Pontus Wikners liv och ”testamente”
Detta är en berättelse om filosofen Pontus Wikner från Bohuslän, som med ett känsligt samvete kämpade hela livet med sitt livs stora fråga. Han blev älskad av många, och efterlämnade ett gripande och viktigt ”testamente” till eftervärlden.
Historia
Utdrag ur text av Pontus Wikner
Året 1846 gaf en mycket varm sommar. Hettan var nästan odräglig äfven dernere i Bohuslän, öfver hvars klippor annars friska hafsvindar pläga spela. Och den Augusti-dag, som just nu höll på att dö, hade varit varm såsom de andra. Månen gick upp öfver Stångenäs, och hans runda skifva bar en glödande färg. Åbyfjorden glänste för hans strålar, men ingen bölja höjde sig för att mottaga hans kyssar eller sänkte sig för att dölja en blyg förvirring. Hafsytan var såsom en spegel, lika ren och lika stel.
Men spegeln bryts. Just der månskenet faller rikast nalkas en julle, i hvilken man tydligt varsnar fyra gestalter, hvar vid sin åra. Det går friskt undan. De komma tydligen från Sotnäslandet, som ligger der på andra sidan, och i hvars djupa klyftor skuggorna gömma sig undan månskenet.
Nu stiga de i land, och vi kunna taga dem i närmare betraktande. Unga män tyckas de alla vara; ingen af dem synes hafva räknat tjugufem år. Vill du se en ädel profil och en öppen panna, så se på honom, som just nu stiger i land och fastgör båten…
Detta är inledningen på en text som filosofen Pontus Wikner skrev vid 29 års ålder. En filosofisk utredning i dialogform där han låter tre unga män representera olika synsätt i ett teologiskt ämne. Men texten ger också en glimt av den kärlek till Bohuslän som han behöll genom hela livet. Boken heter ”Naturens förbannelse eller syndens inflytande på den ofria verlden”.
Pontus Wikner, före 1884. Foto Västergötlands museum.
Vem var Pontus Wikner?
Pontus Wikner föddes 1837 i Kikerud i Dalsland, helt nära den Bohuslänska gränsen, men redan 1838 flyttade familjen till torpstället Kaserna i Foss socken. Hans far var mycket sträng och fordrande medan hans mor hade ett ömtåligt och känslosamt sinne. Dessa ytterligheter präglade Pontus, som både fick ett ytterst känsligt samvete och samtidigt en väldig stränghet mot sig själv.
Han bestämde sig tidigt för att göra allting grundligt, och med sin fantasi, djupa känslighet och reflektionsförmåga utvecklade han ett stort intresse för vetenskap och teologi. Det är nog få filosofer som ägnat så mycket tid åt religiösa frågor som just Pontus Wikner.
En fattig och svår barndom
I Kaserna växte Pontus upp under mycket fattiga och svåra förhållanden, vilket bidrog till att han redan som barn drabbades av svår reumatism.
Pontus Wikners barndomshem Kaserna, efter 1920 men före 1935. Foto Oscar Färdig/Bohusläns museum.
Den lille pojken Pontus var väldigt begåvad och hade lätt för att lära. Han lärde sig läsa redan vid tre och halvt års ålder, vid sju kunde han hela katekesen utantill och han lärde sig också tyska och grekiska på egen hand. Redan som barn funderade han mycket på livet efter döden.
Vid läroverket i Göteborg
Vid 13 års ålder lämnade han Kaserna för att börja studera vid läroverket i Göteborg. Han fick bo hos en släkting, skräddarmästaren Cederblad där han även hjälpte till i arbetet. Pontus konfirmerades 1854, och blev enligt honom själv djupt troende vid 18 års ålder. Han avslutade sina studier i Göteborg med studenten 1856.
Till Uppsala och den svåra kampen
Samma år flyttade han till Uppsala och påbörjade sina klassiska och filosofiska studier vid universitetet. Han fick dock göra avbrott i studierna och ta arbete som informator för att kunna försörja sig.
De som kom i kontakt med Pontus Wikner under hans studietid och senare under hans yrkesverksamma liv påverkades djupt av hans personliga kamp och lidande. Men vad som plågade honom så svårt var det nog ytterst få som kände till.
Den stora frågan för Pontus Wikner var hur han som en kristen med stor gudskärlek samtidigt kunde ha ett starkt behov av personlig tillgivenhet och en ”gränslös kärlek till en vän”. För Pontus Wikner blev det personliga kärlekslivets problem också hans stora livstrauma.
