Bohuslans Museum

Hit seglade judarna!

Historia

Källor

Tillgänglighet

Välkomna till den digitala guiden ”Hit seglade judarna!” Mellan 1775 och 1794 var Marstrand en frihamn. Hit kom ett sextiotal judar från kontinenten, lockade av nya friheter och handelsmöjligheter.

Marstrand under porto franco, 1775-1794

”Hit seglade judarna!” – En digital stadspromenad i ljud och bild.

Via 11 stopp kommer du upptäcka Marstrands judiska historia. Varje nummer på kartan är kopplad till en berättelse i ljud, text och bild. Låt oss vandra tillsammans i spåren av synagogor, påstådda begravningsplatser och juvelstölder. Stadspromenaden är producerad i samarbete med Judiska museet, Judiska salongen och Studio Jox.

1. Introduktion. Vid Rådhuset.
2. Om de första invandrarna, Moses och Bela Salomon. Vid Rådhuset.
3. Juveltjuven på Marstrand. Om Joseph Nathan Aaron och Moses Levin Gottschalk. Vid Långgatan 21.
4. Marstrand och familjen Magnus. Om Elias Magnus och Magdalena (Malke) Hirsch. Vid Långgatan 21.
5. Andreas van Reis: Från skuldsatt till lyckad affärsman. Vid Långgatan 21.
6. Skilsmässan mellan Meyer Cohn och Mäckla Salomon. Vid kyrkan.
7. Om Gabriel och Henriette Schlesinger. Vid kyrkan.
8. Judarnas hage – En judisk begravningsplats? Vid Långgatan 11.
9. Familjen Henriques och ”port jews”. Vid Kyrkogatan 11.
10. Synagogan på Marstrand. Vid Norra strandverket, Fredriksborg.
11. Avslutning. Vid Paradisparken.

Digital guide in English

1. Introduction. At City Hall.
2. About the first immigrants, Moses and Bela Salomon. At City Hall.
3. The Jewel Thief at Marstrand. About Joseph Nathan Aaron and Moses Levin Gottschalk. At Långgatan 21.
4. Marstrand and the Magnus family. About Elias Magnus and Magdalena (Malke) Hirsch. At Långgatan 21.
5. Andreas van Reis: From indebted to successful businessman. At Långgatan 21.
6. The divorce between Meyer Cohn and Mäckla Salomon. At the church.
7. About Gabriel and Henriette Schlesinger. At the church.
8. The Jewish Garden – A Jewish Cemetery? At Långgatan 11.
9. The Henriques family and ”Port Jews”. At Kyrkogatan 11.
10. The synagogue at Marstrand. At Norra Strandverket, Fredriksborg.
11. Closing. At Paradisparken.

Historia

1. Introduktion vid Rådhuset

Målning av hamnen på Marstrandsön och Carlstens fästning under porto franco-tiden 1775-1794. Göteborgs stadsmuseums samlingar.

15 augusti 1775 beslutade Gustav III att Marstrand skulle bli en frihamn, en så kallad ”porto franco”. Det innebar att Marstrand hade särskilda undantagslagar och privilegier som inte gällde i övriga Sverige. Tidigare hade judar varit tvungna att konvertera till kristendomen för att få bosätta sig i Sverige men i maj 1775 fick de första priviligierade ”skyddsjudarna” tillstånd att bosätta sig och behålla sin religion även om deras möjligheter i det svenska samhället var starkt begränsade.

På Marstrand som frihamn, fick judar för första gången i svensk historia, möjlighet att fritt utöva sin religion, äga egendom, driva företag och välja vilket yrke en ville ha. Via frihamnens kungörelse fick judar möjlighet att köpa fastigheter, vilket efter två års ägande gav medborgerliga rättigheter och en möjlighet att delta i det politiska samhället. Tanken var att de judiska invandrarna skulle öka handeln och med sina kompetenser och kontakter, stärka Sveriges ekonomi.

Marstrands judiska befolkning växte under de drygt 20 år som Marstrand var frihamn. Som mest uppgick befolkningen till ungefär 60 personer av totalt ca 1700 invånare på Marstrand 1789. 18 av de 60 räknades som självständiga män. De judiska familjerna bosatte sig framför allt i de norra delarna av Marstrand, i kvarteren kring det gamla rådhuset. De flesta ägnade sig åt olika former av handel och hantverk.

För många judar blev vistelsen på Marstrand en tillfällig anhalt, för andra blev det en väg till att bli självständiga och en del av det svenska samhället.  De flesta kom till Marstrand från Köpenhamn medan några kom från Hamburg, Berlin, Rotterdam, Norrköping, Stockholm och Borås.

