt avfall, inrätta kistor för avskrädet innan det fördes vidare. År 1781 skriver landshövding Anders Rudolf du Rietz  att avfallet först bör föras till sådana vikar som går att stängas in. Och han påpekar igen att det är trangrumsägarnas plikt att sedan ta bort grumset eller gräva ner det för att inte förorsaka elak stank. Han påtalar att förvaringsställena måste vara täta och säkra, och att det ska finnas särskilda kassar (håvar) för att ta upp grumset. Detta gäller både de instängda vikarna och andra förvaringsställen.

Men motargumenten är många. Som att det kostar för mycket att ta upp grumset och föra det i land. eller att det inte finns tillräckligt med bönder som är intresserade att använda avfallet som gödning. Dessutom att det går åt mycket virke till fördämningarna, vilket drabbar Bohuslän eftersom skogsbristen är stor.

Till en början får några trankokeriägare dispens, med när kraven skärps blir diskussionerna allt hårdare. Dessutom menar lotsverket att viktiga hamnar håller på att förstöras av allt grumset. Vid en besiktning 1783 blir 120 av 328 trankokerier utdömda, eftersom de inte följt bestämmelserna. Detta innebar en ekonomisk katastrof för många trankokeriägare.

En forskningsexpedition i skärgården

En grupp handelsmän i Göteborg bestämmer sig att ansöka om att få fortsätta driften eftersom de anser att avfallet inte är skadligt. De får dispens under förutsättning att de kan bevisa att trangrumset är ofarligt. De organiserar därför en undersökningsexpedition som med vetenskapliga metoder ska inspektera havsbottnar och samla in vittnesmål från lokalbefolkningen. Allt för att påvisa att trangrumset varken skadar hamnar, sill eller fiske.

I expeditionen ingår fyra deltagare, expeditionsledaren Johan Lorentz Rutensparre, kapten Jakob Kjerrmansköld, naturvetarna Anders Dahl och Bengt Euphrasén. De börjar sin undersökningsresa den 12 november 1783, och reser utmed en vintrig Bohuskust under sex veckor. De samlar in bottenprover, katalogiserar olika arter och mycket annat som de dokumenterar i en dagbok. Dessutom hämtar de in över tvåhundra vittnesmål från lokalbefolkningen som bevis på att trangrumset är ofarligt.

Det blev en omfattande och dyr undersökning. Men som säkert betraktades som lönsam med tanke på de enorma värden som stod på spel om trankokerierna måste stänga ner. Undersökningen var knappast opartisk, och vi kan nog misstänka att det förekom en hel del påtryckningar när det gäller vittnesmålen från fiskare. Det var ju deras levebröd som stod på spel om skärgårdsverken fick stänga.

Trangrumsakten – Sveriges första ”miljökonsekvensbeskrivning”

Expeditionen redovisar sina resultat i en rapport som får namnet Trangrums-acten. I rapporten tryckt 1784, finns också remissvaren från magistraten i Uddevalla och Marstrand med argument för att avfallet verkligen skadade den marina miljön. Men trots dessa argument drar författarna till rapporten slutsatsen att grumset varken skadat havsbottnarna, sillbeståndet eller hamninloppen, utan att grumset i själva verket är ett nyttigt gödningsmedel. Och de anser snarare att det är  grumsdammarna i sig, som orsakat skadan och den olidliga stanken. 1785 publicerades även ett bihang till trangrumsakten. Expeditionen och rapporten är unik för sin tid, och trots sin partiskhet kan den kanske betraktas som Sveriges allra första miljökonsekvensbeskrivning.

Inledningen till trangrumsakten

Trangrums-acten, eller Samling af de handlingar, som med kongliga majetstäts allernådigste tilstånd blifwit Des och Rikets höglofliga amiralitets- och commerce-collegier tilsände, rörande Tran-Beredning af Sill, uti Bohus länska Skärgården,: och Bewis derpå, at det uti hafswattnet utkastade Trangrums skadar hwarken hamnar, Farleder eller Fiske, hwilket man tilförene befarat.

