Bohuslans Museum

← Tillbaka till sökresultat

Ridvägar på 1500-talet

Här kan du läsa om den gamla allfarvägen och biskop Jens Nilssons resa genom Bohuslän. Det handlar om vad och broar, om sjövägar och vintervägar, och inte minst om underhåll och vägförbättringar.

Historia

Biskop Jens Nilsson reser i Bohuslän

Den 1 mars 1594 sätter sig biskop Jens Nilsson i sin släde, sveper om sig björnfällen och påbörjar sin resa till Bohuslän. Det sena femtonhundratalet är en kall och bister tid, och det kan fortfarande vara bra slädföre under mars månad. Men det verkar vara ovanligt mycket regn och blåst just detta år. Redan innan biskopen kommit fram till Svinesund måste han sända hem sina slädar till Oslo. Resten av resan får han själv rida sin häst, och klara sig utan släde. Biskopens ärende är att besöka och visitera, det vill säga inspektera, de bohuslänska kyrkorna.

Jens Nilsson blir biskop i Oslo stift år 1580. I hans arbete ingår att se till att allt fungerar som det ska ute i stiftets församlingar. Därför gör han sådana här visitationsresor flera gånger under sin ämbetstid. Det finns bevarat utförliga resebeskrivningar från resorna till Bohuslän 1594 och 1597. Dessa beskrivningar är värdefulla källor för att förstå hur det såg ut i Bohuslän under 1500-talet.

När biskopen gjorde sina bohuslänska resor, slingrade sig vägarna förbi kyrkor och bebyggda gårdar, upp- och nerför branta backar, längs kärr och blöta myrar, över bäckar och älvar, via vadställen och stockbroar, genom ljusa eklundar och mörka skogsområden. Det var ett annorlunda landskap jämfört med dagens, glesare bebyggt, med mer våtmarker och större skogspartier. Det var stor risk att fastna i kärr och blöta myrar, och därför gick vägarna helst utmed bergskanter eller över högre torrare partier.

Den allmänna vägen

Enligt den medeltida norska landslagen var bönderna skyldiga att underhålla den allmänna vägen eller allfarvägen som den också kallades. Den fick inte växa igen, men skulle inte heller inkräkta för mycket på den värdefulla odlingsmarken. Därför gjorde man vägsyn för att se om vägen uppfyllde lagens krav. En ryttare fick rida längs vägen med ett 8 alnar långt spjut tvärs över hästryggen, för att kontrollera att vägen var tillräckligt bred. Men den allmänna vägen var inte slät och rak utan fortfarande en stenig, krokig och smal ridväg. Det är först på 1600-talet som påbud kommer om att vägarna i Bohuslän måste förbättras. Då hade vägen, genom det upprepade slitaget, på vissa ställen grävt sig ner i marken så att det bildats som en fåra, en så kallad hålväg.

Vägunderhåll

Om vägen gick över en å, var markägaren skyldig att bygga en bro. När detta inte var möjligt, skulle det finnas en repflotte, pråm eller båt som de resande kunde använda. Vid större älvar och fjordar måste den som ägde närmaste gård anställa en färjkarl som ordnade överfarten mot betalning. Gick vägen genom en allmänningsskog var alla som bodde i häradet skyldiga att underhålla vägen, så att nedfallna träd och annat inte hindrade fotgängare och ryttare.

Från Bohus fästning till Svinesund

Den nordsydliga huvudvägen genom Bohuslän har genom åren fått många olika benämningar, allfarvägen, allmänna vägen, landsvägen, Kungsvägen, rikstvåan och E6:an. Den hade under lång tid ungefär samma vägdragning; från Bohus via Jörlanda och Ucklum till Uddevalla, och sedan från Uddevalla via Kvistrum, Tanum och Hogdal till Svinesund.

Vadställen och broar

Bohuslän är ett sprickdalslandskap med många vattendrag. Det var under lång tid en stor utmaning att färdas genom detta landskap. För att ta sig fram över åar och bäckar gick vägen på ställen som vanligtvis var så pass grunda att det gick att vada över. Men när vattnet stod högt blev det stora svårigheter. Därför blev det inte bara en plikt, utan betraktades också som en god gärning att bygga broar under medeltiden.

Vid Arntorp norr om Kungälv fanns ett vadställe som kallades Stenevad, eftersom det var så stenigt där och svårt att rida över. Biskopen och hans häst höll nästan på att falla i vattnet när de skulle passera.

Men det är även gott om broar i biskopens reseskildring. Några är stora och väl kända, som Vettlands bro, Herrebro över Hogarälven och Kvistrumsbron i Munkedal. Det framgår oftast inte hur de är konstruerade, Brålanda bro i Stora Höga, Kvistrums bro och Herrebro beskrivs dock som långa eller stora i reseskildringen. Dessutom finns det några mindre stenbroar. Då är det sannolikt inte fråga om valvbroar utan små plattbroar med begränsad spännvidd. De allra flesta av broarna på 1500-talet var dock byggda i trä, antingen som stockbroar (stolpkonstruktioner) eller som jordbroar (kavelbroar) direkt på marken.

Dåliga vägar

Eftersom biskopen ska inspektera kyrkorna, rider han även på mindre härads- och sockenvägar som ibland är riktigt dåliga. Uttrycket ”en ond slem vey” förekommer flera gånger i hans resedagbok. På Sotenäset passerar biskopen det som nu är väg 868 mellan Tossene och Rörby. På gården Vallas ägor gick vägen över en myr som kallades Långekärr. När Jens Nilsson kommer ridande är vägen där så dålig, att hästen faller ner i myren och biskopen trillar av. Men allt ordnar sig, han skadas inte, och man lyckas få upp hästen och kan fortsätta resan.