De familjer som bosatte sig på Marstrand var familjer som Salomon, Magnus, Henriques, Schlesinger och van Reis. Familjer vars liv och upplevelser på Marstrand som du kommer kunna uppleva via den digitala guiden.

Kungörelse om inrättandet av Marstrand som porto franco år 1775. Judiska museets samling.

2. Moses och Bela Salomon. Vid Rådhuset

År 1775 blev Marstrand en frihamn och fyra år senare invandrade de första judarna. Det var familjen Salomon som kom från Hamburg. Familjen bestod av handelsmannen Moses, Bela och deras fyra barn; Joseph, Moses, Süskind och Tulzenea. Året därpå kom också Belas föräldrar Nathan och Merla Fridburg. I hushållet fanns också en lärare till barnen och en piga.

1780 köpte Moses två fastigheter till ett värde av 1066,32 riksdaler till familjen och blev då den fösta judiska invandraren som köpte fastigheter på Marstrand. I kungörelsen för frihamnen fanns det en paragraf som förklarade att “utlänningar” som köpte eller byggde en fastighet till minst ett värde av 1000 riksdaler (cirka 430 000kr i dagens penningvärde) och ägde egendomen under minst två år skulle “naturaliseras” till svenska medborgare.

Den 27 maj 1782, två år efter Salomons fastighetsköp, kom en undantagslagstiftning i Sverige som kallades för ”judereglementet”.
Lagen reglerade livet för de svenska judarna i detalj fram till 1838. Enligt den nya lagen fick judar endast bosätta sig i Stockholm, Göteborg eller Norrköping. Det fanns också tydliga regler om vilka yrken och verksamheter som var tillåtna för judar att ha och driva.

För judarna i frihamnen innebar det att de utlovade rättigheterna blev begränsade. Moses Salomon kämpade för att den ursprungliga formuleringen i frihamnsförordningen skulle vara giltig även efter judereglementets införande. Sveriges kung beslutade dock att de medborgerliga rättigheterna, det vill säga judarnas självständighet, enbart skulle gälla på Marstrand för att inte riskera att judereglementets paragrafer skulle upphävas genom prejudikat.

Det gick bra för familjen Salomons affärsverksamhet på Marstrand. Tyvärr blev Moses sjuk och det blev då svårt att hålla affärerna levande. 1788 tvingades familjen att ansöka om konkurs och Moses dog samma år. All fast egendom som familjen ägde, såldes på en offentlig auktion.

Bela Salomon lämnade Marstrand och kom till Göteborg. Det blev svårt att klara av vardagen efter makens död så Bela skrev till kungen för att vädja om hjälp. Hon skriver att hon som änka har svårt att försörja familjen. Bela hänvisar till att hennes man hade bosatt sig på Marstrand ”innan något Judiskt Reglemente existerade eller blifwit påtänkt”, och vädjar därför om att själv få välja bosättningsort ”hwaräst os fördelaktigast och för min och min Moders swaga hälsa nyttigast kan finnas”. Hur ärendet slutade vet vi inte, men Bela fick med största sannolikhet ingen hjälp. Hon dog i Göteborg i oktober 1793 och blev den första som begravdes på Göteborgs judiska begravningsplats.

Bela Salomons gravsten. På stenen står det: Här vilar fru Bela, hustru till herr Moses Afrant från Marstrand. Avled den 12 dagen i månaden Cheschwan år 5554. Må hennes själ upptagas i de evigt levandes förbund. Källa: Judiska museet.

3. Juveltjuven på Marstrand. Om Joseph Nathan Aaron och Moses Levin Gottschalk vid tomt 32, Långgatan 21

Marstrand var en fristad för människor på många olika sätt. Förutom att vara en plats för fri handel, fritt näringsliv och fri religion var frihamnen också en plats för människor som var på flykt från rättvisan.
I frihamnsförordningens nionde paragraf så stod det att alla som sökte sig till Marstrand på grund av skulder eller brott som ”icke gå å ära och lif”, skulle erbjudas frihet från att häktas, åtalas eller utmätas så länge de vistades i frihamnen.

