Bohusläns byggnadstradition

Typiskt bohuslänskt? Visst finns det något som är karaktäristiskt för den bohuslänska bebyggelsen. Men vad är det? Hustyperna? Färgerna? Eller är det den sammansatta bilden av huset i landskapet, under himlen, mellan berg och hav? Här kan du läsa något om de viktigaste dragen i bohuskustens byggnadstradition.

Kustens bebyggelse

Kanske är det hur husen ligger som är det mest karaktäristiska för kustens samhällen? Tätt ihop, med bryggor och bodar invid vattnet och med bergen bakom ryggen. Båt, brygga, bod och bostad. Viktiga närheter när havet betydde mättade magar. Få familjer i kustsamhällena hade brukbar jord, ofta ägde de inte ens marken under huset. Men fisket var fritt. På Västkusten är det inte knutet till markägande, familjen kunde söka sin utkomst från havet och leja en markbit att bygga sitt hus på.

Husens placering tätt ihop och med minst ett fönster ut mot sjön är en viktig del av den bohuslänska byggnadstraditionen. Klädesholmen från söder. Foto: Bohusläns museum.

Några samhällen växte sig stora och blev självständiga municipalsamhällen, några fick även stadsrättigheter: Marstrand redan under medeltid, Lysekil så sent som 1901. Under 1800-talet kompletterades fisket och fiskberedningen med fraktfart.

Ett bebyggelsemönster skapades som i första hand var praktiskt betingat, men som också hade stora estetiska kvaliteter. Dessa täta bebyggelsemiljöer blev under 1800-talets slut uppskattade också som sommarnöje. Badgäster hyrde in sig hos ortsbefolkningen, och badhus, hotell och restauranger byggdes. Idag är många av de äldre husen enbart fritidshus. Så eftertraktade att huspriserna hade fått 1800-talets hårt slitande fiskarfamiljer att häpna.

Snickeritraditionen

De tätt liggande bostadshusen förhåller sig till varandra som variationer på ett tema. Samtidigt som huvuddragen är desamma, är inget hus helt likt ett annat. Bohuslän fick tidigt ont om skog till husbygge, i synnerhet i kustbandet. Där blev husbygget en handelsvara, timmer och timmermän från skogsbygderna mötte sågverkens och snickarnas paneler och snickerier.

En yngre veranda med skira lövsågerier på ett hus med det tidiga 1800-talets snickeristil, där profileringar och klassicistiska inslag var vanliga. Huset ligger i Fjällbacka. Foto: Bohusläns museum.

Det går en tydlig skiljelinje mellan det tidiga 1800-talets snickerier, där profilhyvlade listverk var en viktig del, och det sena 1800-talets snickerier som var påverkade av den så kallade schweizerstilen och hade fler figursågade partier. Det vi ser idag är främst det sena 1800-talets snickeritradition, där varje trakt har sin särprägel på fönster, verandor och lövsågerier.

Bostadshusen

De äldre bostadshusen längs Bohuskusten varierar mycket till utseendet. Men inom variationen hittar man några gemensamma drag. Det finns två hustyper som är vanligare än andra, och det är hus på enkel respektive dubbel bredd (en eller två rumsfiler). De kallas enkelhus och dubbelhus.

Ett större dubbelhus, i Rönnäng på Tjörn. Av snickeristilen att döma kan det vara byggt på 1910-talet. Foto: Bohusläns museum.

Det ljust målade dubbelhuset, med stomme av timmer, klädsel av stående locklistpanel och rött tegeltak, har kommit att bli en representant för Bohuslän. Det är byggt på dubbel bredd och har en fyrdelad plan med tre rum och kök i bottenvåningen och en eller två skorstensstockar i mitten. Typen finns på flera håll i landet, men blev särskilt vanlig just här.

Ett enkelhus i Mollösund, i detta fall ägt av Föreningen Mollösund. Foto: Bohusläns museum.

Hus på enkel bredd, enkelhus, har bara en rumsfil, ett rum och ett kök på rad efter varandra. Ibland finns en kammare i ena änden. Eftersom husen är små har man ofta byggt till dem. Utseende- och stilmässigt följer enkelhuset utvecklingen för dubbelhuset. Enkelhuset var en möjlighet för folk med mindre inkomster, som stenhuggarfamiljer, att ha råd med eget hus. Givetvis finns även andra hustyper, och främst är det planlösningen som skiljer hustyperna åt.

Inne i husen

Man kan urskilja flera skeden i bostadshusens utvecklingshistoria. Fram till senare delen av 1700-talet var det ofta öppet upp till taknocken invändigt. Vintertid användes ”stugan” det vill säga själva bostadsrummet både som sovrum och kök. Vid 1700-talets slut började man bygga loft över hela byggnaden och försåg stugan med takbjälkar och innertak. Och det blev vanligare att man skilde kök och bostadsrum åt. Fortfarande lagade man mat över öppen eld i det stora spiskomplexet, men värmen i bostadsrummet (stôvan) kom från en rörspis (murad spis med kakelugnskanaler) eller sättugn (”järnkakelugn”). Man byggde både på enkel och dubbel bredd och det förekom även enstaka tvåvåningshus.

Från 1870-talet och framåt, byggde man något större (högre takhöjd t ex) och inredningen blev mer utvecklad. Tidigare hade man ofta en öppen vindstrappa i kökets ena hörn, upp till en oinredd vind, men nu byggde man med hall och med trappa upp till en inredd vindsvåning. Med vedspis i köket det slapp man sot och väggarna kunde kläs med panel och några väggfasta skåp.

Under första hälften av 1900-talet började man förse bostadshusen med bekvämligheter som el, vatten, centralvärme och badrum.  De stora spiskomplexen kunde minskas även om man fortsatte ganska länge att använda vedspis.

Sjöbodar och magasin

Mest utmärkande för kusten är kanske sjöboden. Sjöbodens historia är nära länkad till fiskeredskapens utveckling. De äldsta sjöbodarna är ganska små, ofta timrade. Allt eftersom man fick fler och större redskap, byggdes större bodar. Under slutet av 1800-talet byggdes bodarna av stolpvirke klätt med bräder. Strax efter 1900 började man på sina håll att bygga bodar i två våningar, där övervåningen (rännet) skulle rymma de stora snörpvadar man då började fiska med.

De magasin vi ser i kustens samhällen eller på öarna har varierande bakgrund. Vissa hänger samman med havreexporten vid 1800-talets början, andra har en bakgrund i sill- och fiskberedningsindustrin.

Sjöbodar på Valsängs strand. Dessa timrade sjöbodar tillhör den äldre typen av sjöbod, när redskapen ännu var relativt små. Foto: Bohusläns museum.

Sjöbodar på Smögen. Bodar med två våningar blev vanliga när man började fiska med stora ringnotar och snörpvadar. Vadarna kunde från båten lätt lastas upp på ”rännet”, det vill säga övervåningen. Foto: Bohusläns museum.

Sjöbodsfamiljens ”minstingar” är vadbodarna från 1800-talets slut. De byggdes ute på småholmar där det inte fanns råttor och möss. Bodarna var till för sommarförvaring av de långa sillvadarna, som användes under vintern.

Bilden visar vadbodar och en torkställning för vadar på Enerskär utanför Fjällbacka. Den släta hällen under vadbocken är en typisk ”vadhäll” eller ”vahäll”, utmärkt att breda ut vaden på när den skulle lagas eller torkas. Foto: Bohusläns museum.