Vad hände sedan?

Resultatet blev att de utdömda trankokerierna trots allt fick vara kvar, under förutsättning att de var försedda med godkända grumsdammar. Debatten var inte över, men bleknade när tillgången på sill ökade. År 1791 inrättade man en intendenttjänst över sillfisket och trankokerierna. Intendenten hade i uppgift att göra årliga inspektioner av grumsdammarna. I tidningarna kan man läsa uppmaningar till trankokeriägarna att se över sina dammar.  Fördämningarna var nämligen mycket utsatta för is och stormar.

Grumsdammarnas konstruktion

Själva grumsdammen skulle vara avstängd så att grumset inte spolades ut i havet. Dammarna kunde se väldigt olika ut. Det vanligaste var att man stängde av en naturlig vik med en mur. Men man kunde också anlägga flera fördämningar för att stänga av ett sund, eller anordna artificiella konstruktioner där det saknades naturliga avgränsningar.

Fördämningen måste ha dubbla väggar, vara tillräckligt hög med grova stenar, och den inre brädväggen tät med stolparna väl förankrade i bottnen. Mellanrummet mellan stenmur och brädvägg skulle vara fyllt, till exempel med sand, tång, jord eller grus. Men det visar sig att konstruktionerna kunde variera. I en tidningsartikel från 1795 påpekar åter intendenten för sillfisket att grumsdammarna måste göras säkra och täta genom dubbla väggar med fyllning emellan. Men att även de som är helt och hållet av sten bör fodras med bräder innantill. Ytterligare en variant är fördämningarna som var byggda med flera brokar. De skulle också vara klädda med bräder och mellan brokaren måste det vara dubbla timrade väggar med fyllning av sten eller grus. Enligt en tidningsartikel hade en grumsdamm på Tjörn till och med en stensatt botten eftersom grumset kunde göra bottnen lös.

Wilhelm von Wright skriver i en berättelse till civildepartementet 1843 att Herr Falck på Tofta, tidigare salteriägare, berättat om hur man kringgick förbudet mot att kasta ut trangrumset i havet. Man hade nämligen inrättat lönnluckor under vattenytan som man öppnade om nätterna när grumsdammarna var fulla. Grumset som släpptes ut i havet syntes långt ut, flytande på vattnet i så kallade blekor.

Gulnad tidningssida.

Götheborgska Nyheter 1779-11-20 sid 6.

Gulnad tidningssida.

Götheborgska Nyheter 1781-10-27 sid 5.

Gulnad tidningssida.

Götheborgs Allehanda 1795-06-30 sid 4.

Gulnad tidningssida.

Två trankokerier på Tjörn. Götheborgska Nyheter 1785-07-23 sid 4-5.

Gulnad tidningssida.

Svenska Biet 1843-07-22 sid 2.

Trankokeriet Åkerwik

På platsen där trankokeriet Åkerwik låg, strax norr om Mollösund, kan man fortfarande se rester av den stora grumsdammen.

Färgfoto av stenmur tvärs över en vik. De stora gråsvarta stenarna är närmast havet och innan för en gräsbetäckt yta.

Trankokeriet Åkerwik. Rester efter grumsdammens mur. Foto Helene Carlsson, Bohusläns museum

Muren som en gång stängt in grumset från att spolas ut i havet är rejält tilltagen. Exakt hur den var konstruerad är oklart, men den kraftiga stenraden tyder på en yttre grov stenmur som avspärrning mot havet. Strax innanför de stora stenarna finns ett parti med grus och mindre stenar som är täckta av växter. Detta kan mycket väl vara resterna efter fyllningen mellan den yttre stenmuren och en inre brädvägg. Innanför murresterna finns ett par grunda partier med öppet vatten avdelade av igenvuxen sankmark. Detta är alltså själva grumsdammen som delvis vuxit igen.

Färglagd kartbild med röda byggnader, gråaktiga berg och en avstängd yta med orden GrumsDam.

Trankokeriet Åkerwik. Lantmäterikarta från 1797. Riksarkivet.

