Groa Thorleifsdotters testamente

År 1341 skriver Groa Thorleifsdotter sitt testamente. Hon väljer sin gravplats i Dragsmarks kloster och anger hur minnet av hennes död ska firas av klostrets munkar varje år. Här kan du läsa om död, begravning och själamässor under senmedeltiden, och även ta del av Groas testamente.

Historia

Vad vet vi om döden på medeltiden?

Under medeltiden var döden ständigt närvarande. De allra flesta, både barn och vuxna hade säkert sett en död människa, eftersom man oftast dog hemma. Och även minnesstunden eller rättare sagt begravningsfesten firades i hemmet. Det finns inte några utförliga medeltida skildringar om död och begravning från Bohuslän. De källor som vi kan använda är medeltida lagtexter, testamenten och noteringar i andra skriftliga källor. Tillsammans hjälper dessa spår oss att förstå hur den tidens bohusläningar förhöll sig till döden, hur man tog avsked och kom ihåg sina anhöriga.

Målning med en dödende man med ett ljus i handens som ligger i en säng. Vid sängen finns flera personer, en präst håller i en bok och en munk lyfter upp ett krucifix.

Dödsbädden. Detalj ur de Sju dödssynderna av Hieronymus Bosch. Ca 1480 e.Kr.

På dödsbädden

Om någon var sjuk och man förstod att personen snart skulle dö var det viktigt att den sjuke blev väl förberedd inför döden. Att få ta avsked av sina närmaste släktingar och tala om vad som skulle hända med det man ägde var därför en viktig del i denna förberedelse.

Den kristna tron på ett liv efter döden och rädslan för i värsta fall helvetet, och annars för den brinnande skärselden bidrog till flera ritualer. Man tillkallade därför en präst så att den sjuke fick bikta sig och ta emot den sista smörjelsen. Först fick personen bekänna sina synder för att få Guds förlåtelse och sedan ta emot den sista nattvarden. Den dödssjuke skulle också få ett dödsljus i sin hand och helst rikta blicken mot ett kors. Slutligen smorde prästen den döende med vigd olja på pannan och händerna.

När personen så slutat att andas, och döden var ett faktum, var det prästens plikt att viga (välsigna) liket med bön, sång och vigvatten. Sedan tvättade och svepte man den döde ungefär som ett litet barn. Dessutom höll man likvaka med tända ljus under natten och lät kyrkklockorna ringa flera gånger både på dödsdagen och vid själva begravningen. Allt för att hålla djävulen borta och hjälpa den döde på färden mot himmelriket.

Målning där det svepta liket läggs i en nygrävd grav omgiven av präst och munkar.

Medeltida begravning. Detalj ur tidebok. Master of the Munich Golden Legend. 1450-talet.

Begravningen

Begravningen skulle äga rum så fort som möjligt efter dödsfallet. Då la man den svepta kroppen på en bår och sedan gick släktingar och vänner i procession till kyrkan där prästen höll en dödsmässa. I den katolska kyrkan betraktar man denna mässa som en tröst och hjälp för den döde, och som därmed förkortar tiden i skärselden.

Efter mässan sänkte man ner liket i en grav antingen inne i kyrkan eller ute på kyrkogården. Det var inte vem som helst som fick sin gravplats inne, de allra flesta begravdes utanför kyrkan. Kyrkogården var invigd av biskopen och betraktades som helig. Att vara kristen var alltså en förutsättning för att få bli begravd i vigd jord.

Därefter samlades man till begravningsfesten för att dricka den dödes minnesskål. Redan under förkristen tid var detta en viktig tradition. Att skåla var ett sätt att hedra den dödes minne. Ju mer man åt och drack på festen dessbättre trodde man att det gick för den döde.

Groa Thorleifsdotters testamente

Groa Thorleifsdotter levde i början av 1300-talet. Vi vet inte med säkerhet var hon föddes eller bodde, men vi vet var hon ville bli begravd. År 1341 skriver hon sitt testamente där hon skänker flera gårdar till Dragsmarks kloster för att få bli begravd i klosterkyrkan.

Dessutom ska gåvan bekosta en minnesfest som munkarna ska hålla varje år på hennes dödsdag. Under minnesfesten ska de sjunga tideböner och hålla själamässa, samtidigt som två vaxljus ska brinna vid graven. Hennes gåva innebar också att klostret var skyldigt att ge tio fattiga personer mat den dagen. En sådan minnesfest kallades anniversarium eller årtid. Enligt Groas vilja var det inte bara på själva årsdagen, utan varje kväll under veckan, som munkarna skulle hålla hennes själamässa.

