Vad trodde man på?

Vad tror du på? Varför finns vi här på jorden? Hur blev vi till? Vart tar vi vägen när vi dör? Det är stora frågor som människor i alla tider funderat kring och försökt svara på. Med hjälp av vetenskapen kan vi få svar på många frågor men inte alla. Därför finns det tro och religion. Hur var det på Orust på stenåldern, på bronsåldern och på järnåldern? Vad trodde man på då?

Alla funderar vi någon gång på varför vi finns här på jorden, hur vi blev till, hur världen fungerar och vart man tar vägen när man dör. Det är stora frågor som människor i alla tider funderat kring och försökt svara på. Olika tider och platser i världen har olika svar. Idag kan vi med hjälp av olika vetenskaper få reda på väldigt mycket om livet på jorden, om livet djupt nere i världshaven och till och med hur det ser ut långt upp i rymden. Vi kan ta reda på hur gamla urbergen är, hur länge Orust har funnits som ö och hur de första människorna kom till Orust.

Men det finns frågor som vetenskapen inte alltid kan svara på. En del människor tänker kanske att det måste finnas något annat som bestämmer hur saker och ting hänger ihop. Därför finns det tro och religion. På Orust finns idag många kyrkor som är kristendomens hus, dit de som tror på Gud och Jesus kan gå för att höra om berättelser ur Bibeln och få hjälp av prästen med att få svar på frågor som de funderar på. På andra platser finns moskéer dit muslimer som tror på religionen islam går för att höra mer om Allah och få råd från imamer som läser ur Koranen. Runt om i världen finns flera religioner, människor tror på olika saker. En del tror att det finns en gud som har bestämt hur allt ska fungerar och som man kan be till och få tröst hos, andra tror att det finns många gudar som var och en har sin uppgift i världen. Vissa människor tror att det finns tecken i naturen som berättar hur allting hänger ihop och vad som kommer att hända i framtiden. Det finns till och med de som idag har börjat tro på vikingarnas asagudar igen! Sedan finns det förstås de som inte tror på någon gud alls.

Religioner och tro kan ge människor en känsla av meningsfullhet och trygghet. Vissa religioner är mycket gamla, kristendomen har till exempel funnits i över 2 000 år. En del religioner förändras i och med att världen som vi lever i förändras. En person som idag bor mitt i en storstad och har ett stressigt jobb på ett kontor tror nog inte på samma saker som en stenåldersmänniska som bodde i en hydda tillsammans med en liten grupp människor och som livnärde sig på att jaga, fiska och samla. Det är väldigt svårt att veta exakt vad forntidens människor trodde på, men de har lämnat efter sig vissa spår som vi kan försöka tolka.

Stenåldern

De människor som levde på stenåldern var samma slags människor som vi. De hade samma slags kroppar och tankeförmåga. De kunde känna värme och kyla, hunger, trötthet och smärta. De kunde uppleva glädje, vrede, sorg och skuld. Precis som vi. Men ändå inte som vi. För även om deras känsel, syn, hörsel, smak, luktsinne och känsloliv biologiskt sett var desamma som våra, så behövde de kunna se, höra, smaka, lukta och känna andra saker än vad vi behöver. Deras värld liknade inte vår värld. Vi kan egentligen bara gissa oss till hur stenålderns människor trodde att deras värld fungerade.

För att förstå vad stenåldersmänniskorna trodde på så har arkeologerna studerat människor i andra länder som än idag nästan lever som man gjorde på stenåldern. På så sätt har man fått reda på att tron på natur och djur var viktig. Man kunde tro att djur hade själar, och att djurens själar ibland kunde bo i människor som då fick djurens egenskaper. Man kunde tro att det fanns andar i träd, berg och sjöar som man skulle vara snäll mot och att andarna från de människor som dött – förfäderna – fanns kvar bland de levande. Man kunde också tro att det fanns speciella människor som kunde prata med djur, andar och själar, så kallade schamaner. Man trodde kanske att djuren, andarna och själarna kunde hjälpa de levande människorna att få reda på var man bäst kunde jaga, var det växte goda örter och var det fanns färskt dricksvatten.

