← Tillbaka till sökresultat

Resandeboplatsen Snarsmon

På Ejgdefjäll i Bullaren i norra Bohuslän, nästan vid svensk-norska gränsen, finns en plats som kallas Snarsmon. Här låg i slutet av 1800-talet en bosättning för resandefolket. Flera familjer bodde i byn under 50 år och försörjde sig på handel, hantverk och tjänster i det svensk-norska närområdet. Mellan åren 2004 till 2007 samarbetade arkeologer från Bohusläns museum och representanter för resandefolket i utgrävningar av platsen.

Färgfoto med barrträd i skog och grop med stenar.

Grunden efter ett av bostadshusen före utgrävningen. Foto: Lars-Erik Hammar, Bohusläns museum 2002.

Historia

Resandeboplatsen

Snarsmon och dess invånare nämns i skriftliga källor första gången cirka år 1860. Från 1880- och 1890-talen finns ett flertal uppgifter som visar att ungefär 20 resande bodde på platsen. Dessutom har många resande vistats där mer eller mindre tillfälligt. Bostäderna var enkla och låg spridda längs en sträcka på cirka 500 meter vid en myr.

Resandefolket har alltid anpassat sätten att försörja sig på efter omgivningens behov. Byborna på Snarsmon försörjde sig bland annat på försäljning av varor de tillverkat, som korgar, underlägg i ståltråd och olika bruksföremål i förtennad plåt, så kallade blecksaker. En man var känd för sin skicklighet i att tillverka och laga vävskedar till vävstolar. Flera andra sätt att försörja sig på förekom säkert också, som till exempel skomakeri eller försäljning av glas eller klockor på kommission.

Gulnad inventeringsblankett med handskriven text

Utdrag ur Nordiska museets frågelista om ”Tattare” från 1942. Just den här inventeringen genomfördes 1945 på ålderdomshemmet i Naverstads församling av Västsvenska folkminnesarkivet. Begreppet tattare användes då för representanter ur resandefolket men det anses idag oftast som grovt nedsättande.

Snarsmon överges

Snarsmon övergavs runt 1910, men det finns uppgifter om att resande övernattade på platsen så sent som på 1920-talet.

Ättlingar till de resandefamiljer som en gång bodde på Snarsmon är nu spridda över Sverige. De har hört äldre släktingar berätta om platsen där resandefolket hade en egen by. Även andra har berättat om byn som övergavs för 100 år sedan. Folkskollärare Karl Sjöblom arbetade i trakten runt Snarsmon omkring 1890 och han beskriver 30 år senare i sin bok Vid Bullaresjöns stränder, ett besök i resandebyn:

”Innan vi riktigt visste om det, voro vi redan mitt inne i byn. Ett obestämt antal hyddor reste sig runt omkring. Men inte gjorde husen i denna stad mycket väsen av sig. Man såg dem knappast, förr än man höll på att ramla över dem. De voro nämligen nedsänkta i sandmon ända till takåsen, och blott en lutande dörr med en fönsterruta eller ett större hål på mitten var det egentliga kännetecknet på en familjebostad. Men sandmon var torr och hård, så nog var det praktiskt på mer än ett sätt att bo där nere i lugnet. Det var varmt om vintern och svalt på sommaren.”

I boken återger han livfullt olika sägner och berättelser han hört under de år han bodde i Bullaren. Och trots att han varit på platsen så är även berättelserna från Snarsmon kryddade med hans fantasi och berättarlusta.

Tillbaka på Snarsmon

Men vad var egentligen sanning i den här och andra gamla historier om platsen som av resande kallats för ”en plats för de egna” och av dem som bodde runtomkring för ”Tattarstan”? Och vilka var de som bodde på Snarsmon? En resandefamilj som var nyfiken på sin bakgrund och de berättelser de hört om platsen i Bullaren, reste dit för att leta efter platsen. Ungefär vid samma tid ville Bohusläns museum, inom projektet Ekomuseum Gränsland, försöka ta reda på mer om Snarsmon. Ett möte skedde mellan resandefamiljen och personer som arbetade inom projektet och ett flerårigt samarbete påbörjades.

Färgfoto med ett antal personer som är sysselsatta i och runt en stor grop som är röjd från växtlighet.

Utgrävning av den större husgrunden 2004. Foto: Lars-Erik Hammar, Bohusläns museum.

År 2004 återvände därför resande till Snarsmon för att tillsammans med arkeologer från Bohusläns museum undersöka sina förfäders boplats och sin egen historia. En septembervecka varje år under fyra år pågick arkeologiska undersökningar av Snarsmon. Flera resandefamiljer har varit med under utgrävningarna och i sökandet efter historien om Snarsmon. Arkivforskning gav namn och årtal till människorna som bodde där och upplysningar om deras försörjning.

