”Køkkenmøddinger” kallades de mänskligt skapade skalbankar från stenåldern som först hittades runt Danmarks Limfjord under 1800-talet. De stora mängderna dumpade ostron- och musselskal i kökkenmöddingana gör marken rik på kalcium som bromsar nedbrytningen av organiska material såsom andra djurben, vilket gör dem till intressanta studieobjekt för att förstå fiskar/jägare/samlare-samhällen.

Arkeologiska studier av kökkenmöddingar i Bohuslän visar hur fiskare/jägare/samlarsamhällen utvecklade effektiva sätt att utnyttja kustens rika matresurser strax efter istiden, och därmed skapade en stabil och långvarig förankring i regionen. Vi på Bohusläns museum har startat ett projekt där vi med nya vetenskapliga metoder vill undersöka några av Bohusläns kökkenmöddingar för att kartlägga faktorerna bakom fiskare/jägare/samlares långvariga bosättning i Bohuslän, samt deras försvinnande cirka 2 500 år f.kr.

Utöver norra Danmark så är Bohuslän den region i Europa med den rikaste koncentrationen kökkenmöddingsfyndplatser. Än så länge har sju kökkenmöddingar upptäckts i Bohuslän, varav fyra är daterade till den yngre stenåldern. Kökkenmöddingar från yngre stenåldern kallas för gropkeramiska kökkenmöddingar och härleds till det vetenskapliga begreppet gropkeramiska arkeologiska kulturen.

Gropkeramiska kökkenmöddingar är en del av en förhistorisk utveckling där fiskare-jägare-samlare återfick fotfäste i stora delar av södra Skandinaviens kustområden och stora öar där de levde i närheten till och interagerade med den tidens bönder. Trots goda förutsättningar för expansion i takt med böndernas utvecklingen av effektivare matförsörjning på begränsade ytor i form av jordbruk och djurhållning samexisterade bondesamhällen och fiskare/jägare/samlare-samhällen i södra Skandinavien i knappt tusen år.

Den gropkeramiska kulturen är av särskild vetenskaplig betydelse för att förstå fiskare/jägare/samlares sätt att hantera förändringar —såväl socialt som ekonomiskt och ekologiskt—när de interagerade med bondesamhällen.