← Tillbaka till sökresultat

Anna-Britta och schartauanismen

Detta är en berättelse om schartauanismen i Bohuslän under 1800-talet. En berättelse om en ung flickas egen vilja, ett hotfullt brev och rättsliga konsekvenser. Men också hur en rörelse, som lockat många kvinnor och kritiserats för att störa samhällsordningen, blir en etablerad och strikt kyrkoriktning.

Historia

Oljemålning med kvinnor i schaletter framför ett fiskeläge.

Fiskarkvinnor på väg från kyrkan. Målning av Carl Wilhelmson, 1899. Nationalmuseum. (Public Domain)

Vägen till himmelriket

Anna Britta Jacobsdotter föddes 1811 på gården Grönlanda i Dalsland. Vid 17 års ålder vandrar hon utan lov av sina föräldrar till Sanne kyrka i Bohuslän, för att höra den schartauanske prästen Gustaf Leonard Dahl predika. Det är många människor, även från avlägsna orter, som kommer för att lyssna på denne väckelsepräst i slutet av 1820-talet. Dahl var en av de unga präster som under sin utbildning tagit intryck av prästen Henric Schartau. Denne lärde ut en ny form av kristendom, som ställde stränga personliga krav på människorna. Att uppfylla dessa krav sades vara enda räddningen undan helvetet.

Men det finns också många som anser att Dahl missbrukar sin roll som präst och begår tjänstefel. Ett protokoll från 1833 i Göteborgs domkapitel beskriver anklagelserna mot Dahl. De handlar bland annat om ett hotfullt brev som han skickat till pigan Anna Britta. Brevets innehåll väckte förskräckelse och stort uppseende. Här följer några utdrag ur protokollet.

Domkapitlets protokoll den 5 juni 1833

Maria Andersdotters vittnesmål

Maria Andersdotter från en granngård i Grönlanda kallas in som vittne. Hon berättar om Anna Brittas vandringar till Sanne kyrka. Att hon gått mot sina föräldrars vilja, och trots tillsägelse vägrat återvända hem.

Avskrift av domkapitlets protokoll, bild 148 (utsnitt med moderniserad stavning)

Maria Andersdotter i Grönlanda har berättat att ifrågavarande Anna Britta Jacobsdotter beklagat sig däröver att föräldrarna nekat henne gå till Sanne, för att höra Dahl predika, och blivit agad av fadern därför, att hon gått dit utan föräldrarnas vilja, att Anna Britta omtalat för vittnet, att Dahl ofta bett henne, under hennes vistande i Sörbygden, gå hem till sina föräldrar, vilken tillsägelse hon icke åtlytt; samt att föräldrarna kristligen  uppfostrat sina Barn och är allmänligen kända för beskedligt och fromt folk.

Om prästen Dahls brev till Anna Britta

Men i ett brev beskriver prästen Dahl vad som händer Anna Britta om hon i fruktan för sina föräldrar inte längre kommer och umgås med sina kristendomskamrater, det vill säga de som håller sig till Dahls lära. Han skriver att hon i så fall kommer hamna i helvetet och bli evigt förbannad, tillsammans med föräldrarna. Och att ingen av dem kommer få se Guds rike.

Avskrift av domkapitlets protokoll, bild 143-144 (utsnitt)

(Beskrivning av Dahls brev till Anna Britta daterat i Björnebön 26 april 1828)

4) Komminister Dahls brev till pigan Anna Britta Jacobsdotter i Grönlanda av Högsäters Pastorat, däruti Dahl förebrår henne, att hon, av fruktan för sina föräldrar varde underlåten att tala med sina kristendoms bekanta, försäkrande att hon i sådant fall hörde till de rädda, om vilka Gud betygat i Uppenbarelseboken 21:8 ”att deras del ska vara i den sjön, som brinner med eld och svavel”; samt att ifall hon icke gjorde bättring, eller icke betänkte vad Herren därom säger i Uppenbarelseboken 3:16 samt i Matteus 10:28, hon skulle förbliva förbannad evinnerligen och bliva i helvetet hopträngd med djävlar och sina djävulen hjälpsamma föräldrar, och ej få ingå i Guds rike, där de heller ej skola ingå.

