”The conservation of the architectural heritage should become an integral part of urban and regional planning, instead of being treated as a secondary consideration or one requiring action here and there as has so often been the case in the recent past. A permanent dialogue between conservationists and those responsible for planning is thus indispensable.”

När vi går emot ett 50-årsjubileum nästa år kan vi se att det har skett framsteg i hur ett kulturvårdande perspektiv har vunnit insteg i planer och strategier för markanvändning och bebyggelseutveckling. Inte minst kan en förklaring sökas i den Bebyggelseantikvariska utbildningen som kunde etableras vid Göteborgs universitet 1978, genom en samverkan mellan institutionerna för etnologi och konstvetenskap vid universitetet, samt Referensgrupp för kulturvetenskap i Västsverige som var ett nätverk för länsmuseerna i de dåvarande s.k. SNORP-länen.

De utmaningar samhället står inför idag rör inte längre det som Amsterdamdeklarationen identifierade 1975, i stället behöver fokus riktas mot större, globala frågor, såsom klimatförändring, geopolitiska konflikter, en ökad politisering av kulturarvet till följd av ökande migrationsflöden, och ojämlikhetsfrågor mellan ’global north’ och ’global south’.

Betydelsen av ett demokratiskt, inkluderande kulturarvsarbete betonas av Europarådet liksom i Europeiska rådets (EU) ’work plan for culture 2023-26’. Kulturvårdsprofessionens förmåga att driva en förståelse av kulturarvet som en grundläggande resurs i bemötandet av de globala utmaningarna är nästa steg i hur framtidens antikvarier behöver tränas in i en förändrad yrkesroll.

Exempel kommer att ges kring hur antikvariska perspektiv har bidragit till kreativ problemlösning, såsom Union Carbide i Bhopal som ett industriminne, konfliktöverbryggning i västra Balkan, och samling till försvar av Ukrainas kulturarv.

Föreläsare: Bo Lagerkvist