År 1863 disputerade han med avhandlingen ”Undersökningar om enhet och mångfald”. Och enligt Wikner var det nog ingen som anade att avhandlingen ”under dessa torra och abstrakta formler” handlade om honom själv, om hans ”eget hjärteblod”.
Wikner led under perioder av svår melankoli. Eftersom det var så svårt för honom att förena sin egen natur med sin kristna tro var han många gånger nära ”förtvivlans mörka avgrund” .
Pontus Wikner var under en tid lärjunge till den berömde filosofen Christopher Jacob Boström. Men boströmianismen gav honom inte svaret, han provade i stället olika filosofiska riktningar för att försöka lösa sitt problem. Han kom till slut fram till personlighetens lag; att det man ger av kärlek det har man tusenfalt åter och det man ger utan kärlek, det är för en själv förlorat. Pontus Wikner trodde inte längre på evig fördömelse.
Docent 1863
Efter sin disputation arbetade han mycket hårt för att få tillgångar och utgifter att gå ihop. Han hade ekonomiskt ansvar både för en brorson och för sin gamla mor. Han föreläste och skrev böcker, men saknade att han inte kunde förverkliga sin högsta dröm att helt få ägna sig åt vetenskapen.
Äktenskapet
Han hade förlovat sig med Ida Albertina Weinberg 1860. Hon hade älskat honom sedan barndomen, och han hyste en uppriktig vänskap för henne. Men eftersom han inte älskade henne och inte ville vara falsk bröt han förlovningen 1863. När han såg hennes stora sorg friade han igen året därpå samtidigt som han förklarade att han inte kunde erbjuda henne kärlek. Ida valde ändå att på nytt bli hans fästmö.
Det dröjde fram till 1871 innan giftermålet ägde rum och det innebar en stor kamp för Pontus Wikner att ta det steget. Det blev trots allt ett harmoniskt äktenskap, vilket enligt Wikner själv berodde på att hans kloka hustru aldrig krävde mer än han kunde ge. De fick tillsammans två söner. Och det rådde fullt förtroende mellan makarna och öppenhet in i minsta detalj.
De ungas vän
Det var Pontus Wikners svaga ekonomiska ställning som gjorde att han antog en lektorsbefattning i kristendom och hebreiska vid Uppsala allmänna läroverk 1873. Och han gjorde det med stor kärlek till ungdomen, även om hans önskan fortfarande var att kunna producera ett eget arbete i ren filosofi.
I sin egenskap som lärare blev Pontus Wikner dock mycket uppskattad. Han blev verkligen ungdomarnas förtrogne vän och rådgivare, oavsett det handlade om glädje eller om allvarligare frågor. De såg honom inte bara som lärare utan som en kamrat och förebild. Han förstod ungdomen och ungdomen förstod honom. Trots att han var djupt religiös var han öppen för andras åsikter.
Pontus Wikner hade stark dragningskraft på sina åhörare. De påverkades av hans personlighet, det stränga djupt reflekterande allvaret men också hans förmåga att skämta och hans vänliga umgängessätt.
Det väckte därför stor sorg bland ungdomarna i Uppsala när Wikner blev utnämnd till professor i filosofi vid Kristiania universitet (Oslo) 1884. Studenterna hade nämligen gjort stora ansträngningar för att Wikner skulle få en personlig proffesur så att han kunde stanna i Uppsala. Så blev nu inte fallet, Wikner flyttade till Oslo och blev mycket omtyckt och uppskattad även där.
En för tidig död och stor sorg
Pontus Wikner led av många sjukdomar, bland annat kronisk bronkit, emfysem och svår reumatism. Han avled i hjärtförlamning i Oslo den 15 maj 1888 efter en längre tids sjuklighet. Han blev alltså endast 51 år gammal. Och hans bortgång väckte stor bestörtning och sorg hos många. Uppsalaungdomarna hade hoppats att han skulle komma tillbaka och äntligen få en professur i staden, men nu fick de följa honom till graven i stället. Tidningarna fylldes med minnesrunor där man bland annat nämnde att det var hans nya åsikter inom filosofin som hyllades av den studerande ungdomen.
Jordfästningen ägde rum i Oslo den 23 maj och sedan fördes kistan med tåg till Uppsala där gravsättningen ägde rum. När studenterna i Uppsala fick höra om dödsfallet ställde de in sin vårfest. De mötte upp vid järnvägsstationen och följde sedan likvagnen i ett långt sorgetåg till kyrkogården. Enligt tidningen Fyris deltog mer än 1000 personer i processionen. Det var också Uppsalastudenterna som hade tagit initiativet till att han skulle begravas i Uppsala. De anordnade dessutom insamlingen till den gravvård som avtäcktes på Uppsala gamla kyrkogård 1902 .
