Bohuslans Museum

← Tillbaka till sökresultat

Foss galgbacke

På Galgberget i Munkedal låg Tunge härads avrättningsplats. Den kunde ses både från kyrkan och tingsplatsen och vägfarande såg galgen och steglet när de passerade på landsvägen nedanför. Avrättningsplatsen var i bruk åtminstone från 1500-talet, troligen tidigare, och den övergavs på 1820-talet. Namnet Galgberget finns kvar än idag och i skriftliga handlingar från 1500-talet och framåt kan vi läsa om avrättningar som skett där. Arkeologiska undersökningar på platsen åren 2011 och 2013, visade spår av avrättade människor med mera.

Historia

En plats med en mörk historia

På ett berg mellan Foss kyrka och tingsplatsen i Kvistrum låg Tunge härads avrättningsplats. Strax nedanför passerade landsvägen och därifrån gick en avtagsväg in mot sydväst. Avtagsvägen fortsatte tvärs över berget till Foss kyrka 500 meter därifrån. Den här platsen var vald för att synas och galgen kunde troligen ses på långt håll, från kyrkan, från tingsplatsen och av vägfarande som passerade på stora landsvägen nedanför.

Avrättningsplatsen i Foss var i bruk åtminstone från 1500-talet och in på 1820-talet. Troligen hade den även använts längre tillbaka i tiden. Här verkställdes dödsdomar för brott som mord och dråp, barnamord och hor.

Sedan avrättningsplatsen övergetts har samhällets bebyggelse vuxit runt Galgberget. Namnet Galgberget finns fortfarande kvar och vittnar om platsens funktion. På berget ligger idag bland annat ishallen Skogsvallen och på avsatsen bakom den, och i sluttningarna ner mot bebyggelsen, växer en gles blandskog. I marken bland träden finns fortfarande spår kvar från platsens mörkare historia.

Rättsskipning i Bohuslän

Rättsskipning, lagstiftning och beslut om gemensamma angelägenheter utfördes vid tingsplatser som var fastställda för olika områden. Borgartingslagens kristenrett, troligen från första hälften av 1000-talet är den äldsta kända lagstiftningen som berör Bohuslän.

Vikens lagting bildades någon gång efter att den norska landslagen tagits i bruk år 1274 och omfattade då hela nuvarande Bohuslän med en lagman och med tingsplats på Bagaholmen vid dagens Kungälv. Lagmannen var knuten både till de lokala tingen och till lagtinget som då hölls en gång om året. Ett eget lagting för norra Bohuslän, Vikens Foss lagting, nämns första gången i skriftliga källor år 1558. Men vi vet att man höll ting vid Foss redan tidigare, åtminstone från mitten av 1400-talet. Tingsplatsen låg då nära Foss kyrka och den användes både för lokala häradsting och för lagting. År 1663 började man även hålla häradsting vid Kvistrum och så småningom byggdes här ett tingshus vid gästgivargården.

På 1680 talet infördes svensk rättegångsordning och det var kanske inte förrän man slog ihop och höll häradsting för flera härader samtidigt som Kvistrum blev den ”rätta tingsplatsen”. År 1690 står den i alla fall omnämnd som rätt tingstedt. Knappt 100 år senare, år 1776, besökte prästen och författaren Jacob Wilse tingshuset i Kvistrum och han beskriver det så här:

”Foruden de 2 Giaestgiverier er her og en Tingstue, i hvilken Dommersaedet paraderer som et Slags Throne af Trae, forved et stort Bord og Baenke deromkring….” På modern svenska: Förutom två gästgiverier finns här också ett tingshus där domarsätet ståtar som en slags tron av trä, framför ett stort bord med bänkar runtomkring

Brott och straff

Särskilda avrättningsplatser är kända från medeltiden och in på 1800-talet. Liksom här i Foss, låg de ofta på berg och/eller nära stora landsvägar. De som passerade skulle se att en avrättning hade skett.

Själva avrättningarna var offentliga tillställningar till in på 1800-talet. Av nyfikenhet och på grund av befallningar eller förväntningar från staten och kyrkan, samlades stora folksamlingar för att bevittna hur de dömda halshöggs, brändes eller hängdes. Såväl vuxna som barn närvarade vid dessa hemska skådespel där staten och kyrkan ville straffa de skyldiga och skrämma andra till ett sedligt liv.