Svartvit kopia på boksida med kolumner angående namn, födelseort med mera som är ifyllda för hand.

Utdrag ur husförhörslängd från gården Ejgde i Naverstad socken (församling) år 1881.

Idag syns grunderna efter cirka tio av husen på Snarsmon. Några av husgrunderna består bara av en röjd yta och kan ha varit en tillfällig övernattningsplats. Tre av husgrunderna har undersökts arkeologiskt. Två av dem har varit bostadshus och det tredje bär spår av att ha använts som ett kök. Det större av bostadshusen var ingrävt i sluttningen så att endast taket har synts. Det finns också spår efter små odlingar på några ställen i närområdet och några gropar kan vara rester efter så kallade stukor där rotfrukter har förvarats på vintern.

Färglagd handritad karta.

Illustrerad kartskiss över Snarsmon. Hussymbolerna visar var de olika husen har stått. Illustration: Anna-Karin Svensson 2006.

Arkeologiska undersökningar

Under en vecka vardera åren 2004 till 2007 genomfördes utgrävningar på Snarsmon. Det var den första utgrävning av en bosättning tillhörande resandefolket som genomfördes i Sverige. Första året medverkade drygt 20 deltagare: några arkeologer från Bohusläns museum, representanter från Resande romers riksförening, en romsk familj och några lokalhistoriskt intresserade personer från trakten.

En grop som bildar ett rum med kallmurade väggar cirka en meter höga.

Den större husgrunden framgrävd. Foto: Kristina Lindholm, Bohusläns museum 2005.

Undersökningarna inleddes med två av husgrunderna. Före utgrävningen syntes de som en stor grop i marken, fylld med stora stenar, rötter, sly och ris med en mindre stensamling strax intill. Det visade sig att det större huset var ingrävt i sluttningen så att taket, den yttre gaveln och mindre delar av långsidorna har synts. Väggarna var till stor del uppbyggda av kallmurad natursten och huset bestod av ett rum som var fyra gånger fem meter stort invändigt. Den mindre husgrunden bestod endast av en två till fyra skift hög stengrund och var cirka två gånger tre meter stor invändigt. Endast en del av östra väggen hade grävts in i sluttningen för att få ett plant golv.

Färgfoto av en sandig yta som bildar ett litet rum avgränsat av en låg stenmur.

Grunden efter det mindre huset framgrävd. Foto Kristina Lindholm, Bohusläns museum 2005.

Den här typen av nedgrävda hus har flera olika namn, tillexempel stenstuga, backstuga, jord- eller stenkula. Namnet beror på var i landet husen ligger och vilka material husen byggts med. De olika begreppen går in i varandra och det kan ibland vara svårt att avgöra vad huset ska kallas. Gemensamt för alla är att de är enkla byggnader som byggts av de material och med de förutsättningar som fanns i närområdet. Denna typ av hus användes inte bara av resandefolket. En stor del av den jord- och egendomslösa befolkningen i Sverige under 1800- och början av 1900-talet bodde i liknande hus.

Färgbild av föremål i olika bildrutor.

Ett urval av saker som hittats i de undersökta husgrunderna, delar av lås, tegelbitar med siffror i spalter, ett dörrbeslag, keramik, glas, porslin och järngryta. Foto: Kristina Lindholm och Lars-Erik Hammar, Bohusläns museum.

I de undersökta husgrunderna påträffades byggnadsdetaljer som spik, fönsterglas, beslag och tegelskärvor. Här fanns också personliga saker som bitar av tygstycken, knappar, skodelar, en pärla till ett hals- eller armband, en kam, en del av en hattnål och en glasögonlins. Det fanns bitar av redskap, verktyg och hushållsföremål av glas, keramik, porslin och järngrytor. Saker som hade kasserats, tappats eller glömts kvar när de sista lämnade byn. I de fall fynden går att datera är de från 1800-talet eller tidigt 1900-tal.

Färgfoto av en yta rensad från växtlighet.

Köket med stengolv och mur med spår av eldstad. Foto: Kristina Lindholm, Bohusläns museum 2006.

Efter två års utgrävningar av bostadshusen fortsatte arbetet med en tredje husgrund. Innan utgrävningen var den en avlång gräsklädd förhöjning i marken. Efter utgrävningen visade det sig att en nedrasad mur och ett stenlagt golv var det som återstod av själva byggnaden. Den stora mängden spik visar att det har funnits brädväggar. En del av taket har haft taktegel. Föremålen som hittades var mest hushållsföremål och köksavfall i form av ben. Tolkningen av byggnaden var länge en öppen fråga men efter många diskussioner hölls kök som det troligaste alternativet, kanske hade det varit gemensamt för flera hushåll i området.