Fadern Jacob Amundssons vittnesmål

Anna Brittas far vittnar om det hotfulla brevet från Dahl, och hur det påverkat både föräldrarna och Anna Britta. Hur modern varit nära att falla i förtvivlan, och att Anna Britta rymt hemifrån, på grund av hoten i brevet.

Avskrift av domkapitlets protokoll, bild 148 (utsnitt)

Vad angår förut anmärkta Brevet till Pigan Anna Britta Jacobsdotter i Högsäters pastorat av Dalsland, har bemälte Pigas fader Jacob Amundsson i Grönlanda vittnat, att besagda Brev, daterat Björnbön den 26 april 1828, förorsakat föräldrarna den största sorg och bedrövelse, i synnerhet modern, som därigenom varit nära att falla i förtvivlan, hvilket troligen skulle haft de svåraste följder, om de icke båda blivit tröstade av deras kyrkoherde, och anför vittnet dessutom att Brevet på Anna Britta själv haft den verkan att hon rymde från sina föräldrar till Olaus Ericsson i Åseröd, varifrån hon med tjänliga medel måst återföras.

Vad hände med Anna Britta och anklagelserna mot prästen Dahl?

När målet tas upp i domkapitlet 1833 är Anna Britta inte längre i livet. Hon avled redan den 12 mars 1832 i nervfeber. Dessförinnan hade de förtvivlade föräldrarna hämtat hem henne under tvång, från Olaus Ericsson i Åseröd dit hon rymt efter att hon fått prästens brev.

Efter rannsakningen i häradsrätten, avkunnar alltså domkapitlet sitt utslag mot komminister Dahl den 5 juni 1833. I protokollet finns också ett utdrag ur akten från häradsrätten som sammanfattar anklagelserna i målet. Anklagelserna lyfter bland annat fram att Dahls verksamhet bidragit till att störa den rådande kyrko- och samhällsordningen.

Avskrift av domkapitlets protokoll, bild 151 (utsnitt)

och vad  själva huvudsaken beträffar, anser han vara uppenbart att Dahl hyllat och befordrat en lära, som lett och leder till upplösning av en lagbunden och med Kristna Religionen överensstämmande endräktig levnad bland makar, barn och tjänstehjon; att Religions svärmeriet därigenom tagit överhand och föranlett många obehagligheter; att förakt för församlingens prästerskap uppkommit; att Dahl i sina predikningar och skriftetal överskridit gränsen av sitt ämbete, till allmän förargelse använt fördömelse och bundit människor i sina synder, samt således betagit dem dess tröst som åtföljer ett kristligt bruk av den heliga nattvarden. I anledning härav, och då Dahl ej låtit sig rätta av den varning han undergått och således varit och är en skadlig Religionslärare, samt till den grad missbrukat sitt ämbete att han icke kan vara en nyttig prästman …

Trots de allvarliga anklagelserna anser inte domkapitlet att bevisningen är tillräcklig för att Dahl ska kunna avsättas som präst. Men de beslutar att han ska inkallas för att få ”stränga föreställningar för sitt ovisa nit och felaktiga förhållande i sin embetsutöfning”.

Utslaget överklagas till hovrätten som upphäver domkapitlets beslut och dömer Dahl för tjänstefel. Vilket innebär att han inte får utöva prästämbetet under sex månader, och måste stå för åklagarens och de många vittnenas omkostnader. Båda parter överklagar domen till Högsta domstolen, som 1836 beslutar att inte ändra hovrättens utslag.

Flera tidningar uppmärksammar den slutliga domen mot Gustaf Leonard Dahl, bland annat i Götheborgs dagblad.

Om domen mot komminister Dahl i Götheborgs dagblad.

Gulnad tidningssida.

Götheborgs Dagblad 1837-02-18 sid 1

Gulnad tidningssida.

Götheborgs Dagblad 1837-02-18 sid 2

Vem var Gustaf Leonard Dahl?