En person som försökte utnyttja paragraf nio var handelsmannen Joseph Nathan Aaron från Schwerin i Mecklenburg. 1780 skriver en Moses Levin Gottschalk två skrivelser till kungen om hur Joseph stulit juveler, smycken och andra värdesaker som tillhört Moses far och dennes kompanjon.
Joseph skulle sälja varorna vidare för deras räkning men hade istället lämnat sin fru och sina barn i Mecklenburg och flytt med stöldgodset till Marstrand. I skrivelsen vädjar Moses Levin Gottschalk att Joseph ska häktas och straffas i enlighet med svensk lag och att frihamnens särskilda lagstiftning inte borde gälla en sådan ohederlig man.

Så en tidig morgon, den 28 juni 1780, kom en general till Marstrand för att leta rätt på Joseph Nathan Aaron. Generalen sökte Joseph hemma hos Moses Salomon men Moses berättade att Joseph visserligen hade varit hemma hos honom men att han för någon vecka sedan hade lämnat ön.

Grannarna däremot, berättade för generalen att den eftersökta mannen borde vara kvar i huset då de hade sett honom på trappan till huset, bara en halvtimma tidigare, iklädd en nattrock och en tobakspipa i munnen. Gatan fylldes med människor som hjälpte till att leta efter Joseph och huset genomsöktes. En pojke ropade att mannen måste ha krupit upp i skorstenen. Där var han, svart som sot och desperat. I förhöret uppgav Joseph att han redan hade skickat iväg juvelerna till sina ägare och att han planerade att lämna Marstrand. Detta var inte sant.
I Josephs rum fanns en låst byrå. När generalen hade fått hjälp att få upp byrån återfanns juvelerna till ett värde av 6 tunnor guld. Bland juvelerna saknades ett par ringar och ett par briljanterade guldur.

I just detta fall gällde inte frihamnens beskydd. Joseph Nathan Aaron greps och transporterades till Göteborg. I tidningarna kan man sedan läsa hur Moses Levin Gottschalk kort därefter anlände till Marstrand, och hur denne blivit ”oändligen glad öfwer den andres ertappande”.

Utdrag ur Götheborgs Allehanda den 18 juli 1780. Kungliga bibliotekets tidningsdatabas.

Artikeln rapporterar om händelserna kring juvelstölden

4. Marstrand och familjen Magnus. Om Elias Magnus och Magdalena (Malke) Hirsch. Vid tomt 32, Långgatan 21.

Malke Magnus. Källa Judiska museet.

Blomma Magnus. Källa Judiska museet.

Välkommen hem till Elias och Malke Magnus! Här bodde paret tillsammans med sina barn: Debora, Gittel, Jacob, Diana, Bleckma. I huset bodde även en lärare till barnen och en piga.
Familjen var skriven här på Marstrand mellan åren 1781–1785.

Vilka var familjen Magnus?

Elias Magnus föddes omkring 1730 i Preussen och var en mångsysslare som inledde sin yrkesbana som hantverkare och ägde en framgångsrik strumpfabrik i Mecklenburg.

Elias hörde rykten om att Sverige skulle öppna upp för judisk invandring och 1779 reste han till Stockholm. I januari samma år hade Sverige fattat ett historiskt beslut som öppnade upp landet för judisk invandring. En av anledningarna var att den svenska ekonomin skulle må bra av att fler bosatte sig och drev handel i Sverige. Elias vädjade till kungen att arbetet med judereglementet skulle påskyndas. Om han hade möjligheter att få fri religionsutövning och samma rättigheter som svenska medborgare så var han beredd att flytta sin verksamhet i Sverige.

I väntan på att judereglementet skulle färdigställas flyttade Elias och hans fru Malke till Marstrand, där han var verksam som handelsman. Han blev i samband med detta också utsedd till drottningens hovfaktor. Som hovfaktor genomförde Elias olika upphandlingar och kommissioner för hovets räkning.

Elias Magnus blev, vid sidan av Moses Salomon, en av de mest framgångsrika judiska affärsmännen på Marstrand och fick en viktig position bland judarna i staden. Elias och Moses fungerade även som föreståndare för den judiska församlingen på Marstrand.

Elias Magnus förväntade sig rättigheter efter att ha ägt sin fastighet i över två år, så som var utlovat enligt frihamnsförordningen. Därför blev han mycket besviken när Gustav III beslutade att de medborgerliga rättigheterna endast skulle gälla på Marstrand. Elias skrev till kungen och vädjade om att den nya undantagslagen inte skulle gälla honom. Han och familjen hade ju ändå flyttat sin verksamhet till Sverige för att gagna landet och få en svensk medborgares alla rättigheter. Elias fick inget gehör och hans ansökan avslogs 1785 och familjen lämnade då Marstrand.