De ungas vän. Aftonbladet1888-05-24.
Hemlandsvännen 1888-05-24. Minnesord.
Pontus Wikners likfärd. Aftonbladet 1888-05-26.
Pontus Wikners ”testamente”
Med dessa ord inleder Pontus Wikner sina Psykologiska bekännelser som han tecknade ner 1879, men som skulle förseglas efter hans död och förvaras i Uppsala universitetsbibliotek. De fick öppnas och läsas först efter att hans hustru och barn gått bort.
Man skulle kunna säga att dessa bekännelser är Pontus Wikners vetenskapliga testamente till eftervärlden. Här kommer förklaringen till det lidande och den kamp som präglat hela hans liv. Han analyserar sig själv, sin homosexuella läggning och sitt liv, sina tankar om rätt och fel och avslutar med sina slutsatser och en innerlig önskan om en bättre framtid för personer som i likhet med honom är homosexuella.
Vad hände sedan?
Homosexualiteten och kyrkan
När Pontus Wikner skrev sina psykologiska bekännelser så vände han sig till läkare och lagstiftare eftersom han såg det som omöjligt att kyrkan skulle kunna ta till sig hans tankar.
Eftersom det dröjde ända till 1971 innan Wikners bekännelser gavs ut i tryck och blev allmänt kända hade trots allt något hänt. Sexuellt umgänge mellan vuxna personer av samma kön hade avkriminaliserats 1944 och 1950 hade RFSL bildats för att verka för homosexuellas rättigheter. Men fortfarande ansågs homosexualitet som en psykisk störning.
År 1972 fick prästen Holsten Fagerberg ett uppdrag att leda en utredning om kyrkan och de homosexuella. Fagerberg läste Pontus Wikners bekännelser, blev starkt påverkad och förstod att kärleken är en upplevelse som är djupare än någonting annat oavsett vem man älskar. Resultatet blev boken De homosexuella och kyrkan som publicerades 1974 och som blev starten på en lång diskussion, som i sin tur ledde fram till att alla par oavsett sexuell läggning sedan 2009 får vigas i svenska kyrkan.
Det tog mycket lång tid, men 130 år efter att Pontus Wikner skrivit ner sina bekännelser, gick hans allra djupaste önskan till slut i uppfyllelse.
Minnesplatser
Inte enbart studenterna i Uppsala ville bevara Pontus Wikners minne. År 1897 gjordes en insamling till en minnessten som sattes upp vid hans födelseplats i Kikerud. Och på Kaserna lät även Odd Fellow-logen i Uddevalla resa en minnessten 1912. Idag driver Munkedals hembygdsförening hembygdsgården Kaserna, som alltså var Wikners barndomshem, där de vill göra Pontus Wikners liv och verk bekant för allmänheten.
Pontus Wikners grav, före 1914. Foto Henri Ostis Fotografi Atelier/Upplandsmuseet.
Minnessten Kikerud, 1932. Foto Nils Ivan Svensson/Vänersborgs museum.
Minnessten Kaserna 1912. Foto Selma Sahlberg/Bohusläns museum.
Källor
- Tidningsartiklar, digitalt tillgängliga via Kungliga bibliotekets tidningsdatabas,
- Wikner, Pontus. Naturens förbannelse eller syndens inflytande på den ofria verlden (1866). Digitalt tillgänglig via Litteraturbanken.
- Wikner, Pontus. Psykologiska bekännelser. (Handskrift från 1879-08-21 till 1887-04-30). Digitalt tillgängliga via plattformen Alvin.
- Kjellberg, Elisabeth. Carl Pontus Wikner: minnesblad af en tacksam vän. (1888). Digitalt tillgänglig via Google Books.
- Intervju med Holsten Fagerberg av Helena Thorén 2014.
Vill du veta mer?
Visste du att
- Den medicinska klassificeringen av homosexualitet som en form av psykisk störning togs bort 1979.
- En av RFSL förgrundsgestalter var Allan Hellman från Lysekil. Manskören Hellmans Drengar i Göteborg är uppkallad efter honom.
- Jonas Gardell berättar i romanform om Pontus Wikner i sin bok ”Ett lyckligare år”.
Platser att besöka
Du kanske även är intresserad av
- Eva Rodhe och rösträttskampen i Bohuslän (artikel)
- Mor Palmkrona och herrnhutismen (artikel)
- Anna-Britta och schartauanismen (artikel)