Bland de arkeologiska fynden så finns det väldigt lite som är bevarat av det som skulle kunna vara spår av stenålderns tro eller religion. Vissa forskare tror att hällristningar från stenåldern (som finns i norra Sverige) och hällmålningar kanske hade en magisk funktion. De tänker att om man knackar in eller målar stora älgar, björnar och fiskar i berget så var det för att det skulle bli det lättare att jaga och fiska. Ibland hittar arkeologerna inristade tecken och bilder på stenålderns jaktvapen och verktyg. De här bilderna tror vissa forskare kan ha varit magiska för stenåldersmänniskorna. Ett exempel från Orust är Stalahackan. Stalahackan är gjord av bergarten skiffer och är 9 000 år gammal. Vad den användes till vet man inte riktigt, men i hålet har det troligtvis suttit ett skaft av trä. Över hela hackan har man ristat nät- och sicksackmönster och tittar man noga så finns det också en inristad människofigur utan huvud. Kanske är människofiguren en bild av en schaman eller medicinman. Nu finns Stalahackan på Göteborgs stadsmuseum.

1a 1b

Hällmålning vid Tumlehed på Hisingen och hällristningsälgar från Nämforsen i Ångermanland. Wikimedia commons cc by – sa 3.0

Stalahackan

Stalahackan från Brottkärr, Stala socken.

Bronsåldern

På bronsåldern knackades det in väldigt många hällristningar i de bohuslänska bergen. Det är bilder på båtar, människor, djur, cirklar och andra figurer. Det finns inga svar på vad hällristningarna egentligen betyder, det finns bara tolkningar. Kanske är det berättelser om resor och händelser från verkliga livet, kanske är det bilder av bronsålderns gudar och religion – eller så kan det vara både och. De som tror att hällristningarna hör till bronsålderns religion har jämfört med andra religioner som man vet fanns på bronsåldern i till exempel Grekland, Egypten, nuvarande Irak och Iran och Indien. Där finns det berättelser om namngivna gudar och gudinnor som man tycker sig känna igen på hällristningarna: stridsgudar, dödsgudar, solgudar och fruktbarhetsgudinnor.

Hällristiningar

Från vänster: En spjutgud från Litsleby?, en åskgud från Vitlycke? och en gudinna från Fossum?. Vitlycke museum.

På bronsåldern levde man som boskapsskötande bönder, det var viktigt att skörden blev bra och att de djur man hade växte sig stora och friska. Därför tror man att bronsåldersmänniskornas religion och tro handlade mycket om fruktbarhet – att det man sådde skulle växa bra, att djuren och människorna skulle få många friska barn – och om solen.  Man tror att bronsåldersmänniskan tänkte sig att världen och livet snurrade runt i ett kretslopp: man föds, lever, dör och föds igen; man sår, det växer, man skördar, man sår igen; solen går upp, lyser, går ned och går upp igen.

I Danmark har man hittat en fin vagn i brons som dras av en häst. I vagnen står en skiva av guld som forskare tror är solen. På hällristningar finns också exempel på hur en häst drar solen. Kanske var det så bronsåldersmänniskorna trodde att solen rörde sig över himlen – den drogs av en häst.

3_Trundholmnsvagnen_Solvogn. Licensed under Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 via Wikimedia Commons -

Trundholmsvagnen. Wikimedia commons cc by – sa 3.0

Ibland gör arkeologerna lite underliga fynd. Det kan vara en hel keramikkruka som står i hål där en stolpe till ett hus har stått, eller så kan det vara brända människoben som också ligger i ett stolphål. Det tror forskarna är tecken på att man har offrat till gudar eller andra makter. Kanske betydde det tur att gräva ner resterna av sina förfäder i huset där man bodde, och kanske var det viktigt att ge husgudarna en kruka med mat när man byggde ett nytt hus. Det finns också exempel på att man har offrat riktigt dyrbara saker som stora halsband, sköldar och lurar i brons. Detta var nog det värdefullaste man hade, och det valde man att lägga i en sjö eller ett kärr. Varför man gjorde så vet vi inte men kanske trodde man att det gav tur eller att gudarna skulle hjälpa till med något man önskade sig om de fick fina saker.