Elias Magnus hade fått tillstånd att driva grosshandel i Göteborg men familjen valde att bosätta sig i Stockholm. Vid flytten till huvudstaden hade familjen fått lov att tullfritt införa hela sitt bohag. Trots det stoppades de vid ankomsten av tullverket, som ansåg att familjen Magnus ägde misstänkt många porslinsserviser. I tullen trodde man att han planerade att driva handel med porslinet, vilket i sådana fall skulle beskattas. Situationen löstes genom att man kallade dit ett antal medlemmar ur Stockholms judiska församling som kunde intyga att den judiska ceremoniallagen krävde en betydligt större uppsättning av såväl porslin som kokkärl. Familjen Magnus höll kosher och använde således olika porslin för mjölk- respektive köttmat. Dessutom hade de säkert också ytterligare uppsättningar för högtiden pesach.

Elias köpte Råcksta gård i Spånga socken där han bosatte sig med sin familj. Han blev då en av de första judarna i Sverige att äga en jordegendom

5. Andreas van Reis: Från skuldsatt till lyckad affärsman.
Vid tomt 32, Långgatan 21

Kritpipa. Bohusläns museums samlingar.

Andreas van Reis föddes 1741 i Holland och när han med sin familj flyttade till Marstrand 1787 så var Andreas skuldsatt. I Sverige fanns nu judereglementet, en särskild undantagslagstiftning, som förbjöd all judisk bosättning utanför Stockholm, Göteborg och Norrköping. Trots förbudet anlände familjen till Marstrand från Borås där Andreas arbetat som tobaksfabriksmästare.

Barnens födelseorter vittnar om ett kringresande liv. Sonen Olof föddes i Nijkerk, dottern Hanna i Köpenhamn, sonen Moses i Jönköping, sonen Josef i Alingsås och sonen Benjamin i Borås. På Marstrand lyckades Andreas van Reis vända sitt liv från skuldsatt till en framgångsrik affärsman. Han köpte en fastighet och blev med tiden en viktig hantverkare.
1794 togs frihamnens privilegier bort och därmed också undantagsställningen med möjlighet att bli en del av det svenska samhället och självständiga medborgare på Marstrand. Detta påverkade förutsättningarna för stadens handelsmän i ett slag.
I stället för näringsfrihet skulle nu Marstrand återigen omfattas av skråtvånget. Skråtvång innebar att endast de som tillhörde en viss yrkeskategori, fick arbeta inom det yrket. Judarna på Marstrand blev nu tvungna att ansöka hos kronan, om att få tillstånd att driva handel.

Nu hade många judiska familjer redan lämnat Marstrand. De som fortfarande fanns kvar försökte förgäves få tillstånd att stanna. Borgerskapet och handelssocieteten ville få bort den konkurrensen som judarnas affärsverksamhet innebar och tvinga judarna att lämna Marstrand.

Judarna anklagades för att på olika sätt ha bidragit till lurendrejerier vilket i sin tur gjorde att judarna begärde intyg från magistraten för att försvara sig mot anklagelserna. Magistraten ansåg att anklagelserna mot judarna saknade grund, men var samtidigt negativa till att de judiska familjerna skulle få bo kvar och driva verksamhet i staden.

Andreas van Reis var en av få som fick tillstånd att stanna på Marstrand efter frihamnens avskaffande. Tillsammans med kattuntryckaren Gabriel Schlesinger fick Andreas dispens att fortsätta bedriva sin verksamhet som handelsman och fabrikör på ön. Efter att handelssocieteten överklagade kungens beslut blev alla judar, förutom Andreas och Gabriel, tvungna att flytta från ön.

År 1807 var Andreas tillsammans med hustrun Sara och tre av deras söner, de enda judar som bodde kvar på Marstrand. Han var då erkänd som en skicklig hantverkare, och drev både tobaksfabrik, sillsalteri, trankokeri, samt kram- och spannmålshandel. Två år senare dog van Reis och begravdes på Göteborgs judiska begravningsplats. Hustrun Sara levde sedan i flera år som änka, och dog i Göteborg.

6. Skilsmässan mellan Meyer Cohn och Mäckla Salomon. Vid kyrkan.

Levin Hirsch Levi, rabbin i Stockholms judiska församling 1780-1796. Källa: Judiska museet.

Nu ska vi möta handelsmannen Meyer Cohn och Mäckla Salomon. De bodde på Marstrand med sina två barn fram till 1786 då de hamnade i en äktenskapstvist. Orsaken till skilsmässan var att Meyer ville konvertera till kristendomen, något som Mäckla inte ville gå med på.