Grova brottslingar skulle också förolämpas efter döden och fick hänga kvar i galgen. Ibland styckades kroppen och därefter spikades kroppsdelarna upp på ett så kallat stegel, ett vagnshjul som sattes fast liggande högst upp på en hög påle. Avrättade och självmördare fick inte vila i vigd jord på kyrkogården utan skulle begravas vid avrättningsplatsen eller i skogen.

Vad säger de skriftliga dokumenten?

Utifrån skriftliga källor och gamla kartor vet vi att det har funnits en avrättningsplats på Galgeberget inne i Munkedals samhälle. Den var i bruk åtminstone från slutet av 1500-talet och sannolikt innan dess, och fram till slutet av 1820-talet – början av 1830-talet. Olika dokument visar att här utfördes halshuggningar, hängningar, stegling och bränning på bål.

Den äldsta uppgiften från ”en som var där” kommer från Oslobiskopen Jens Nilssøn och antecknades under hans visitationsresa i Bohuslän år 1594. Hans medhjälpare Oluf Børgessøn skrev ner hans dagliga redogörelser från deras resor och dessa finns bevarade. Bland annat beskrivningen av deras färd från gården i Foss mot Kvistrum den 15:e mars det året. Handskriften med anteckningarna förvaras i Kungliga Biblioteket i Köpenhamn men de trycktes och gavs ut år 1885 av Yngvar Nielsen på Etnografisk Museum i Olso. Från den utgåvan är följande citat taget:

Från händelsen som Jens Nilssøn beskriver ovan har vi alltså en ögonvittnesskildring nedtecknad. Brottet som den avrättade hade begått var dråp på prästen Nils Bagge i Krokstad. Den skyldige var länsman Jon Hansson och även hans bror var inblandad. Dråpet skedde på ett gästabud hos Jon Hansson och den utlösande händelsen ska ha varit ett rykte om Jons lösaktighet som prästen tog upp. Händelsen är återberättad av bland andra prästen Johan Oedman på 1700-talet.

Arkiven inte är helt kompletta, men de innehåller många uppgifter om personer som avrättats och/eller begravts på Galgberget genom åren och vilka brott de begått. Några exempel:

• I oktober 1673 halshöggs en man efter hovrättens dom. Han hade ”ihiälstuckit Lars Rassmundsson uthi ett slotterööll (slåtteröl) medh sin knijff”. Bödel eller skarprättare var Per Persson Borelius från Kungälv.
• 1698 inställde sig bödeln Johan Eriksson Lilja vid Kvistrumbro för att begrava en ”självspilling”. Självspilling kallades den som tagit sitt eget liv.

Några andra personer som vi känner till namn, var tre kvinnor som i mitten av 1700-talet halshöggs och brändes på bål för barnamord. En ogift moder som blivit gravid ansågs ha vanärat sin släkt och blev utfryst från samhället. Ofta var detta så tungt att bära att hon istället valde att ta bort barnet. Det straffades med döden:

• Enligt dödboken avrättades Malin Larsdotter från Brastad i september 1741 av skarprättaren Erik Eriksson Smedner.
• I januari 1761 blev Anna Pålsdotter från Kråkehult i Hede avrättad. Ordern till skarprättaren löd: ”halshuggas och å båle brännas”.
• I mars år 1762, var det ”Barnemörderskan och Änkan” Anna Andersdotter som ”wardt halshuggen och å båle bränd, för de hon sitt egit barn strax efter födslen d 12 juni 1760 i en liten hage wid gården Thoröd uti Lyse Sochn ömkligen mördat och uti en bergskrefwa derwid med några stenar uppå undangömt hade.”

Så sent som år 1815 begravdes självspillingen Anders Engelbrecktsson i Korsberg avsides i skogen på berget.

Vad visar kartorna?

År 1698 är lantmätare Kuus på platsen och karterar Foss – Kvistrumsområdet och på konceptkartan har han då ritat in avrättningsplatsen och vägen över Galgberget. Platsen finns tydligt utsatt även på enskifteskartan över Stora Foss år 1822 liksom vägen tvärs över berget.