Järnåldern

Under den tidiga järnåldern var det ganska oroligt runt om i världen. Det var många krig. Kejsarna i Romarriket i Italien ville ha mer och mer land och skickade ut soldater för att de skulle strida. På vissa platser har arkeologerna hittat jättemånga svärd och sköldar och en mängd utrustning till hästar som har lagts ner i sjöar. De här fynden kallas vapenoffer och forskarna tror att de kan ha varit de segrande soldaterna som offrade motståndarnas vapen, kanske för att få tur i nästa strid, eller kanske för att förstöra vapnen så att de inte gick att strida med igen.

Romerska historieskrivare reste runt i olika länder och beskrev vad människor gjorde och trodde på. En sådan historieskrivare hette Tacitus, och han berättar att nordborna trodde på en gudinna som hette Nerthus. Nerthus bodde på en ö i en sjö och varje vår åkte hon runt i en vagn till alla byar så att deras skörd skulle bli stor. Arkeologer har hittat kvinnofigurer i trä, brons eller guld som de tror kan vara avbilder av Nerthus. Man har också hittat små statyer som liknar kvinnor med halsband som också tros föreställa Nerthus.

Forskare tror att järnåldersmänniskorna hade speciella platser i naturen där man kunde kontakta gudarna. På de här platserna kan arkeologerna hitta många små statyer som kanske föreställer järnålderns gudar, där kan också finnas många krukskärvor och trasiga bitar av guld- och silversmycken. De romerska historieskrivarna talar om heliga lundar där en sorts präster, druider, arbetade.

Gunderupskitteln

Järnålderskrigare och en prästinna? Del av Gundestrupskitteln som hittades i en mosse i Danmark. Wikimedia commons cc by – sa 3.0

Den yngre järnålderns eller vikingatidens gudar, religion och mytologi känner vi till ganska mycket om. Det finns många myter och sagor som berättar om vilka gudarna var och vilka egenskaper de hade. Hela denna tradition var muntlig och måste alltså berättas om och om igen. De myter och sagor som vi känner till i dag skrevs ner långt efter vikingatiden. Men många gudar och myter finns avbildade på vikingatida föremål och på gotländska bildstenar.

Den fornnordiska mytologin berättar att människor och gudar levde i Midgård. Det betyder ”gården i mitten”. Midgård var i mytologin den kända mänskliga världen. Utanför Midgård låg okänt land med monster och jättar. Berättelserna var direkt kopplade till hur folk upplevde världen till vardags. Någonstans i Midgård hade gudarna byggt Asgård. Beskrivningarna av Asgård påminner mycket om hur rika vikingar hade det.

De mest välkända gudarna är Oden, Tor, Frigg, Balder, Heimdal, Idun, Njord, Frej, Freja och halvguden Loke. Spår av dessa finns kvar än idag, som namn på våra veckodagar – onsdag, torsdag och fredag: Oden, Tor och Freja. Alla gudar var personligheter med särskilda berättelser knutna till sig. Det fanns också andra mytologiska varelser. De visa völvorna kände till hela världens gång från urtid till världens slut, nornorna avgjorde varje människas öde, alverna tog hand om den brukade jorden och de döda släktingarna. Valkyriorna följde de döda krigarna till dödsriket, diserna var en slags släktgudinnor som tog hand om släkten när det var hårda tider och dvärgarna var duktiga hantverkare som levde i jorden.

I slutet av järnåldern kom det personer med nya idéer och kunskaper till våra trakter. Det var munkar som var kristna. Till handelsstaden Birka kom munken Ansgar på 800-talet och berättade om kristendomen, men det tog ganska lång tid innan alla blev kristna. En del kanske tyckte det var säkrast att hålla sig till de gamla gudarna. På Orust började man bygga de första kristna kyrkorna på 1100-talet.

Smycke av Frej, statyett och krycefix av FrejF

Från vänster ett hängsmycke med asagudinnan Freja, Statyett och ett krycifix (kors) av asaguden Frej och från grav i Birka. SHM