Enligt judereglementet skulle alla frågor som rörde äktenskap, skilsmässor, födslar eller arv hanteras av den judiska nationen. Det fanns ingen rabbin på Marstrand så judarna på ön fick vända sig till rabbinen i Stockholm när de behövde råd i religiösa frågor.

Meyer anmälde till magistraten att hans familj ville anmäla sig till ”Christna lärans antagande”. En vecka senare gick Mäckla till magistraten och förklarade att hon inte alls delade sin mans religiösa övertygelse och att hon inte hade några planer på att överge judendomen. Hon förklarade samtidigt att hon, enligt religiös lag, inte kan leva med sin make om han konverterade. Hon begärde därför att äktenskapet skulle upplösas.

Trots att judar i slutet av 1700-talet fick rätt att bosätta sig i Sverige och utöva sin religion var livet i övrigt starkt begränsat. Det var därför inte ovanligt att judar konverterade till kristendomen under judereglementets tid (1782-1838), både av religiös övertygelse och för att kunna få samma medborgerliga rättigheter. På Marstrand hade judarna större friheter och trots detta valde Meyer Cohn att övergå till kristendomen. Hans val att konvertera ledde till en utdragen process som involverade den dåvarande rabbinen, Levin Hirsch Levi, i Stockholm.

Levin Hirsch Levi vände sig till kungen för att be om råd om hur han skulle agera i Meyers och Mäcklas skilsmässofall. Eftersom judarna i Sverige levde under en särskild undantagslagstiftning var det i det här fallet långt ifrån självklart hur han skulle – eller kanske snarare kunde – agera.

Det var främst i frågan om barnen och deras uppfostran, samt kring bodelningen, som rabbinen begärde kungens hjälp. Han fortsatte med att redogöra för hur man enligt judisk tradition brukar döma i motsvarande fall, och anförde exempel från Tyskland. Om mannen i familjen väljer att konvertera till kristendomen bör barnen bo kvar med modern och fortsätta att uppfostras enligt judisk lära fram till 13 års ålder, då de blir bar mitsva, vuxna i judisk mening. Gällande bodelningen bör mannen och kvinnan dela lika på såväl den fasta som lösa egendomen.

Meyer la över hela skulden på Mäckla och anklagade henne för att ha stulit pengar och lämnat hemmet och deras gemensamma barn. Mäckla förklarade att hon lämnat hemmet för att Meyer hade låst in henne i ett rum. Med hotelser hade han försökt tvinga henne till att konvertera men Mäckla hade stått upp för sin religiösa övertygelse.

Till slut upplöstes äktenskapet. Meyer blev skyldig att ge hälften av sin egendom till Mäckla och att betala för barnerns uppehälle. Meyer konverterade till den evangelisk-lutherska läran och vid dopet döpte han om sig till Philip Meyer. Philip gifte om sig och bodde kvar på Marstrand efter frihamnens avveckling. Vad som hände med Mäckla Salomon vet vi inte, troligtvis lämnade hon Marstrand med barnen 1787, och fortsatte att leva ett judiskt liv.

7. Gabriel och Henriette Schlesinger. Vid kyrkan.

Porträtt av Henriette Schlesinger. Källa: Judiska museet.

Porträtt av Gabriel Schlesinger. Källa: Judiska museet.

Gabriel Schlesinger föddes år 1756 i Schlesien. Sannolikt arbetade Gabriel som lärare hos familjen Salomon och han gifte sig med dottern i familjen, Henriette. Paret fick flera barn som föddes på Marstrand.

Gabriel var handelsman och drev flera olika verksamheter på Marstrand samtidigt som han hade en viktig roll i den judiska församlingen. Han var religionslärare och kantor i synagogan 1791-1794.

Den mest framgångsrika verksamhet som Gabriel drev, var ett kattuntryckeri. Kattuntryck är ett blocktryck av mönster på tunna och glatta bomullstyger och blev något av en nisch bland de tidigt invandrande judarna i Sverige. De judiska kattuntryckarna införde nya och moderna mönster, metoder och tekniker, som gjorde att dessa tyger blev på högsta tänkbara mode. Efterfrågan exploderade och flera tryckerier etablerades i Stockholm, Göteborg och Norrköping.
Gabriel var en av de tidigaste svensk-judiska kattuntryckarna och förutom tryckeriet på Marstrand, fick han 1796 tillstånd att driva ett kattuntryckeri i Göteborg.

