Kommande utställning

Filippa Arrias – Till Paramaribo på omvägar

21 november 2026 - 14 februari 2027

Filippa Arrias – Till Paramaribo på omvägar

I utställningen Till Paramaribo på omvägar söker konstnären Filippa Arrias sin familjs ursprung på fädernet. Genom måleri, film och ljud följer hon spår som leder åt flera håll vidare: genom sin närmsta familj i Sverige, via Nederländerna, till plantagerna i den före detta nederländska kolonin Surinam. Här framträder en plats vars komplexa historia formats i skuggan av kolonisationen, slaveriet och det moderna projektet. Kan dess mångfald visa vägen, snarare än utgöra ett undantag i sökandet efter nya identiteter?

Koloni, slaveri och frihetskamp  

Surinam är ett litet land på Sydamerikas nordöstra kust. Långt innan européerna kom levde urfolk som Lokono och Kaliña vid kusten. På 1600-talet blev landet en nederländsk koloni och en del av den atlantiska plantageekonomin. Kusten fylldes av socker- och kaffeplantager, anlagda på mark som urfolken trängdes bort ifrån. Uppemot 300 000 människor fördes som slavar från Väst- och Centralafrika för att arbeta på dem. En del lyckades fly in i regnskogen. De kallades maroner, och de byggde egna samhällen längs floderna och tvingade till slut kolonialmakten att erkänna deras frihet. 

En judisk fristad  

Hit kom också sefardiska judar som fördrivits från Spanien och Portugal under inkvisitionen. I kolonin fick de en religiös frihet de saknat i Europa under generationer: rätt att bygga synagogor och styra sina egna angelägenheter. De blev här en del av plantagesamhället, några av dem som ägare. I början av 1700-talet kom även ashkenaziska judar från Tyskland och Nederländerna, ofta som köpmän i huvudstaden Paramaribo.  

Ordningens oberäkneliga följder  

Bakom plantagerna låg också ett sätt att tänka. Kolonialismen kan beskrivas som en kunskapsordning, ett sätt att sortera världen. Människor klassificerades efter ursprung, hudfärg och rättslig status, och klassificeringen användes för att legitimera makten: ägare och ägda, fria och ofria, civiliserade och ociviliserade. Men ordningen var aldrig så stabil som den gjorde anspråk på att vara. Kolonisatörer, förslavade, flyktningar och senare kontraktsarbetare levde i ständig närhet till varandra. Barn föddes över gränserna, språk lånade ord av varandra, religioner tog upp element från traditioner de officiellt avvisade. Det koloniala projektet producerade, mot sin egen avsikt, de blandformer det var byggt för att förhindra.  

Glissant och kreolisering  

Det är denna paradox som den martinikanske filosofen Édouard Glissant (1928–2011) gör till utgångspunkt för sitt tänkande. Han beskriver plantagen som ett slutet system, avskuret från omvärlden och konstruerat för att utplåna de förslavades förflutna, språk och släktskap. Ändå var det just där, menar Glissant, som den moderna världens mest betydelsefulla kulturella processer tog form. Människor från Amerika, Afrika, Europa och senare Asien tvingades leva tillsammans, och ur mötet uppstod något som ingen hade planerat och ingen kunde förutse.

Glissant kallar det kreolisering och skiljer begreppet från blandning, métissage. Blandning kan förstås som en kombination vars resultat går att förutse, summan av två kända delar. Kreolisering är något annat. Dess resultat är oförutsägbara, och processen saknar slutpunkt. Ur detta härleder Glissant en kritik av den europeiska föreställningen om identitet som en enda rot, en idé om ursprung, renhet och obruten härkomst som både nationalstaten och kolonialismen vilade på. Mot den ställer han, med ett begrepp lånat från Deleuze och Guattari, rhizomet: en identitet utan centrum, som formas i relation till andra snarare än i avgränsning från dem.  

Målning. Bilder med familjeporträtt, stadsvyer är målade i rosaröda toner.

Filippa Arrias
”Travelling in the family” 2025
Foto: Pär Fredin

Ett nät av relationer 

Surinam är ett av de tydligaste exemplen på det Glissant beskrev. Både före och efter slaveriet avskaffades 1863 hämtades kontraktsarbetare från Indien, Java och Kina. Historien fortsatte vara mycket våldsam, med militärdiktatur och inbördeskrig även efter självständigheten 1975. Ändå bor alla dessa grupper idag sida vid sida: urfolk, maroner, afrosurinameser, hindustaner, javaneser, kineser, sefardiska och ashkenaziska judar. Lily Duijm, föreståndaren för judiska församlingen, sade för bara ett par år sedan: ”Vill ni ha världsfred, kom till Surinam!”  

Kanske är det just här Filippa Arrias arbete tar sin början, i det nät av relationer som Glissant beskrev, där varje spår leder vidare till nästa och ingen berättelse går att isolera från de andra. I måleriet, filmen och ljudet får det som arkiven inte kan berätta ta plats. Det som har funnits men aldrig skrevs ner. Omvägen blir själva rörelsen snarare än ett hinder på vägen. 

Foto. Ett porträtt av en medelålders kvinna i profil, iklädd svart kavaj och uppsatt vit hår.

Filippa Arrias (f- 1971 i Göteborg) är verksam i Stockholm och lektor i måleri vid Konstfack. Hon är utbildad vid Kungl. Konsthögskolan och har ställt ut på bland annat Liljevalchs, Färgfabriken och Uppsala konstmuseum, gjort flera offentliga gestaltningar och bedrivit konstnärlig forskning med stöd av Vetenskapsrådet.
Foto: Pär Fredin

Ljud: Johan Arrias 

Curator: Anna van der Vliet