Hustru Ottilia på Olsborg

Detta är berättelsen om Ottilia Ottesdotter Kane. En rik bohuslänska som under det tidiga 1500-talet för kommandot på Olsborg, blir förrådd och får betala dyrt för sin frihet. Men också om en aktiv änka som inte underordnar sig någon man, utan med eget sigill bekräftar sina handlingar.

Historia

Medeltidens storkvinnor

Det talas om stormän men hur ofta lyfter vi fram storkvinnor? Medeltidens storman var beroende av någon han kunde lita på, någon som tog över ansvaret när han inte själv var närvarande. Den som bäst var lämpad för detta var ofta hans egen hustru.

En av dessa storkvinnor i Bohuslän var Ottilia Ottesdotter Kane. Hon levde i en tid av stor förändring. En tid då medeltiden övergår i renässansen och reformationen närmar sig. Det är också de sista oroliga decennierna av Kalmarunionen då Sverige, Norge och Danmark, åtminstone från och till, har en gemensam kung. Omkring sekelskiftet 1500 heter unionskungen Hans och regerar från Danmark.

Ottilia Ottesdotter och Nils Ravaldsson

Vi möter Ottilia första gången i de skriftliga källorna år 1498. Vi vet inte hur gammal hon är, men det framgår att hon då är gift med Nils Ravaldsson. Vid 1500-talets början tillhör han de norska och svenska stormän som gör uppror mot kung Hans. Målet är att frigöra Norge och Sverige från unionen med Danmark och på så sätt få slut på Kalmarunionen. Det innebär alltså att de norska upprorsmännen bedriver gerillaattacker i det egna landet och att Ottilias man Nils och hans män gör raider även i Bohuslän.

Detta är inte Ottilia

Det finns inte någon bild av Ottilia Ottesdotter, porträtt är fortfarande ovanliga i Norden under det tidiga 1500-talet. För att ge en känsla av hur en adelsdam kunde se ut vid den här tiden visar vi en målning från 1526. Det är en detalj av Hans Holbein den yngres konstverk Darmstadt madonnan.

Målning. Bröstbild av kvinna i profil med vit huvudduk och svart pälsfodrad krage.

Olsborg vid Bullaresjön

Upprorsmännen hade låtit uppföra en borg på en brant klippa vid sjön Bullaren. Den kallas Olsborg och ligger i det norska Bohuslän nära gränsen till Sverige. När upprorsledaren Knut Alvsson mördas 1502, och Nils Ravaldson blir ledare för det norska upproret, är det Ottilia som får föra kommandot på Olsborg när Nils inte är på plats.

Sarpsborgsborna betalar brandskatt

Ett brev från kung Hans i juni 1504 visar att de norska upprorsmännen gjort ett infall i Borgarsyssel. Kanske är det då de beger sig till Sarpsborg och hotar att bränna staden om inte stadsborna där betalar brandskatt.

Stadsbefolkningen i Sarpsborg får ett par veckors uppskov men sedan måste några representanter bege sig till hustru Ottilia på Olsborg. De har fått fullmakt att försöka förhandla fram de bästa villkoren för staden. Men väl på Olsborg blir det tydliga besked från hustru Ottilia. Om de inte betalar fint kläde och humle i brandskatt kommer Sarpsborg att brännas på samma sätt som Marstrand. Under detta hot betalar Sarpsborgsborna Ottilia det hon begär.

Konflikten är inte över, men efter infallet i Borgarsyssel ingår kung Hans en vapenvila med de svensk-norska upprorsledarna.

Julgillet på Olsborg

Trots vapenvilan 1504 inträffar det som brukar kallas julgillet på Olsborg. Arild Huitfeldt beskriver händelsen i en krönika från 1599. Otto Rud, kung Hans befälhavare på Bohus fästning, planerar ett anfall mot Olsborg på julaftonen, eftersom han räknar med att besättningen på borgen då ska ha julfest och dricka sig ”lustiga”.

Svartvit teckning av en borg. En person spanar på en vakt som går förbi med en fackla.

Kastell om natten av Dirk Jurriaan Sluyter, efter Johannes Christiaan d’Arnaud Gerkens, 1858. Rijksmuseum i Amsterdam.

För att inte vara så synliga i den vita snön tar soldaterna på sig vita skjortor ovanpå sina rustningar och beger sig mot Olsborg. På julaftonsnatten kommer de fram till borgen och för soldaterna som festar i borgstugan blir överraskningen total. Slottsherren Nils Ravaldsson förskansar sig upp i ett torn där han försvarar sig till dess han någon dag senare måste ge upp. Men enligt en sägen i trakten gav han faktiskt inte upp. När allt hopp var förlorat kastade han sig ner på den frusna sjön och lyckades undkomma.