Slutet av 1700-talet var en orolig tid i Sverige och för de invandrade judarna. 1788 låg ett krigshot över Sverige och judarna i frihamnen hade mobiliserat ett eget militärt förband, som skulle delta i försvaret av Sverige.  Efter attentatet mot Gustav III ökade osäkerheten bland Sveriges judar, och i samband med kungens död blev situationen i frihamnen ännu mer osäker. Den judiska församlingen på Marstrand deltog i landssorgen. När Marstrands invånare skulle avge en officiell tro- och huldhetsed för kungahuset, ville även judarna delta. Detta avvisades eftersom judisk edgång inte ansågs jämlik med de kristna undersåtarnas. Till slut fick judarna dock tillåtelse att avlägga skriftlig ed, eftersom ”deras uppsåt vore lovlig och god”.

När frihamnen upphävdes på Marstrand 1794 ansökte Gabriel Schlesinger om dispens för att få stanna kvar i Marstrand och fortsätta att driva det kattuntryckeri han redan hade etablerat på ön. Ansökan beviljades och familjen fick tillstånd att stanna kvar. I motsats till familjen van Reis – som också fick dispens att stanna kvar – valde familjen Schlesinger att flytta vidare till Göteborg.

I Göteborg var han sedan skriven som kattuntryckare, men drabbades svårt under den stora vågen av konkurser 1815. Då tvingades han att lämna över sin egendom till borgenärer. Han kom dock på fötter igen och etablerade 1818 en textilfabrik.

Den 25 november 1806 utfärdade Gustav IV Adolf en kungörelse som förbjöd judisk invandring till Sverige. Samma år blev judarna i Göteborg tvungna att avge en officiell lojalitetsförklaring till fosterlandet.

Gabriel Schlesinger dog i Göteborg den 29 juli 1822. På hans gravsten på Göteborgs judiska begravningsplats kan man läsa:

8. Judarnas hage – En judisk begravningsplats? Vid Långgatan 11.

Gamla judiska begravningsplatsen vid Svingeln i Göteborg. Källa: Judiska mueseet.

Det har genom historien spekulerats om det har funnits en judisk begravningsplats på Marstrand. Den judiska befolkningen på ön blev aldrig särskilt stor. Trots detta gjordes det tidigt flera försök att få anlägga en begravningsplats. En judisk församling behöver nämligen ta hand om de döda. Det heliga sällskapet – Chevra Kadisha – tvättar och begraver de döda, en viktig mitsva (bud) enligt judisk lära.

1780 ansökte handelsmannen Moses Salomon om att bli anvisad en plats som kunde användas som begravningsplats på Koön eller Marstrandsön. I ett rättsfall från 1783 gör magistraten en hänvisning till en befintlig judisk begravningsplats på Koön. Änkan Elin Andersdotter fick då tillstånd att inhägna en bit mark vid sitt hus under förutsättning att det inte hindrade åtkomsten till den judiska begravningsplatsen. Begravningsplatsen på Koön verkar dock aldrig ha använts.

Trädgården vid Långgatan 11 har i folkmun gått under namnet ”judehagen” eller ”judarnas hage”. Alldeles intill den här trädgården inköptes ett hus som, under senare delen av frihamns-tiden, använts som gudstjänstlokal. Det är möjligt att tomten bredvid köptes i avsikt att anlägga en begravningsplats. Huset såldes dock 1794 i samband med att frihamnen avvecklades.

På 1880-talet hittades likrester i trädgården, och av detta drog man slutsatsen att platsen måste ha använts som judisk begravningsplats. Enligt ryktet ska detta också ha intygats av äldre judar i Göteborg.

Det är tänkbart att församlingen faktiskt blev anvisad en tomt och till slut fick magistratens tillstånd att anlägga en begravningsplats. Det finns inga bevis på att någon begravdes på Marstrand och är inte särskilt troligt. Det finns ett starkt skäl som talar emot en judisk begravningsplats på ön. En judisk begravningsplats är nämligen evig. Skulle det ha funnits en begravningsplats skulle den också ha funnits kvar i dag.

De judar som avled på Marstrand innan 1792, har med största sannolikhet förts med båt till Köpenhamn för att begravas där. Efter 1792 anlades en judisk begravningsplats i Göteborg vid Svingeln, ”till lägerplats för them af Judiska Nationen, som härstädes genom döden aflida”.

9. Familjen Henriques och ”port jews”. Vid tomt 69, Kyrkogatan 11.

Porträtt av Bendix Moses Henriques. Judiska församlingen i Göteborg.

