← Tillbaka till sökresultat

Digerdöden i Bohuslän

Den fasansfulla pesten drabbade Norden i mitten av 1300-talet. Trots att ögonvittnesskildringar saknas från vårt område, kan vi med hjälp av skrivna källor få en glimt av vilka konsekvenser digerdöden fick i Bohuslän.

Historia

På den tiden seglade en kogg från England, och det var mycket folk ombord. Den lade till i Bergens hamn, och lite av lasten lossades. Sedan dog allt folket på skeppet.

Det här skrev den isländske prästen Einar Haflidason. Detta hade han hört av personer som var med när det hände 1349. Pesten skonade ingen utan drabbade alla lika, fattig som rik, stad eller landsbygd spelade ingen roll. Exakt hur många som avled är osäkert, men på vissa håll dog mer än en tredjedel av befolkningen.

Botgöring – medeltidens sätt att hindra smittspridning

Hösten år 1349 befinner sig kung Magnus i Lödöse. Han ger ut en befallning där det framgår att pesten nu går över hela Norge och Halland, och är på väg till Sverige. Det är ond bråd död och de som överlever är för få för att kunna begrava liken. För att försöka begränsa pestens framfart får svenskarna befallning att de ska gå barfota till sin sockenkyrka varje fredag för procession, mässa och för att frambära offer. De ska dessutom fasta på vatten och bröd, eller åtminstone öl och bröd, allt för att sona sina synder eftersom man ser pesten som Guds straff.

Målning med en rad barfota personer i svarta hattar. En bär ett krucifix.

Även i andra länder pågick botgöring. Här ser vi en procession av flagellanter (gisslare) i Doornik 1349. Gilles Li Muisits krönika.

Prästbrist och nedlagda socknar

Vid den här tiden hade alltså pesten spridits även till södra Norge, en del historiker menar att den kom till Oslo redan hösten 1348. Vi har inga källor från Bohuslän från tiden då pesten pågår, en orsak kan vara att de som kunde skriva hade fullt upp med att ta hand om de döende, eller att de helt enkelt inte längre själva var i livet.

När någon låg för döden var prästen skyldig att komma för att höra bikten, ge nattvarden och den sista smörjelsen. Det spelade ingen roll att sjukdomen var mycket smittsam, väldigt många präster blev därför pestsmittade och dog. Resultatet blev en stor prästbrist. Ett exempel är Tjörn där flera av prästerna avlidit under själva pandemin och någon en kort tid därefter. Kyrkorna på Tjörn fick därför bilda union med en gemensam präst. Och den utvalde prästen Vinald Henriksson fick hämtas ända från Sverige. Han blev senare utnämnd till norsk ärkebiskop.

Digerdödens slut 1350 blev inte slutet på pestepidemierna, utan de återkom gång på gång. År 1410 fick även socknarna Morlanda och Tegneby på Orust bilda en union. Flera av de små kyrksocknarna i Bohuslän; Vettland, Rellen, Wrem, Åby, Tose och Aspång försvann under 1400- och 1500-talet, förmodligen för att det varken fanns tillräckligt med präster eller invånare i de små socknarna.

Kastelle kloster

Även klostren drabbades hårt av digerdöden, en viktig uppgift för munkarna och nunnorna var ju att hjälpa sjuka och människor i nöd. Inte minst drabbades Kastelle kloster i Kungahälla i södra Bohuslän. År 1354 uppger ärkebiskopen att det inte längre går att få tag på kvalificerade män, vare sig lärda eller olärda (lekmän), till klostret i Kungahälla. Ärkebiskopen gör därför ett avtal med kung Magnus som går ut på att kungen ska få alla intäkter från klostret, mot att han låter underhålla två prästbröder som kan upprätthålla klostrets gudstjänster och tideböner.

Ödegårdar och jordbrukskris

Den väldiga befolkningsminskningen innebar att många gårdar lades öde. De som överlevde valde att odla de bästa och mest centrala jordarna, och gårdarna som övergavs kunde brukas som ängs- och betesmarker. Ödegården, Ödegärdet och Ödet kan alltså vara plats- och gårdsnamn som påminner om digerdöden. Ett sätt att studera pestens verkningar är att se hur många gårdar som blev öde efter att pesten dragit förbi. Det Nordiska ödegårdsprojektet som genomfördes på 1970-talet var en inventering som visade att i Bohuslän försvann mer än var tredje gård, i övriga Västra Götaland var siffrorna något lägre.

