Kommande utställning

Skogens stämmor – fyra konstnärer

18 februari 2023 -1 maj 2023

Plats: Konsthallen (nedre plan)

Janolof Bengtsson, Åsa Herrgård, Marie Holmgren och Ivan Stüffe

Skogen som rum för reflektion och utforskande samt en känsla av närhet och tillhörighet till naturen är några saker som förenar konstnärerna i utställningen Skogens stämmor. Skogen är i det närmaste ett oändligt rum som inrymmer en mängd olika livsformer inklusive oss själva. Genom årtusenden har skogen och människan varit förbundna med varandra och det blir alltmer uppenbart att vi nu måste hitta en balans i hur vi nyttjar den, innan det är för sent.

Skogen har inspirerat konstnärer och författare genom tiderna – för Dante utgör skogen i det närmast en skämmande plats att gå vilse i. Under romantiken vaknar ett intresse för naturen som en reaktion gentemot den tidiga industrialismen, där författare som Mary Wollstonecraft iakttar hur naturen exploateras. Poeten, filosofen och konstnären William Blake gestaltar och fascineras av naturens ande och mystik – han skapar till och med sin egen mytologi. Hos Henri David Thoreau, som skrev Skogsliv vid Walden, finns en vördnad för naturen och allt levande. Han förespråkar ett enklare materiellt liv och uppmanar oss att fokusera på det som är viktigt för oss i livet – boken utgör både en begrundan och civilisationskritik.

Många av de här tankarna finns med i utställningen – att vistas i skogens mångbottnade rum kan ge rekreation och livgivande impulser, men också inspiration av visuell och undersökande karaktär. Skogen är ett habitat för olika varelser – där människan är en högst påtaglig och tydlig faktor. Genom måleri, skulptur, foto, teckning och installation närmar sig och utforskar konstnärerna sina olika konstnärliga biotoper och intressen, där var och en har sin egen stämma och högst personliga röst. Årsringar blir till ansikten och de spår som insekter lämnat i trädets stam blir till mystiska tecken på en kropp. Ett sinnestillstånd som fångas under en morgonpromenad i skogen blir till ett måleri. Mystiken i mötet mellan människa och natur talar till något djupt inom oss och blir kanske extra viktig att påminnas om i en tid av snabba förändringar. Teman och motiv varieras och ger utställningen gemensamma beröringspunkter som uppkommer mer av en slump, än av avsikt. Konstnärerna är främst verksamma i Västsverige och bosatta i Göteborg och trakten kring Gerlesborg.

Landskap med träd och berg och två stenskulpturer.
Målade färgfält i gult, grönt, rosa, rött, blått, grått, svart och brunt.
Ett målat tvärsnitt av en trädstam med årsringar i rosa och rött.
Person med bar rygg och ett oregelbundet mönster i svart tryckt på huden.
Landskap med träd och berg och två stenskulpturer. Målade färgfält i gult, grönt, rosa, rött, blått, grått, svart och brunt. Ett målat tvärsnitt av en trädstam med årsringar i rosa och rött. Person med bar rygg och ett oregelbundet mönster i svart tryckt på huden.

Bildtext: Ivan Stüffe, skulptur, granit, utomhus, 2000-tal / Janolof Bengtsson, Eftermiddag hemma, akryl, 2022 / Marie Holmgren, Trädporträtt IV, MDF ca 86 cm i diameter. Foto Maja Kristin Nylander / Åsa Herrgård, Tatuering, kroppstryck mot trädstam, 2022. Foto Roy Wedin.

Janolof Bengtssons måleri får sin inspiration från skogen och det bohuslänska landskapet, som han dagligen avläser vid sina vandringar runtom sitt hus. Det är landskapets och skogens mångbottnade och varierande rum som lockar mest. Bilderna skildrar mer ett sinnestillstånd än en verklig natur.

I ett färglyriskt närmast abstraherat måleri med rötterna i en koloristisk tradition gestaltar han ljusfyllda andrum. Själv menar Janolof Bengtsson att målningarna speglar gränslösa existentiella landskap. Strukturerna i bilderna är upplösta och består av mer överlappande färgpartier, där spåren av landskapet anas i de gula fälten, det avlägsna skogsbrynet eller i en rosa kvällshimmel. Ibland är perspektivet i bilderna nära, med en livlig vegetation som skymtar fram i gläntor och lövverk.  Ljusstrålar träffar trädstammar, stubbar och markens våta mylla tar plats. Koloriten är väl avvägd. Den ljusa gula och grönskiftande vegetationen står i kontrast till mörkare partier i brunt och svart och en jordnära bildpoesi uppstår.