De flesta judar som bosatte sig i frihamnen på Marstrand, kom från Köpenhamn.
De flesta hade sitt ursprung i norra Europa men en del judar står däremot registrerade som ”portugiser”. De portugisiska eller sefardiska judarna hade sitt ursprung på Iberiska halvön. De hade varit utsatta för förföljelse och fördrivning under inkvisitionen på 1400-talet. Majoriteten av dessa judar ägnade sig åt internationell handel till havs. De bosatte sig i hamnstäder som Amsterdam, London, Trieste och Hamburg. I forskningen kallas dessa judar för port Jews, ”hamnjudar”.

Köpmannen Bendix Moses Henriques föddes i Danmark 1725. Eftersom hans farmor, Esther, kom från en sefardisk judisk släkt hade familjen – i motsats till de så kallade “tyska” judarna – särskilda privilegier i Danmark.

Bendix ägnade sig åt handelsverksamhet i Köpenhamn innan han flyttade till Marstrand 1786. På Marstrand köpte han en fastighet för 1300 riksdaler. Förutom att driva handel så hade Bendix en central roll i den judiska församlingen på Marstrand. Bland annat var Bendix omskärare (mohel) och en rituell kosher slaktare (schochet).

Bendix Moses Henriques lämnade Marstrand före frihamnens upphävande 1794 och bosatte sig i Göteborg. Från 1790 och framåt var han skriven som handlande.
Bendix var fram till sin död den 21 januari 1807, föreståndare för Göteborgs judiska församling. Det var på Bendix initiativ som församlingen fick tillstånd att anlägga den judiska begravningsplatsen vid Svingeln i Göteborg.

Hade Bendix Moses Henriques någon familj?

Ja Bendix Moses var gift två gånger och hade sammanlagt nio barn. Hans första fru dog i Köpenhamn 1763, och hans andra fru, Elischewa Chawa, dog i Göteborg den 7 augusti 1796.

Sonen Samuel Henriques (1765–1816) vistades under en kort period på Marstrand, men fick 1792 skyddsbrev som minuthandlare i Göteborg. Där blev han kompanjon till svågern Simon Elias Warburg.

Dottern Zippora Henriques gifte sig med Simon Elias Warburg. Han var född i Hamburg, men flyttade senare till Köpenhamn. Under en period var han bosatt på Marstrand, och bosatte sig sedan i Göteborg. 1792 fick han skyddsbrev som minuthandlare, och bedrev en framgångsrik handelsverksamhet under firmanamnet S.E. Warburg & Co. Efter några år kunde han inköpa Johannebergs landeri, och blev en av föreståndarna för Göteborgs judiska församling.

Porträtt av Zippora Warburg. Göteborgs stadsmuseums samlingar

Porträtt av Simon Elias Warburg. Göteborgs stadsmuseums samlingar.

10. Synagogan på Marstrand. Vid norra strandverket, Fredriksborg.

Plan och grundritning av strandverket Fredriksborg.

Den judiska kolonin på Marstrand ansvarade för att allt som krävdes för att kunna leva ett judiskt vardagsliv fanns på ön. I det ingick kosher mat, tillgång till ett rituellt bad och en mohel som var en rituell omskärare. Det krävdes också att det fanns en minjan, det vill säga tillräckligt många judar – tio män – för att kunna hålla en judisk gudstjänst.

När Moses och Bela Salomon flyttade till Marstrand med sina barn 1779 och köpte fastigheter där, rapporterade tidningarna om att 20 till 30 familjer hade lämnat Hamburg för att flytta till Marstrand. De planerade att inrätta en synagoga och hade köpt en lokal.

Det som gör en synagoga är främst om det finns en långsiktig förvaring av torarullar där, som läses ur tre dagar i veckan. Själva rummet kan nyttjas för andra ändamål utöver gudstjänst. Ofta är det samtidigt skola, studierum och samlingslokal.

Att Sveriges första synagoga skulle ha inrättats här i strandverket Fredriksborg, är ett upprepat påstående. Det var dock inte Sveriges och sannolikt inte heller Marstrands första synagoga.

Redan 1780 fanns en minjan på ön. På ett tidigt stadium turades de om att fira gudstjänst i varandras hem. När Marstrands judiska befolkning ökade, tilltog dock behovet av en större och mer permanent gudstjänstlokal.

Den 6 september 1782 rapporterade fortifikationsbefälhavaren vid Carlstens fästning, kapten Henric Liedin, att han hade uppvaktats av två judar som anhållit om att, mot årlig betalning à 25 riksdaler specie, ”få nyttia Soldaternes Corps de garde till deras synagoge”. Det ”corps de garde” som avsågs var beläget i försvarsverket Fredriksborg, som precis hade färdigställts för att kunna bevaka det norra hamninloppet.