Trankokeriet är avbildat på en lantmäterikarta från 1797. På kartan ser man att grumsdammen är avspärrad mot havet. Och strax intill dammen finns en trankokeribyggnad. Manbyggnad och smedja finns lite högre upp på berget och en materialbod syns längst ut mot havet. Till anläggningen hör dessutom bryggor och förvaringsplaner av bräder. Och en bra bit utanför viken finns ett stort timrat brokar, (6,6 meter i fyrkant) byggt på djupare vatten. Ett brokar är en fyrkantig timmerkonstruktion fylld med sten som man sänkt ner i vattnet. Vilken funktion just detta stora brokar haft är oklart, men oftast byggde man brokar som underlag för bryggor.

Minnet av trangrumsstriden

Debatten om övergödning och syrefattiga havsbottnar är alltså inte ny. Rädslan för ekologisk förstörelse kom i konflikt med de stora ekonomiska intressen som trankokningen utgjorde. Näst efter järn var tranolja Sveriges viktigaste exportvara vid den här tiden. Och trots den livliga debatten fick alltså produktionen i de utdömda trankokerierna fortsätta, under förutsättning att de blev försedda med godkända grumsdammar. Nu är nästan alla spår av trankokerierna borta, och den obeskrivliga stanken har sedan länge försvunnit. Men här och var kan man skymta en rad stenar som stänger av en liten vik. Då kan det vara rester efter en grumsdamm, och ett minne från Sveriges allra första verkliga miljöstrid.

Källor

  • Trangrumsacten eller Samling af de Handlingar rörande Trans-Beredning, 1784. Digitalt tillgänglig via Google Books.
  •  Ljungman, Axel Wilhelm. Bohusläns Fiskeritidskrift 1884. Digitalt tillgänglig via projekt Runeberg.
  • Dubb, P. Anteckningar om Sillfisket i Bohus län, ur Svenska Vetenskaps-Akademiens handlingar volym 5, 1817. Digitalt tillgänglig via Google Books.
  • Grumsedammarna Spåren efter en miljödebatt på 1700-talet av Anton Larsson, 2015.
  • Havet 1888. Redaktörer: Marie Svärd, Tina Johansen Lilja och Daniel Hansson, Havsmiljöinstitutet.
  • König, Pehr. Om trankokningen o Bohus Län jemte beskrifning på ett trankokeri, ur Svenska Vetenskaps-Akademiens handlingar volym 5, 1817. Digitalt tillgänglig via Google Books.
  •  Sandahl, Jens. Trangrumsstriden. Seminarieuppsats 1999.
  • Kungliga bibliotekets tidningsdatabas
    • Götheborgska Nyheter 1779-11-20, 1781-10-27, 1785-07-23
    • Götheborgs Allehanda 1795-06-30
    • Götheborgs Tidningar 1804-09-20
    • Svenska Biet 1843-07-22

Vill du veta mer?

Visste du att

  • Insaltad sill från Bohuslän såldes till slaveriägare i Västindien som billig mat till  de afrikanska slavarna  på sockerplantagerna. Christian Arfvidsson som ägde trankokeriet Åkerwik var inblandad i denna verksamhet.
  • Emelie Flygare Carlén skriver om trangrumsstiden i sin självbiografi Skuggspel. Digitalt tillgänglig via Litteraturbanken.

Ur våra samlingar

Gultonat foto med bår, sjöbod och hus vid en avgränsad damm.

Ramholmen innanför Rågårdsvik. Foto Bohusläns museum

Svartvitt foto med personer som kokar tran utanför en sjöbod.

Strandbergs trankokeri påTjörn, omkring 1900. Foto Bohusläns museum

Färgfoto över havsvik med två stenmursavgränsade dammar.

Bubacka Bro socken. Foto Kerstin Olsson/Bohusläns museum. Upphovsrätt.

Att se i museet

  • Basutställningen Kustland handlar om att leva i Bohusläns skärgård, en tillvaro med havet som generös vän – och som krävande fiende.

Platser att besöka

Du kanske även är intresserad av

← Tillbaka till sökresultat