Att landskapet verkligen har förändrats och blivit torrare, visar ån mellan Häljeröd och Vägeryr. När biskopen rider från Forshälla prästgård till Häljeröd, är bron över ån plötsligt borta. Och vattnet är så djupt att det står hästarna ända upp under buken, när de försöker ta sig över. Idag är det betydligt lugnare och mindre vatten i ån.

Sjövägen

Vissa avsnitt på resan får biskopen färdas med båt. Något som är nödvändigt för att ta sig till öar och över fjordar i det bohuslänska kustlandskapet. På lämpliga ställen vid strandkanten fanns lastplatser (ladesteder), ibland med sjöbodar för att underlätta överfarten.

Ett exempel är Ängs sjöbod och lastplats vid Henån, som anges som gammal redan i slutet av 1500-talet. När biskopen kommer dit år 1597 saknas både båt och roddare. Men sällskapet har tur och får hjälp att komma fram till Dragsmark. Fast resan är knappast behaglig, för båten är liten och de två roddarna ovana.

En annan överfart är vid Röds sjöbod på Sotenäset. Där ror de över Åbyfjorden till Röebrygga vid Bovikskilen. Biskopen väljer även båtvägen för att säkert ta sig från Ljungskile till Starrkärr i Ödsmål, eftersom den beryktade Ljungskogen är ett känt tillhåll för rövare.

Vintervägar

Man reste gärna på vintern då det var lättare att ta sig fram. När kung Jacob av Skottland och hans nyblivna hustru, prinsessan Anna av Danmark färdas genom Bohuslän i december 1589 använder de släde. Under den fortsatta resan från Bohus fästning till Köpenhamn ligger prinsessan bekvämt i en praktfull sammetsklädd karmsläde, som drottningen sänt från Danmark.

Att färdas med släde över isbelagda fjordar och myrar gick betydligt fortare än över ojämn terräng och branta backar. Farligast är när isen varken bär eller brister, när den inte är tillräckligt tjock för att bära, men ändå så kompakt att man inte kan komma fram med båt. Biskopen utsätts flera gånger för stor fara under sina visitationsresor. Men när han med färjan passerar Svinesund, den 6 mars 1594, är det öppet vatten och allt går bra.

Att vara resenär på 1500-talet

Resenärerna hade inte någon möjlighet att skydda sig från vare sig regn eller snö. När Jens Nilsson kommer fram till prästgården i Herrestad 1594 är han våt in på bara kroppen, och det är inte den enda gången under resan som han blir genomvåt. Sockenborna var skyldiga att bygga ett särskilt herregemak (gästkammare) på prästgården, där biskopen och andra ämbetsmän kunde övernatta. Jens Nilssons anteckningar visar att det kunde vara lite si och så, med hur dessa kammare var ordnade.

Biskopen och hans sällskap måste med jämna mellanrum byta skjutshästar. Dessutom behöver de ridsadlar och klövjesadlar med mesar för packningen. Redan under medeltiden var bönderna skyldiga att ge fri skjuts åt biskoparna, då de gjorde sina visitationsresor. Det gällde även för kungen, hans ämbetsmän och deras följen. Därför är det inte konstigt att denna skjutsplikt blev en stor börda för bönderna som bodde utmed allfarvägen.

Vägförbättringar

Resande som färdades genom Bohuslän förundrades ofta över den backiga vägen, inte minst de branta backarna ner till färjeläget vid Svinesund. Först på 1600-talet, satte man igång med att röja och förbättra vägen. Christian den fjärde hade bestämt att allfarvägen måste kunna köras med häst och vagn. Bönderna baxade bort stora stenar, grävde diken och byggde nya broar. De försåg blöta partier med jordbroar och ojämnheterna fylldes ut med ris, jord och småsten. Nya fasta gästgiverier kom så småningom på plats. Allt för ett välordnat och bättre resande.

När Bohuslän blev svenskt år 1658 var detta arbete påbörjat, men ännu inte färdigt. Det här var bara början på de många vägförbättringar som sedan sker i Bohuslän. Oftast har spåren efter den gamla ridvägen försvunnit, när landsvägen blivit bredare och rakare. Ibland finns dock gamla vägpartier parallellt med nyare. Och än idag finns det möjlighet på några platser, att ana lite av den gamla allfarvägen genom Bohuslän.

Källor

• Biskop Jens Nilssøns Visitatsbøger og reiseoptegnelser 1574-1597 / Yngvar Nielsen. Kristiania 1885. Digitalt tillgänglig via Nasjonalbiblioteket i Norge.

Vill du veta mer?

Visste du att

• Den nya motorvägen genom hela Bohuslän invigdes den 6 juli 2015. Då hade vägen till största delen fått en helt ny sträckning.

Ur våra samlingar

• I våra samlingar har vi många fotografier och bilder på vägarbeten och broar . Här kan du se några exempel.
  Fler bilder på vägarbeten i Bohuslän kan du se på webbplatsen DigitaltMuseum
• Fler bilder på broar i Bohuslän på DigitaltMuseum.

Platser att besöka

• Den almänna vägen på 1500-talet hade alltså ungefär samma sträckning som den gamla E6:an genom Bohuslän. Men det kan vara svårt att se den ursprungliga vägdragningen på grund av alla vägförbättringar som genomförts genom åren. Fotografier i artikeln ger exempl på  några platser där man fortfarande kan ana den gamla sträckningen.

Du kanske också är intresserad av

• Posten som kom bort 1658 (artikel)
• 1500-talets sillperiod (artikel)

 

← Tillbaka till sökresultat