Åsa Herrgård har genom åren arbetat med en mängd olika tekniker och förhållningssätt, men det är framför allt som skulptör vi känner henne.  Under senare år har hon arbetat med tredimensionella verk och land art i stor skala, där gestaltningarna utgår från hennes egen kropp, dess rörelser samt naturens inverkan. (Verket Gyllene cirkel som visades på bergssidan vid Udden skulptur, 2018-19 var ett sådant. Det var hela 11 meter i diameter och den tunna cirkeln av bladguld fångade solens sista strålar, något som gav ett eko i skymningen.)

Sedan ett trettiotal år är Åsa Herrgård bosatt i Bottna i närheten av Gerlesborg och det dagliga mötet med naturen där har ett avgörande inflytande på det hon gör. I sitt konstnärskap uppsöker Åsa Herrgård ofta sinnesstämningar och förnimmelser i naturen som går tillbaka till barndomen. Inför utställningen har hon arbetat med bävrar och deras habitat invid Tosteröds vatten och de skulpturala lämningar som uppkommit i deras spår. De kraftfulla skulpturerna är en slags objet trouvé som hon visar i utställningen.

Andra interaktioner och spår av naturen återges i en serie fotografier, som vid första anblicken ser ut som tatueringar, eller mystiska tecken på kroppar. För att få kontakt med något mera ursprungligt använde hon den egna kroppen i performativt syfte. Ryggen trycktes mot trädstammen och genom de spår som insekter lämnat innanför barken överfördes dess sinnrika mönster på den mänskliga huden. Hela processen har skett i skogen där Asken lever. De stora bilderna på papper är gjorda med samma teknik, men här har hon pressat det blöta pappret direkt mot den infärgade stammen och avtrycket på bilden skapar ett eget kosmiskt landskap. Hela installationen hålls samman av den Gyllne cirkeln som är 3 meter i diameter.

I en serie mindre enskilda skulpturer återskapar hon känslan av dofter från miljön i finska Österbotten, där hon växte upp. I krukorna syns spår från grenar, ostron, svampar, alltsammans gjutet i hård gips och jesmonite. Själva sammansmältningen mellan kärlen och fynden kan läsas som en gestaltning av vardagslivets möte med naturen, eller betraktas som en reflektion över hur vi alltid, åtminstone delvis, tillhör skogen och havet.

Marie Holmgren har sedan ett tiotal år tillbaka arbetat med det pågående verket Arboretum. Ursprungligen var det ett studium kring träden och deras liv – från det lilla fröet till det stora kraftfulla och kring deras läkande kraft. Den som ställt sig och kramat ett träd har säkert känt den energi som finns inuti stammen – en livgivande porlande ström.

En daglig promenad på ett kalhygge satte i gång hennes process att teckna träd, hon ger dem ett personligt ansikte – ett avtryck. Arbetet kan ses både som en besvärjelse och som en sorgeprocess över hur stora delar av vår natur idag hotas av människans framfart. Det är främst barrträd hon tecknar, som tycks vara mer eviga i sin natur, medan lövträden är mer undflyende och föränderliga. Långsamt och meditativt tar trädet form på pappret, omsorgsfullt tecknat i blyerts med små prickar – till slut får trädet sin rätta karaktär. Ett träd som kan vara åldrat, ett träd där en gren hänger otyglat, ett träd som levt och överlevt – men som ändå uthärdar. Trädet som metafor för livskraft och en sinnebild för människan eget liv är stark och vacker och återfinns i många myter och berättelser.

Även trädens stammar tecknar hon ingående, där växer säregna porträtt fram av skogens alla väsen. Stammarna får också skulptural form, blir avklädda sin bark och ikläs en mänsklig rosa ömtålig hud. Trädens rötter blir till objekt som föreställer rottrådar och rothår, som känns hybrida och levande trots att de är gjutna i ett hårt material som aluminium.