Gustaf Leonard Dahl föddes i Göteborg 1801 som äldste son till brukspatron Jacob Dahl och Anna Hedvig Brink. Efter att ha studerat i Uppsala flyttade han 1822 till Lund för att komma i kontakt med Henric Schartau som var verksam där. Dahl påverkades starkt av Schartaus förkunnelse. Han prästvigdes i Lund 1825 samma år som Henrik Schartau dog.

Gustaf Leonard Dahl var sedan verksam på flera olika ställen i Bohuslän fram till 1830, då han fick en ordinarie komministertjänst i Krokstads pastorat. Rättegångarna och domen 1836 när han blev avstängd från sin tjänst kallade han själv  för ”den stora förföljelseprocessen”.

Efter avstängningen kom Dahl tillbaka i tjänst. Han bodde på komministerbostället Torp i Hede fram till 1867, då han valdes till kyrkoherde i Krokstads församling. Han gifte sig 1845 och fick nio barn. Gustaf Leonard Dahl dog den 30 oktober 1877, och är begravd på Krokstads kyrkogård.

Gulnat porträttfoto visar en sittande man med prästkrage och käpp.

Visitkort med porträtt av Gustaf Leonard Dahl. Foto Anna Ollsson/Bohusläns museum.

Dahls gravsten på Krokstads kyrkogård. Foto Helene Carlsson/ Bohusläns museum.

Gulnad bröstbild av en man i profil med peruk och prästkrage.

Visitkort med Henric Schartau. Foto Josefina Rydholm/Bohusläns museum.

Förnuft och känsla

Schartauanismen har sin grund i Henric Schartaus förkunnelse, som i sin tur påverkades av idéströmningar under 1700-talet. Det var en tid präglad av upplysningens förnuftsidéer, men också av romantikens tankar om känslan som drivkraft.

På det religiösa området blev det en konflikt mellan den offentliga kyrkans lutherska ortodoxi och pietismen. Konflikten var alltså mellan statskyrkans lära där alla skulle tro på ett och samma sätt, och reformrörelser som betonade vikten av omvändelse och egen individuell tro. Olika pietistiska väckelserörelser växte fram, bland annat herrnhutismen som menade att en innerlig och känslomässig tro var viktigare än statskyrkans enhetslära. Dessutom fanns neologin, en kyrkoriktning präglad av upplysningstidens religions- och bibelkritik.

Henric Schartau och hans lära

Henric Schartau var en skånsk präst, född 1757 i Malmö och död 1825 i Lund. Schartaus lära präglades av hans egna erfarenheter. Flera händelser i hans eget liv  kom att påverka hans förkunnelse. Det var först den personliga omvändelsen 1778, sedan hur han tog intryck av den känslosamma herrnhutismen och slutligen hur han totalt tog avstånd från denna rörelse.

Schartau förkastade statskyrkans kollektiva kyrksamhet, och var en väckelsepräst som förespråkade personlig omvändelse och bättring. Han utvecklade ett starkt avståndstagande till herrnhutismen, och ogillade allt som var känslosamt. Schartau lyfte fram vikten av strukturerad undervisning, eftersom han ansåg att vägen till människans hjärta går genom förståndet. Prästen skulle förkunna Guds ord, rent och klart utan sentimentalitet.

Nådens ordning

Med närmast matematisk precision formulerades det som kallades nådens ordning. Dess första ”kännetecken” är kallelsen. Den Helige Ande låter kraften av Guds ord gå in i människors hjärtan. Andra ”kännetecknet” är uppväckelsen, då den syndiga människan känner i noga bestämd ordning oro, ängslan, dödsfruktan, rädsla för synden, iver i bönen, angelägenhet om räddning samt större angelägenhet om Guds ord. Tredje ”kännetecknet” är upplysningen om människans syndafördärv och vanmakt, men också om räddningen genom Jesus. Fjärde ”kännetecknet är den nya födelsen, då Gud ger människan förstånd, vilja och förmåga att lyda Guds lag. 

Folk kunde naturligtvis inte på egen hand leta sig fram längs denna salighetsväg. Utan det krävdes samtal i enrum med ”rätt lärare” som själv nått fram till den nya födelsen. Genom dessa samtal, som också kom att omfatta vardagliga problem, fick prästen en oerhört stark ställning i församlingen.