Denna berättelse är alltså nedtecknad långt efter att den ägde rum och vissa detaljer är motsägelsefulla. Även om det är högst otroligt att Nils kastade sig ner från borgklippan, vet vi att han på något sätt lyckas fly och ta sig in i Sverige. Han omtalas som sjuk i mars och avlider senast i augusti 1505.

Vad hände med Ottilia och barnen?

Vi vet inte var Ottilia befann sig under jullgillet på Olsborg. Men det är dokumenterat att hon, barnen och familjens tjänare blir fängslade i samband eller strax efter attacken. Och på något sätt blir hon förrådd av makens medhjälpare Sören Skåning. Allt tyder på att hon hålls i fängsligt förvar under en längre tid.

Men sommaren 1506 har Ottilia lyckats lämna Bohuslän och skriver själv till den svenske riksföreståndaren Svante Nilsson att hon kommit fram till Västergötland den 3 juli och där väntat hjälp från svenskarna för sin makes trogna tjänst. Men att hon nu fråntagits Götala gård och flera förläningar i Västergötland som hon hade blivit lovad att inneha i sju år efter sin mans död. På grund av att hennes make tjänat både Svante och Sverige har hon mist sin egendom i Norge och dessutom blivit svårt skuldsatt. Eftersom hon tvingats att betala en stor lösensumma för att återfå sin frihet ber Ottilia att återfå de två häraderna i Västergötland tills hon är fri från skulden och barnen återfått sitt gods.

Ottilia Ottesdotter befinner sig alltså i en svår situation och beskriver sig själv som en fattig värnlös kvinna. Men samtidigt drar hon sig inte för att kritisera de svenska adelsmännen i området som inte gett henne det bistånd som hon förväntat sig.

Fru Mette och hustru Ottilia

Den som däremot ger henne sitt stöd är Svante Nilssons fru Mette Iversdotter Dyre, tidigare gift med upprorsledaren Knut Alvsson. Fru Mette hade redan som änka engagerat sig i det norska upproret och uppmanat bönderna att göra motstånd mot kung Hans.

Högst sannolikt kände Ottilia och Mette varandra eftersom deras avlidna män tidigare kämpat tillsammans. Flera gånger ber Mette Dyre sin nuvarande man Svante att han måste straffa förrädaren Sören Skåning för det han gjort mot Knut Alvsson och Nils Ravaldssons hustru Ottilia.

Vad som sedan händer är oklart. Men genom ett skiftesbrev vet vi att Ottilia så småningom återkommer till Norge. År 1514 förrättar hon ett skifte av flera gårdar med sin syster Anna Ottesdotter. Ottilia byter bland annat till sig sin systers del i sätesgården Åby och Anna å sin sida får Ottilias del i gården Tomb. Några barn nämns inte längre utan Ottilia, som så många andra, verkar ha fått begrava sina barn innan de hunnit växa upp.

Ottilias sigill

På skiftesbrevet från 1514 finns spår efter de fem sigill som ska garantera att dokumentet är äkta. Ett av dem är Ottilias eget, det finns inte något från hennes syster Anna, utan de övriga sigillen är från fyra manliga släktingar eller betrodda män.

Troligen är Ottilias sigill det samma som Jon guldsmed i Uddevalla vittnar om i ett brev från 1513. Jon berättar att han blivit tvingad att gravera ett insegel med Ottilias fädernevapen. Det var när Otto Rud kom från Olsborg som han fick en befallning att genast göra gravyren, annars skulle det kosta honom livet.

Jon guldsmed bekräftar också att Ottilia själv aldrig hade bett honom om detta, och att hon inte visste om det förrän sigillet var färdiggraverat. Det tyder på att sigillstampen snabbt skulle användas i samband med påtryckningar för att få Ottilia att överlåta sitt norska gårdsinnehav till Otto Rud.

Simon skrivare och Lasse Sothes vittnesbrev

Ytterligare ett vittnesbrev från 1513 bekräftar att Ottilia inte gav Otto Rud sitt gods frivilligt utan att det var som lösen för att hon skulle bli fri från sin fångenskap. Detta brev är utfärdat av Simon skrivare i Kungahälla och Lasse Sothe, lagrättsman på Hisingen.

Det är sigillet som gör ett brev giltigt och visar att innehavaren är en betrodd person. Och Lasse Sothe som inte hade något eget insegel hade därför fått be en annan man att sätta sitt sigill på brevet. Även om adelskvinnor kunde ha egna sigill fungerade ofta män som ombud och därför är det många gånger deras insegel som finns på dokument som rör kvinnor.