Målad bild med likbår, präster och munkar.

På bilden ser vi en själamässa (dödsmässa) med ljus tända runt likbåren. Vid altaret firar prästen själva mässan och till höger ser vi munkar som utspisar en handikappad man. Detalj ur Mässa för de döda av Willem Vrelant, år 1481.

Själamässa och tideböner

En själamässa är en gudstjänst med nattvard och förbön för den döde. Genom sådana själamässor trodde man alltså att tiden i skärselden kunde bli kortare. Skärselden var således en plats där man måste renas från sina synder efter döden. Att ha bönestunder flera gånger om dagen vid bestämda klockslag förekommer i flera religioner. I den katolska kyrkan kallas detta för tideböner.

Källmaterialet

Groa Thorleifsdotter upprättade alltså sitt testamente den 12 juni 1341. Denna handskrift som är skriven på pergament förvaras i det danska rigsarkivet. En tryckt version finns dels i Svenskt Diplomatarium och dels i Diplomatarium Norvegicum.

Avskrift av testamentet

Här följer testamentet på fornnnordiska, hämtat från den tryckta avskriften i Diplomatarium Norvegicum. I mitten finns ett markerat avsnitt som på modernare språk lyder:

”…herr abboten och bröderna i Dragsmark ska hålla min årtid (minneshögtid) och även sjunga tideböner och själamässa varje årtidsdag”

Texten på fornnordiska

(ett längre avsnitt med svårläst text)

J namfne æins gudes j hæilaghre þrænneng. fadurs ok sonars ok hæilaghs anda. Ek Groa Þorlæifs dotter hæill bæde at viti ok likame gerer þæssa skipan. gudi till hæidærs ok hans signada m/oe/der Mariu. æn mer till salo hiallpar fyrst at ek gefuer gudi siallfuum sall mina. æn likame minum hefuer ek koset leghstad at Mariu kirkiu j Draghsmork.

ok gefuer ek þar firir hallfura merker boll j Bakka er ligger j Lyngs sokn. En mer till aartida haldz gefuer ek xii aura boll iarðar. j þæima iordum. merker boll j Skællællfua rudi ok hallfua merker boll j fyrsoghdum Bakka, med þæsso skilorde at herra abote ok br/oe/der j Draghsmork skulu halda aartid mina æfuelegha med sunghnum salatidum ok salam/oe/sso a huærn aartida dagh miin. þar med skulu þæir f/oe/da x fat/oe/ka mæn ok lata brænna tuau k/oe/rty ifuir græft mina. þau er stande mork huert. medan aartidin ok salam/oe/ssor seghiaz. Skulu þæir ok seghia lata æina salam/oe/sso. a huærn dagh j þæim vij nattom sæm aartid min hefuer veret. vil ek ok at fyrnæmft xii aura boll falle apter vndir mina ærfuingia. ef aartidin ok alt annat þat sæm ek hefuer skipat j þæsso minu testamenta brefue værder æi haldet.

Ok till sannynda sættu sira Æiriker /Oe/ystæins son ok Hallfuarder Biornsson korsbr/oe/der j Oslo siin insighli med minu insighli firir þetta bref er neruerandæ varo þa er ek gerde þæssa skipan a tyrsdaghen nesta /oe/yptir Barnabe apostoli anno domini mo. ccco. quadragesimo primo.

Källor

Svenskt diplomatarium SDHK-nr 4703. Digitalt tillgänglig via Riksarkivet.
Diplomatarium Norvegicum band 2 nr 243. Digitalt tillgänglig via Dokumentasjonsprosjektet.
De eldste østlandske kristenrettene: tekst etter håndskriftene, med oversettelser / utgitt ved Eyvind Fjeld Halvorsen og Magnus Rindal. – Oslo 2008.

Vill du veta mer?

Visste du att

Det finns ruiner kvar efter Dragsmarks kloster på Bokenäset.
Det blev förbjudet med själamässor i samband med reformationen.
De traditionella åtta tidebönerna är; Matutin, Laudes, Prim, Ters, Sext, Non, Vesper och Completorium.
Kungen höjer alltid en skål (minnesskål) till Alfred Nobels minne på Nobelfesten.