I protest mot neologins bibelkritik predikade Schartau om vikten av att bruka Guds ord, både genom enskild bibelläsning och genom att delta i gudstjänsterna. Schartauanerna brukade därför kallas för läsare. Men schartauanismen var inte en frikyrklig rörelse utan en riktning inom statskyrkan, ledd av schartauanska präster.

Schartau var motståndare till alla böcker som han inte ansåg var renläriga, till exempel herrnhutismens Sions sånger. Hans motstånd mot herrnhutarna och deras sammankomster utanför kyrkan bidrog också till att han, och hans efterföljare, tog avstånd från all form av föreningsverksamhet. Det gällde särskilt religiösa sällskap, men snart även nykterhets-, arbetar- och rösträttsrörelser. De predikade alltså: för nykterhet, men mot nykterhetsrörelsen. För schartauanerna var det viktigt att hålla söndagen helig. Nöjen som dans, skådespel och kortspel ansågs som synder och ett tecken på otro.

Schartauanismen i Bohuslän

Flera av studenterna runt Henrik Schartau i Lund blev präster i Bohuslän under 1820-talet. Gustaf Leonard Dahl var en av dessa nyutexaminerade präster. Han hade i likhet med Schartau säkert erfarenhet av herrnhutismen, eftersom han växt upp i en släkt starkt präglad av denna rörelse. Andra tidiga schartauanska präster i Bohuslän var Peter Wickelgren som dog ung, och Johan Henrik Holmqvist (senare kyrkoherde i Kville). Dessa väckelsepräster drog stora skaror av människor, som kunde gå långa vägar för att få lyssna till ”en rätt lärare”.

Biskopen i Göteborgs stift Carl Fredrik Wingård fick ta emot många klagomål, och för att förhindra den nya läran förflyttade han ofta de schartauanska prästerna. Men det fick en motsatt effekt, och bidrog till att rörelsen snabbt spreds över stora delar av stiftet. Inte förrän kyrkoherde Björck i Uddevalla blev utnämnd till biskop 1856, fick de schartauanskt präglade prästerna ett starkare stöd från stiftsledningen i Göteborg.

Konfirmationsundervisningen

Vid 1800-talets mitt fick schartauanismen genomslag i stora delar av Bohuslän. En bidragande orsak kan ha varit prästernas nitiska och stränga konfirmationsundervisning, något som även kännetecknade Gustaf Leonard Dahl.

Enligt Thoréns minnesskrift hade Dahl konfirmationsundervisning fyra gånger i veckan. Han krävde att barnen inte bara skulle kunna återberätta, utan också noga redogöra för innehållet i Schartaus lära. Om de misslyckades blev de inte ”framsläppta” till konfirmationen utan fick fortsätta att gå och läsa, ibland i flera år.

Thorén skriver: ”Första året han blivit kyrkoherde var det 15 barn, som ej sluppo fram…Hans efterträdare i ämbetet hava fått göra den erfarenheten, att de som gått och läst för Dahl haft en kunskap, som de ej glömt.”

Konfirmationsbok 1870, Krokstads kyrkoarkiv.

För vissa barn ledde detta till att de måste gå i konfirmationsundervisning under flera år, vilket påverkade deras försörjningsmöjligheter. Konfirmationen var den officiella övergången från barndom till vuxenliv och därefter förväntades man kunna försörja sig själv.

Tidningsartikel

Hallandsposten den 29 juni 1899.

En etablerad kyrkoriktning

Från att ha varit en svärmisk, kvinnodominerad rörelse som kritiserades för att störa samhällsordningen blev alltså schartauanismen en etablerad kyrkoriktning under 1800-talet senare hälft.

Nya präster som sedan barndomen uppfostrats i schartauanska hem fortsatte att predika en lära som bidrog till patriarkala familjemönster. Auktoritära fäder uppfostrade sina barn utifrån strikta schartauanska normer, med krav på kyrkogång och förbud mot nöjen. Kvinnan skulle underordna sig, och schaletten av svart siden blev tecknet på kyrksamhet och religiöst allvar. Både kvinnor och män präglades av detta, men säkert fanns också de som försökte kompensera för de auktoritära metoderna.