I början av oktober 1782 remitterades ärendet till general von Arbin, som personligen vände sig till kung Gustav III och tillstyrkte judarnas ansökan. Han hänvisade till att detta kunde innebära ökade inkomster till kronan, och att lokalen trots allt endast var avsedd för användning av soldater i krigstid. Kungen godkände judarnas ansökan, och judarna på Marstrand fick tillstånd att hyra ett valv i Fredriksborg för att där inrätta en synagoga. Hyran verkar slutligen ha fördubblats till 50 riksdaler specie.

Ett år senare kunde man anställa en kantor, Israel Abraham, som 1791 efterträddes av kattuntryckaren Gabriel Schlesinger. 1787 ansökte man också hos magistraten om att även judar som vistades tillfälligt i frihamnen skulle bidra med avgifter till synagogans kassa.

Den lokal man fick hyra var sannolikt det ”corps de garde” som tidigare fanns bakom porten vid trappan. Ingången till gudstjänstlokalen nåddes från trädgårdssidan.

Lokalen i Fredriksborg som användes som synagoga. Källa: Judiska museet.

11. Avslutning. Vid Paradisparken.

Reportage om kung Gustav III:s besök på Marstrand där han träffar de ”äldste vid Judiska Synagogan”, hov-faktoren Elias Magnus och handelsmannen Moses Salomon. Inrikes tidningar 21 oktober 1784.

När de första judarna kom till frihamnen, stod det i tidningarna att Marstrand med tiden skulle bli en judisk stad. Så blev inte riktigt fallet och redan från år 1789 minskade gradvis den judiska gruppen på Marstrand. Några av judarna lämnade Sverige helt, medan andra flyttade vidare till de tre tillåtna städerna Stockholm, Göteborg och Norrköping.

Frihamnens privilegier upphävdes den 15 maj 1794. De goda konjunkturerna under det amerikanska frihetskriget (1775–1783) hade vänt i samband med freden i Paris, och därefter blev livet i frihamnen allt svårare. Vid periodens slut hade privilegierna gradvis börjat inskränkas, levnadsomkostnaderna hade ökat och det så kallade ”lurendrejeriet” (smugglingen) florerade. Ön fick rykte om sig att vara ett tillhåll för skojare och banditer. Frihamnen hade inte levt upp till de höga förväntningar som kronan hade ställt. Marstrand omvandlades tillbaka till en stapelstad. Det vill säga en stad med rätt att bedriva import och export.

När frihamnen avvecklades, upphävdes också judarnas undantagsställning på Marstrand. Närheten till Göteborg innebar att majoriteten etablerade sig där. Under det tidiga 1800-talet blev Göteborg en blomstrande handelsplats. De judiska invandrarna bidrog i hög grad till stadens utveckling. Här etablerades handelsrörelser, industrier och manufakturer. Familjerna från Marstrand blev ledande inom Göteborgs judiska församling och integrationen underlättades av stadens mångkulturella och politiskt liberala klimat. Det judiska livet fortsatte att utvecklas.

Även om Marstrand aldrig blev en judisk stad bär ön på en rik historia om integrationens villkor. Den judiska historien på Marstrand berättar om judarnas möjligheter och begränsningar, om relationen mellan minoritet och majoritet och om olika strategier för att hitta en plats i ett nytt samhälle. En historia som fortsatte långt efter det att frihamnen avvecklades. Så småningom lämnade judarna Marstrand och blev en del av det vi idag kallar Sverige. Ett Sverige som är mer mångfacetterat och rikare än vad många av oss tror.

Utsikt över Älgöfjorden innanför Marstrand år 1794. Målning av J. F. Weinberg. Kungliga biblioteket.

Källor

• Götheborgs Allehanda 18/7 1780. Kungliga Biblioteket 
• Inrikes Tidningar 21/10 1784. Kungliga Biblioteket 
• Judiska museet 

Tillgänglighet

• Kör av E6 i höjd med Kungälv. Följ väg 168 västerut hela vägen fram till Koön och Marstrand. På Koön finns flera parkeringar för besökare. Bilen kan inte tas med på färjan över till Marstrandsön. Från färjeläget på Marstrandsön är det 400 meter till stadspromenadens startpunkt vid Rådhuset, nuvarande biblioteket. Stadspromenaden är cirka 1 kilometer lång och går längs Marstrands gator.