Enligt Jens Nilssøns beskrivning stod stegeln på krönet. Den sista kända avrättningen i Tunge härad utfördes i grannsocknen Håby år 1838 och vi kan dra slutsatsen att avrättningsplatsen flyttades mellan åren 1822 och 1838. På en karta som upprättats i samband med laga skifte år 1846 finns platsen inte längre utsatt och i protokollet nämns det att vägen över Galgberget var obehövlig och markägaren ville ta bort den.

Spåren i marken

Under några år på 2010-talet drev Bohusläns museum projektet ”Den gamla onda tiden – Grymma straff i Sverige och i världen”. Inom projektet lokaliserades många platser i Västsverige där avrättningar skett och där galgar och steglar en gång stått. Omfattande arkiv- och kartstudier genomfördes för att finna uppgifter om platserna och människor som avrättats där och inventeringar genomfördes efter spår i landskapet.

Dessutom har två arkeologiska utgrävningar, åren 2011 och 2013, utförts på Galgberget i Munkedal, den plats som biskopen beskriver år 1594. Utgrävningarna genomfördes i ett samarbete mellan Bohusläns museum, Munkedals hembygdsförening och Munkedals kommun och inför undersökningarna gjordes omfattande arkivstudier som ligger till grund för en stor del av vår kunskap om avrättningar på den platsen.

Redan på 1990-talet observerades tre stora klumpstenar i en trekant som möjligen har ingått i galgen på platsen. För övrigt har verksamheten på platsen inte efterlämnat några synliga fysiska lämningar ovan mark sedan den övergavs för cirka 200 år sedan. Några helt tydliga avtryck efter själva galgen eller steglen hittades inte heller vid de arkeologiska undersökningarna men däremot flera spår i marken som kunde kopplas till platsens funktion som avrättningsplats. Några exempel:

• Brända ben efter människor på en yta inom området. Sannolikt är det rester efter dem som bränts på bål på platsen.
• I en av undersökningsgroparna fanns flera stenar som tycktes ordnade kring ett tomrum. Möjligen kan det varit en skoning till en, nu förmultnad, stolpe som hört till galgen eller steglet. På platsen hittades också två kraftiga smidda spikar.
• Längst ut mot bergets krön fanns en större stenpackning, sex gånger tre meter. Kunde det vara ett fundament för galgen eller kanske begravningsplats för de avrättade? Hundratals brända människoben hittades där.
• Två kopparmynt från första halvan av 1700-talet som två låg i en enkel gravanläggning tillsammans med brända ben. Den osteologiska analysen av benen från gravgömman visade att de kom från en ensam individ men där hand- och fotben saknades.
• Rostiga järnföremål fanns runt om på berget, bland annat spikar och ett klackjärn.
• Ett stycke av en stenlagd väg som kunde följas i totalt 86 meter. Sannolikt är det samma väg som Jens Nilssøn kom ridande på 420 år tidigare.
• Under några större stenar i utkanten fanns två betydligt äldre gravgömmor. En C14-analys av benresterna visade att de kom från människor som begravts här för 2 500 år sedan, alltså långt innan det blev Tunge härads avrättningsplats.

Besök Foss galgbacke online

Följ med på en filmad rundtur på galgbacken med Niklas Ytterberg från Länsstyrelsen och Kristina Lindholm från Bohusläns museum.

Filmen om Foss galgbacke syntolkad

Tillgänglighet

Platsen ligger i träddungen bakom ishallen Skogsvallen, drygt 100 meter fågelvägen nordöst om vårdcentralen vid Centrumvägen. Från parkeringen framför ishallen finns en lättpromenerad stig som rundar ishallens södra kortsida och därefter fortsätter utmed baksidan innan den svänger av mot träddungen. Efter cirka 50 meter står en informationsskylt. I den branta sluttningen finns stigar upp på berget.