Och även om Bohuslän blev starkt präglat av denna kyrkosyn, var inte alla bohusläningar schartauaner. På vissa orter fanns det frikyrkoförsamlingar. Och i Uddevalla som betraktades som ett schartauanskt fäste, var det nog  bara i undantagsfall som det ledande borgerskapet delade denna tro. Här utvecklades till och med föreningslivet, och här fanns också en aktiv kvinnorörelse under slutet av 1800-talet.

Oljemålning med mörkklädda besökare på väg ut ur kyrkan, en snöig vinterdag. Längst fram en dam med röd dekoration på hatten.

Slutad gudstjänst. Målning av Gunnar Åberg. Foto Bohusläns museum.

Schartauanismen och demokratin

I Bohusläningen kan man läsa den 13 juli 1893: ”Kronolänsman Dahl påstod att något behof om rösträttens utsträckning icke förefanns på Orust. Folket intresserade sig ej för politik, läser inga tidningar, endast bibel och psalmbok. Hade frågat sina arbetare om de ville ha rösträtt. Nej det ville de inte…”

I den kyrkliga debatten var det många som hade en negativ inställning till demokratin. Särskilt i schartauanska kretsar menade man att samhällets avkristning (sekulariseringen) var en följd av demokratiseringsprocessen.

Därtill fanns det sedan länge ett stort tyskt inflytande i Sverige, och dessutom både antisemitism och en stark ryssrädsla. Många schartauaner såg Tyskland och Hitler som ett värn mot den ”kristendomsfientliga kommunismen”. Göteborgs stiftstidning med prästen Ivar  Rhedin som redaktör försvarade inte nazisternas grymheter, men hade ändå en positiv syn på nationalsocialismen.

Tradition eller modernitet

Schartauanismen brukar beskrivas som en gammalkyrklig rörelse. På många sätt mycket konservativ med stränga normer, krav på lydnad mot överheten och en plikt för var och en att inte bli högmodig utan ”förbli i sitt kall”.

Men det finns också exempel på sådant som för 1800-talet kan betraktas som moderna företeelser. Schartauanismen karaktäriseras av individualism där var och en måste ha en personlig tro, skaffa sig egen kunskap genom studier av ”rätt litteratur” och själv ta ställning till innehållet.

Det finns även ett drag av kvinnorörelse, men inte i syfte att allmänt stärka kvinnors rättigheter utan enbart för att uppnå religiös frihet. Ungdomar och kvinnor som trots motstånd från föräldrar, äkta män, husbönder och sockenpräster bryter normen genom att själva välja till vilken kyrka de vill gå och vilken präst de vill lyssna på. Vilket sågs som ett allvarligt hot mot den rådande samhällsordningen. Provinsialläkare Åhlström i Uddevalla skriver 1853, att det är kvinnorna som är de ivrigaste anhängarna.

Schartauanismen anpassade sig också till den nya industriella miljön. På Kampenhofs textilfabrik i Uddevalla lär man ha haft särskilda husförhör. Ett annat exempel är den schartuanske kyrkoherden Henrik Ringius predikan ”Med järnvägen inbryter en ny tid”. Denna så kallade ”järnvägspredikan” höll han i Solberga pastorats kyrkor, i samband med att Bohusbanans södra del öppnades för trafik, den 1 juni 1907.

Detta visar att schartauanismen trots sin starka konservatism inte kan kopplas till ett statiskt bondesamhälle, utan till ett samhälle som befinner sig i snabb omvandling.

Självvalt eller påtvingat

För att förstå berättelsen om schartauanismen måste man ställa sig frågan om den det berör, har valt själv att gå många mil för att lyssna till en viss präst, eller om personen på grund av rädsla för evig fördömelse eller genom en mycket sträng uppfostran blivit påtvingad de schartauanska normerna. Schartauanismen bidrog till nykterhet och skötsamhet men också enligt flera bohuslänska provinsialläkare till dödsångest, religiöst grubbleri och djup melankoli.