Ottilias vittnesbrev den 5 augusti 1533

Ottilia verkar dock inte lämna sina affärer i andras händer, utan utfärdar själv sina brev och använder sin egen sigillstamp. Det sista brevet med hennes sigill från 1533 är en bekräftelse på att hon några år tidigare skiftat gården Tomb till sin släkting Olof Galde.

Medeltida handskrift med sex nedhängande sigill.

Brevet om gården Tomb från 1533 med sina sex sigill. Ottilias sigill som bör var längst till vänster är skadat och svårt att tyda. Foto: Arkivverket i Norge.

Avskrift av vittnesbrevets avslutning

En avskrift av vittnesbrevet finns i den tryckta versionen av Diplomatarium Norvegicum. Här följer avslutningen, först på fornnordiska och sedan på modernare språk.

”…Till vitnisburdt henger jegh mitt incegl for thette breff bedendes erlige oc velburdige mænd
Erick Gyldenstierne høffuitzmand pa Agershus Eric Vgerup høwitzmand ofuer Tønsbergs læn oc erlige mænd Joenn Joenssøn lagman i for^ne Tonsberg Oleff Benctsøn borgemester och Lasse Fønbo byfoget i samme stedh at hengie teres incigle meth mitt for thette breff som giort var i for^ne Tønsbergh octauis sancti Olaui regis et martiris anno domini mdxxx tercio.”

Samma textutsnitt med modernare språk

Till vittnesbörd hänger jag mitt insegel för detta brev, bedjande ärliga och välbördiga män Erik Gyldenstierna hövitsman på Akershus, Eric Ugerup hövitsman över Tönsbergs län och ärliga männen Jon Jonsson lagman i Tönsberg, Olof Benctsson borgmästare och Lasse Fönbo byfogde på samma plats att hänga deras insegel med mitt för detta brev som var gjort i Tönsberg 5 Augusti 1533.

Ottilias sista tid

När Ottilia överlåter gården Tomb till Olof Galde är hon förmodligen minst 50 år gammal. Att underordna sig någon man genom ett nytt giftermål har inte varit aktuellt. Hennes position är fortfarande ”Ottilia Ottisdotther erligh och velburdigh mands Nielss Rawelsøns efterlefuerske”.

Kanske tänker hon tillbaka på maktspelet i sin ungdom då hon orädd och självsäker mötte männen från Sarpsborg. Då var det inte hon, kvinnan på borgen, utan männen från staden som fick ge sig.

Vi känner inte till Ottilias dödsdag. Men det dröjde nog inte länge efter 1533 innan hennes levnadslopp var över. Hon hade överlevt både man och barn, och eftersom hon saknade bröstarvingar var det släktingen Gaute Galde som ärvde henne och fick ta över sätesgården Åby.

Ottilia hade så till slut satt sitt sista sigill. En medveten politisk aktör, en aktiv godsägare och bohuslänsk storkvinna hade gått ur tiden.

Åby säteri på Sotenäset. Geometrisk avmätning 1697 (detalj). Lantmäteriets historiska kartor.

Källor

Medeltida diplom; DN 6:625, DN 8:463, DN 22:49, DN 1:1038, DN 1 :1046, DN 1:1082. Digitalt tillgängliga via Diplomatarium Norvegicum.
DelaGardiska archivet, tredje delen s 23-25. Digitalt tillgänglig via Internet Archive.
Överläkare J A Nordströms samling (O) A4:3. Digitalt tillgänglig via Arkiv Digital.
Historia de antiquitate regum norwagiensium redigerad av Gustav Storm. Digitalt tillgänglig via Google Books.
Berg, Wilhelm; Olofsborg. Ur Bidrag Till Kännedom Göteborgs Och Bohusläns Fornminnen- och …, Volumes 7-8. Digitalt tillgänglig via Internet Archive.
Arild Huitfekdt Danmarckis Rigis Krønicke: fra Kong Dan den første, oc indtil Kong …, Volym 2 sid 1047 (1599) Digitalt tillgänglig via Google Books.

Vill du veta mer?

Visste du att

Kalmarunionen länge hade varit svag. Det fanns ett starkt svenskt motstånd mot den danska dominansen och tiden präglades också av social oro med återkommande bondeuppror. Norge kom att få en mellanställning och flera norska adelsmän, som till exempel Knut Alvsson och Nils Ravaldsson, hade släktförbindelser och anknytning till Sverige.
Under medeltiden kallades den som var gift med en väpnare för Hustru. Det var först om mannen blev riddare som makan fick titeln Fru.