Den stora befolkningsminskningen ledde även till en jordbrukskris. Det var inte en kris för alla, utan i första hand för jordägare som hade svårt att få arbetskraft.  För de bönder som arrenderade sina gårdar blev det i stället bättre tider.

Oljemålning. En medeltida gata med döende människor och svepta lik. Vid sidan står munkar och skräckslagna människor.

St. Sebastian ber för pestoffren, Målning av Josse Lieferinxe, Walters Art Museum, USA

Att leva i dödens närhet

Men hur påverkades människorna av denna fruktansvärda pandemi? Pest var inte någon nyhet, men kung Magnus ord om att det inte fanns tillräckligt med folk för att begrava liken säger mycket. Både från de sjuka och från obegravda lik måste det ha varit en hemsk stank. Det saknas källor som beskriver hur det var i Bohuslän, men Boccaccio berättar från Florens att när pesten härjade där förändrades sättet hur man förhöll sig till de döende och till de döda.

Rädslan för att bli smittad var så stor att en del försökte fly staden, och bidrog säkert därmed även till smittspridningen. Andra stängde in sig och försökte leva måttfullt, hälsosamt skulle man väl säga idag. En del fortsatte att gå ut men gick omkring med blommor, doftande örter eller olika slags kryddor som de luktade på för att komma ifrån den ohälsosamma stanken. Ytterligare några var så säkra på att de skulle dö att det spelade ingen roll hur de levde, de drog från värdshus till värdshus och drack utan gräns och måtta.

Från Oslo har vi en uppgift från 1350 att befolkningen inte ville betala tionde, och orsaken skulle vara att det inte fanns tillräckligt med folk för att tröska. Kanske var det en känsla av meningslöshet som bidrog, för det står också att man dagligen drack mer alkohol än tidigare och lät jorden ligga obrukad.

Francesco Petrarca

Francesco Petrarca (1304-1374) är en annan italiensk skildrare av digerdöden, och hans ord är här återgivna på svenska.

När har någonsin sådant varit sett eller hört? Husen tomma, städerna öde, fälten oskötta, vägarna täckta med lik: en fasansfull ödslighet överallt.

Fråga historikerna: de tiga. Fråga läkarna: de stå bestörta. Fråga filosoferna: de höja på axlarna, de rynka pannan, och med fingret på munnen bjuda de tystnad. Skulle du kunna tro det, o eftervärld!

Vi själva, som se allt detta, tro det ju knappast, och likväl övertyga oss de hopade liken, de ömma förlusterna, att det icke är någon dröm. O du lyckliga eftervärld, du som inte erfar denna jämmer, du kanske tager detta mitt vittnesbörd för en dikt.

Källor

  • Harrisson, Dick. Stora döden, sid 350. 2000.
  • Storm, Gustav. Isländska annaler sid 275. 1888.
  • Svenskt diplomatarium SDHK-nr: 5702.
  • Diplomatarium Norvegicum (DN) 4:682, 17:966, 2:326 och 6:196.
  • Norske Regnskaber og Jordebøger fra det 16de Aarhundrede (NRJ) Band 5 häfte 1.
  • Boccaccio G. Decamerone kapitel 1.
  • Petrarcas ord återgivna på svenska i Nordisk familjebok (1907) Digerdöden.

Vill du veta mer?

Visste du att

  • Vid 1300-talets mitt hade Norge och Sverige en gemensam drottning och kung som hette Blanca av Namur och Magnus Eriksson.
  • Att det fanns tre former av pest under digerdöden; böldpest, lungpest och blodpest.

Ur våra samlingar

Foto av ett svängande rökelsekar av brons med ett hålstansat lock som har formen av en gotisk kyrkobyggnad.

Rökelsekar av brons från Myckleby kyrka. Foto Bohusläns museum.

Färfoto av ett färgrikt korsformat broderi i silke på linne med motiv från Petruslegenden.

Kors till mässhake från Husaby kyrka. Foto Bohusläns museum.

Färgfoto av gulnat ark med brunsvart text i gotisk stil med inslag av röda detaljer.

Medeltida handskrift på pergament med bland annat bönen Ave Maria. Foto Bohusläns museum.

Att se i museet

Färgfoto av gulnat pergamentsbald med notrsystem och text i svart och rött bläck.

Pergamentsblad med latinsk sångtext från ett medeltida psalterium. Visas i basutställningen Gränsland. Foto Bohusläns museum.

Du kanske även är intresserad av

 

← Tillbaka till sökresultat