Provinsialläkare Åhlström skriver 1867: ”Den mesta orsaken till sinnessjukdomarnas uppkomst måste tillskrifvas religiöst grubbel och tryckande ekonomisk ställning. Det så kallade läseriet, här utbredt efter Schartaus system, verkar mycket deprimerande på sinnesstämningen hos sina anhängare …”

Det är anmärkningsvärt att den undervisning som enligt Schartau skulle vara tydligt strukturerad och fri från känslomässig påtryckning, kom att ge upphov till så svåra och ångestladdade känslor.

För många som växt upp i schartauanska hem har den stränga uppfostran satt djupa spår. Brist på ömhetsbevis och hårda krav, omöjliga att uppfylla, har bidragit till skuld och ångest.

Till sist kan vi konstatera att denna ifrågasatta rörelse som en gång lockat människor att vandra många mil, och så småningom blev en sträng men fast rotad kyrkoform, på ett särskilt sätt kom att förknippas med det karga Bohuslän.

Källor

  • Göteborgs domkapitels arkiv, Protokoll, huvudserie, SE/GLA/12486/A 1 A/57 (1833)  bild  141-154) Digitalt publicerad av Riksarkivet.

Domkapitlets protokoll, bild 143.

Domkapitlets protokoll, bild 144.

Domkapitlets protokoll, bild 148.

Domkapitlets protokoll, bild 151.

  • Högsäters kyrkoarkiv, Husförhörslängder, SE/GLA/13252/A I/14 (1825-1830), bildid: C0046733_00067, sida 98. Digitalt publicerad av Riksarkivet.
  • Krokstad kyrkoarkiv, Konfirmationsböcker, SE/GLA/13290/D I/2 (1870-1894), bildid: 00094643_00004, sida 1. Digitalt publicerad av Riksarkivet.
  • Tidningsartiklar. Digitalt publicerade i Kungliga bibliotekets tidningsdatabas.
  • Thorén, A. M. Gustav Leonard Dahl: Ett herdaminne från Krokstads pastorat: 1916. Digitalt publicerad av Kungliga biblioteket, se Libris.
  • Axelsson, Josef. Bohuslänsk kristendom, Särtryck från Bohuslän. Årsbok 1985.
  • Koch, Martin. Fromma människor. 1941.
  • Winberg, Christer. Hur Västsverige blev västsvenskt. 2000.
  • Medicinhistoriska databasen, provincialläkarrapporter (digital publicering)
  • Flygare Carlén, Emelie (1928) En natt vid Bullarsjön I-II. 1928. Digtalt publicerad av Project Runeberg.
  • Åshberg, Bengt. Pronazismen i Sverige under 1930-talet Ideologiska och mentalitetsmässiga grunder. Ur Scandia Vo l65 nr 2. 1999. (digital publicering).

Vill du veta mer?

Visste du att

  •  Emelie Flygare Carlén gav ut sin roman En natt vid Bullarsjön för att skapa debatt kring ”läseriet” och kvinnors utsatthet. Romanen väckte stor uppmärksamhet och blev mycket omstridd. I romanen skildras bland annat två präster; den missionsintresserade Justus af Carleberg (fanatikern) och den skenhelige och egoistiske läsarerprästen Grave som blir komminister i Bullaren. Och det är mycket möjligt  att förebilden till denna karaktär var komminister Gustaf Leonard Dahl.

Ur våra samlingar

  • I vår samlingar har vi  föremål och bilder med anknytning till schartauanismen. Här kan du se några exempel.  Du kan se fler objekt i DigitaltMuseum. Sök till exempel på Schartau, konfirmation eller kyrkoherde.
Svartvitt foto med tre personer i en roddbåt. En av kvinnorna är klädd i svart sjalett.

Kyrkfärd från Lyrön till Nösunds kapell. Foto Elsa Elam/Bohusläns museum.

Svartvitt foto med äldre kvinna iförd mörk schalett med psalmbok i handen.

Bohuslänsk kvinna hos fototografen 1916. Foto Oscar Färdig/Bohusläns museum.

Svartvitt gruppfoto med mörklädda ungdomar som står och sitter runt en hattförsedd man med prästkrage och skägg.

Konfirmation i Hede, 1920-tal. Foto Axel Fägersten/ Bohusläns museum.

Att se i museet

Du kanske även är intresserad av

← Tillbaka till sökresultat