Källor

• Biskop Jens Nilssøns Visitatsbøger og reiseoptegnelser 1574–1597 / Yngvar Nielsen. Kristiania 1885. Digitalt tillgänglig via Nasjonalbiblioteket i Norge. Det handskrivna manuskriptet bevaras på Det Kongelige Bibliotek i Köbenhamn.
• Bohusläns museums samlingar, Fyndnummer UM29536:1-83.
• Landsarkivet Göteborg: domboksprotokoll; kyrkböcker; landshövdingens rapporter till kungen där bland annat skarprättarnas förrättningar ingår.
• Oedman (Ödman), Johan: Chorographia Bahusiensis Thet är: Bahus-Läns Beskrifning (1746). Digitalt tillgänglig via Litteraturbanken.
• Regeringsformen i Sveriges grundlag, 2 kap, 4 §. Tillgänglig på Internet: https://www.riksdagen.se
• Riksantikvarieämbetets digitala fornlämningsregister Fornsök: L1960:8669 / Foss 492
• Wilse Jacob, 1791. Reise-Iagttagelser i nogle af de nordiske Lande, med Hensigt til Folkenes og Landenes Kundskab. Digitalt tillgänglig via nasjonalbiblioteket i Norge.
• Ytterberg Niklas, 2013. Den gamla onda tiden. Avrättningsplatserna i Västsverige kartlagda. I Fynd 2013.
• Ytterberg Niklas, 2014. Galgberget i Munkedal. Tunge härads avrättningsplats. Arkeologisk forskningsundersökning 2011. Bohusläns museum rapport 2014:1.
• Ytterberg Niklas 2015. Avrättad på Galgberget. Undersökning av en avrättningsplats i Munkedal. Arkeologisk forskningsundersökning 2013. Bohusläns museum rapport 2015:10. I rapporten finns bland annat en sammanställning över kända avrättningar som utförts på Galgberget samt namnen på några som begravts där av andra skäl.
• Akvarell av Nina Balknäs 2015. Med tillstånd av konstnären.

Lantmäteriets arkiv:

• N23-12:3, Storskifte på utmark till Stora Foss år 1818;
• N23-12:4, Enskifte av Stora Foss by år 1822;
• N23-12:5, Laga skifte av Foss nr 1-4år 1846;
• 14-Foss-32, Kartläggning av Lilla Foss 1698, konceptkarta.

Vill du veta mer?

Visste du att

• Begreppet Viken är något förvirrande eftersom det har förändrats över tid. Från att under vikingatiden ha betecknat ett större gränsområde omkring Oslofjorden och Skagerack, kom begreppet under medeltiden att stå för ett mer specifikt geografiskt område nämligen området från Svinesund till Göta Älv. I och med indelningen i län kom begreppet Viken dessutom från 1400-talet att beteckna den norra delen av länet. Den södra delen kallades Bohus län.
• Vikens Foss lagting omfattade Tunge, Sörbygdens, Stångenäs och Sotenäs härader.
• 1734 års lag stadgade dödsstraff för 68 olika typer av gärningar. De flesta dödsstraffen har skett genom halshuggning, och de utfördes av tillförordnade skarprättare eller mästerman som de också kallades. Förrättare av andra sorters avrättning kallades ofta bödel, men orden kan användas synonymt. Halshuggning sågs som en förhållandevis human metod, med begränsat lidande, ifall redskapet var bra nog och skarprättaren var skicklig nog att lyckas vid första försöket.
• Fram till början av 1800-talet var döden den vanligaste bestraffning för grövre brott, eftersom fängelse var ovanligt.
• År 1910 skedde den sista avrättningen i Sverige.
• Dödsstraffet i fredstid avskaffades i Sverige 30 juni 1921.
• I Sverige avskaffades dödsstraffet i krigstid år 1973 och är sedan år 1975 inskrivet i grundlagen (Regeringsformens 2 kap, 4 §) med frasen ”Dödsstraff får inte förekomma”.

Ur våra samlingar

På Digitalt museum, www.digitaltmuseum.se, finns foton på föremål och platser med anknytning till avrättningar från flera svenska museisamlingar.

Du kanske även är intresserad av

• Prästhustrun Anne och reformationen (artikel)
• Ridvägar på 1500-talet (artikel)

← Tillbaka till sökresultat