Färglagd teckning.

Med hjälp av utgrävningsresultaten, arkivuppgifter och muntliga berättelser, kan vi göra oss en tidsbild av livet i resandebyn på Snarsmon för drygt 100 år sedan: På bilden ser vi sju jordhus i sluttningen. Här och var står det tält och vi ser hästar och hundar. Vagnar och kärror står på vägen genom byn. Någon förbereder kvällens måltid, en kvinna och ett par barn hänger tvätt. Männen sitter i grupp i gräset och pratar, kanske om hur affärerna gått sedan sist. Teckning: Lennart Karlsson 2005.

Många ringar på vattnet

Efter två års arkeologiska undersökningar invigdes Snarsmon till ett besöksmål med informationsskyltar. En minnestavla har satts upp och år 2007 rekonstruerades en vägg i ett av de undersökta husen. I projektet ingick efterhand också vandringsutställningar, bebyggelsehistoriska undersökningar, arkivstudier, etnologiska arbeten, en studiecirkel med mera. Mycket sammanfattades år 2008 i boken Snarsmon – resandebyn där vägar möts. Platsen och undersökningarna presenteras också i Bohusläns museums fasta utställning Möt resandefolket!.

Färgfoto av en stenig kulle som har röjts från träd och buskar.

En av de husgrunder på Snarsmon som inte undersökts. Foto Christina Toreld, Bohusläns museum 2021.

Tillgänglighet

Från parkeringen vid landsvägen mellan Vassbotten och väg 164, följ skogsvägen knappt två km norrut. Sväng in på Bohusleden åt öster. Följ stigen in i området. Läs mer om tillgängligheten på Snarsmon i Tillgänglighetsdatabasen

Källor

  • Andersson Bodil, red, 2008, Snarsmon – resandebyn där vägar möts. Bohusläns museums förlag, Uddevalla.
  • Hammar, Lars-Erik & Lindholm, Kristina. 2005. Snarsmon – resandefolkets boplats i Bullaren. I: Bohuslän i världen. Bohuslän årsbok 2005.  Bohusläns hembygdsförbund och Bohusläns museum. Uddevalla.
  • Hazell Bo, 2011. Resandefolket – från tattare till traveller. Ordfronts förlag, Stockholm 2002, reviderad upplaga 2011.
  • Hjort Josefine, 2015. Utvärdering av Bohusläns museums verksamhet med och om resandefolket. Utvärdering av verksamheten 2004–2013. Bohusläns museum Rapport 2015:7
  • Institutet för språk och folkminnen. Dialekt-, ortnamns och folkminnesarkivet i Göteborg (DAG), IFGH 5012.
  • Lindholm Gunborg, 1995. Vägarnas folk – de resande och deras livsvärld. Skrifter från etnologiska föreningen i Västsverige. Göteborg.
  • Lindholm, Kristina. Resandebosättningen på Snarsmon – arkeologisk forskningsundersökning 2004; 2005; 2006 och 2007. Naverstad socken, Ejgde 1:4 och 1:14, Tanum kommun. RAÄ 373. Bohusläns museum rapporter 2005:7; 2006:47; 2007:74; 2008:41.
  • Lindholm, Kristina. 2012. Möten med resandefolket. I: Vägar i Bohuslän. Bohuslän årsbok 2012. Utgiven av Bohusläns hembygdsförbund och Bohusläns museum. Uddevalla 2012.
  • Riksarkivet, Naverstads kyrkoarkiv, Husförhörslängder, SE/GLA/13386/A I/15 (1881-1891), bildid: C0041805_00062, sida 60

Vill du veta mer?

Visste du att:

  • Resandefolket har levt i Sverige i minst 500 år, troligen längre. Det man brukar anse är det äldsta säkra belägget om resande i Sverige är en notering i Stockholms stads Tänkebok 28 september 1512.
  • I Sverige tillhör resandefolket den nationella minoriteten romer. Vi har fem nationella minoriteter i Sverige; judar, samer, tornedalsfinnar, Sverigefinnar och romer. Läs mer om romer och resande i Romers rätt – en strategi för romer i Sverige på regeringens hemsida, SOU 2010:55, bland annat sidan 81.
  • Minoriteten romer är en sammansatt grupp som består av dels olika romska grupper, dels resandefolket. Det är olika bland resande hur mycket man identifierar sig med beteckningen romer. Vissa kallar sig resande romer, vissa bara resande. Benämningen resandefolket är många bekväma med.

Ur våra samlingar

Se foton av platsen, utgrävningarna och föremål på webbplatsen Digitalt museum. 

Att se på museet

Utställningen Möt Resandefolket! på Bohusläns museum .

Du kanske även är intresserad av

← Tillbaka till sökresultat