Trädets inre och dess årsringar gestaltar hon på ett sinnrikt sätt i stora frontala (träd) Porträtt utförda på MDF board. Det är som om trädet har kapats och tvärsnitten berättar om dess levnad. På ett känsligt och stillsamt sätt tecknar hon sköra årsringar, händelser och minnen i mjukt grå eller rosa toner, som ibland blir blödande. Även andra livsformer i skogen, såsom tickor och svampar får liv, de blir beväxta med hår och också skador och avvikelser registreras nogsamt. I Marie Holmgrens sällsamma skog får det mesta liv. Här tar natur, poesi och lyriska berättelser form och ibland ser vi även spår av en förbiilande fläta.

Ivan Stüffe, konstnär, bildhuggare, skulptör, målare och tecknare har skapat en sällsam plats invid sitt hus mitt i skogen i trakten av Gerlesborg. Sedan slutet av 1980-talet levde och verkade han i sitt ståtliga, men lite medfarna Folkets hus. Hans ateljé var likt ett kyrkorum, som genom åren fylldes av hans verk. För ett drygt år sedan, i början av februari 2022 gick han bort en vinterdag, i sällskap av sina mäktiga stenskulpturer som vaktar huset.

Ivan föddes i norra Värmland och växte sedan upp i Göteborg. Han återvände ofta till Värmland på somrarna och den starka kopplingen och längtan till Värmland bar han med sig livet igenom. Under tidigt 1960-tal utbildade han sig på Valand, men i början av 1980-talet flyttade han till trakten av Gerlesborg. Han lockades upp av en vän som höll i en stenkurs på KKV Bohuslän. Det blev sedan framför allt skulptur som han själv kom att arbeta med. Ivan ville gärna skapa ute i det fria och i samklang med omgivningen, på så vis växte skulpturerna fram kring hans eget hus – som en naturkatedral i det fria.

Att vandra runt kring det hus och det konstnärliga arv som han har efterlämnat är i sig en omtumlande och förunderlig upplevelse. Man överraskas av infall, där små som stora skulpturer växer fram i dungar och gläntor. Alla skulpturer har fått sin specifika placering, som den väldiga Madonnaskulpturen som tronar på kullen bland den spröda grönskan in emellan lövträden, eller den mörka stensarkofagen på hjul som står mellan granarna ut mot det ljusa vackra fältet.

Samtidskonsten var inte någon egentlig inspirationskälla för Ivan. Han influerades främst av äldre tiders konst, arkaiska former och keltisk konst, men också av en medeltida kristen tradition och av österländsk filosofi från Indien och Tibet. Det är ett mer eklektiskt förhållningsätt han använder, när han väver samman olika influenser till sitt eget konstnärliga uttryck, där poesi, filosofi och religion utgör en kärna. Han refererar till äldre medeltida mystiker som Rumi och 1600-talspoeten och konstnären William Blake och han tar särskilt tillvara på Blakes uttryck ”att se universum i ett sandkorn Och himlen i en vild blomma”. Ivan skapade många träskulpturer och votivskepp, ofta med en symbolik kopplad till övergångsriter, men var också en duktig bronsgjutare.

Ivan Stüffe hittade sina egna vägar, var modig och konsekvent i sitt särlingskap och en konventionell konstnärlig karriär intresserade honom inte. Han ställde endast ut ett fåtal gånger. 1986 var han en av tre konstnärer som presenterades i utställningen ”Tre rum” på Göteborgs Konstmuseum. Han medverkade i utställningen Bergtagen på Bohusläns museum 1990 och ställde ut på Gerlesborgs konsthall 2009. Ivan var något av en konstnärernas konstnär. Han var en välkänd figur i trakten och en uppskattad konstkollega, när han kom åkande på sin motorcykel av märket Ducati. Alla övriga tre konstnärer som medverkar i denna utställning kände honom väl.

Utställningen kommer att ge en inblick i Ivan Stüffes värld och skapande, snarare än att presentera en helhetsbild av hans konstnärskap. Vännen och fotografen Göran Gustafssons bilder/bildspel ger en inblick i den autentiska plats som Ivan skapade, både från omgivningarna utomhus med de skulpturer som finns där och genom bilder inifrån ateljén. Vidare kommer bronsskulptur, objekt och måleri att visas i utställningen.

Konsthallen har i samråd med konstnären Åsa Herrgård gjort ett urval av verk, hon initierade även hans medverkan i utställningen.  Vi vill också framföra vårt varmaste tack till familjen som gett oss förtroendet att få visa hans verk.