Idrott under vikingatid och medeltid

Att stärka kroppen genom träning och idrottstävlingar har lång tradition. Många idrotter som vi känner till idag var populära för många hundra år sedan. Här kan du bland annat läsa om bollspel, skridskor, bågskytte, hästtävlingar och brädspel under vikingatid och medeltid.

Historia

Fysisk aktivitet

Fysisk aktivitet är bra för hälsan. Under lång tid var det en absolut förutsättning för att människor skulle kunna överleva. Redan under tidig stenålder var det nödvändigt att kunna hantera pilbåge och spjut för att kunna skaffa mat. Snabbhet, styrka och bra balans var andra viktiga färdigheter, inte minst när fara hotade eller i krigssituationer. Att stärka kroppen genom träning har därför en mycket lång tradition och intresset för idrott var stort under medeltiden.

Träsitt med tre skidåkande män som jagar med spjut och pilbåge.

Olaus Magnus Historia om de nordiska folken. Bok 4 – Kapitel 3. Utgivningsår 1555.

Bröderna Sigurd och Östen

I Snorre Sturlassons kungasagor kan man läsa om hur två norska kungar i början av 1100-talet skröt om vem som var bäst i olika idrotter.

Då sade konung Sigurd: »Minns du, hur det gick, då vi skulle simma? Jag kunde doppa dig, när jag ville.» Konung Östen svarade: »Icke sam jag kortare än du, och icke var jag sämre i att dyka. Jag kunde också gå på »isläggar», så att jag icke vet någon som kunde tävla med mig i det; men du kunde icke det mer än en ko.» Konung Sigurd sade: »En hövdinglikare och nyttigare idrott tyckes det mig vara att kunna skjuta väl med båge; jag tror icke, att du kan använda min båge, även om du spänner den med fötterna.» Östen svarade: »Icke är jag så stark till att spänna en båge som du, men mindre skillnad är det på vår färdighet i att skjuta till måls, och jag kan bättre gå på skidor än du; det har också förr ansetts som en god idrott.»

Idrott, sport och lek

Idrott är ett gammalt ord som innebär att man genom träning förbättrar både sin fysiska och sin psykiska förmåga. Med tiden har ordet i huvudsak kommit att betyda fysiska aktiviteter. Sport är ett ord som kommit in senare i svenskan men används idag ofta synonymt med idrott.

Lek är ett annat gammalt ord som nu för tiden ofta syftar på barnens lekar, men på vikingatiden användes ordet även om olika fysiska och sociala aktiviteter för vuxna. Ordet lek har kvar denna betydelse i Norge. Ett exempel är olympiska spelen som på norska heter olympiske leker.

Vilka var det som idrottade?

I första hand handlar berättelserna, som finns nedtecknade i de skriftliga källorna från medeltiden, om hur pojkarna idrottade. Normen för flickor i det vikingatida och medeltida Norden var den kommande rollen som maka och mor med ansvar för hushåll och barn. I den isländska sagalitteraturen och hos den danske krönikören Saxo finns flera exempel på kvinnor som bryter normen och lever på ett för den tiden manligt vis. De ägnar sig åt intensiv träning för att härda sig så att de kan delta i krig. Det finns olika uppfattningar bland historiker om skildringarna av dessa kvinnliga krigare som kallades sköldmöer. En del menar att det bara är legender, medan andra att de speglar en historisk verklighet.

Slitage och träning

I det vikingatida samhället fanns stora sociala skillnader. Vilken status en person hade var förmodligen viktigare än om man var kvinna eller man. För trälar och tjänstefolk var dagarna fyllda av ”vardagsmotion”; tunga vattenhinkar att bära, slitsamt malande med handkvarn, ved att hugga och långa sträckor att gå. Säkert byggde de muskler, men det hårda arbetet innebar också att deras kroppar drabbades av förslitningsskador.

Det var annorlunda om man hade det bättre ställt, då fanns det tid att förbättra sin fysik genom träning. De isländska sagorna berättar om hur vikingarna, precis som Sigurd och Östen, tränade för att bli bättre i olika idrotter till exempel löpning, kastgrenar, brottning, skridskor, skidor och bollspel. Idag diskuteras om e-sport är en ”verklig sport”. På vikingatiden var det en självklarhet att även schack, harpspel och att kunna dikta var riktiga idrotter.

I en medeltida instruktionsbok för norska prinsar finns en rad exempel på hur man ska öva sig i olika idrotter för att bli bättre på att föra krig. Redan som små barn fick pojkar börja öva med vapen. Vid 12–15 års ålder skulle de kunna hantera vapen som en vuxen. Man tränade vighet och styrka och träningen var både en lek och ett tidsfördriv.

Lekmöten och idrottsplatser

Idrottstävlingar eller ”lekmöten” var mycket populära hos både kvinnor och män. Unga och vuxna möttes på den gemensamma lekvallen som åskådare eller för att tävla i olika idrotter. Enligt berättelserna från Island höll man sådana lekar eller lekmöten under höst och vintertid. Gärna samtidigt med andra festligheter.

I Bohuslän finns flera ortnamn med varianter på ordet Lekvall. Det är bara gården Lekvall söder om Hjärtum som vi säkert vet har ett medeltida ursprung. I närheten av Lekevallen i Skee socken finns en plats som kallas Springarehällan, där man enligt traditionen anordnat lek- och kapptävlingar.

Träsnitt med två ridande män som tävlar inför publik.

Olaus Magnus Historia om de nordiska folken. Bok 1 – Kapitel 24 och 25 – Om kapplöpningar med hästar på isen. Utgivningsår 1555.

Några idrotter

Styrka och balans

Att tävla om vem som var starkast till exempel genom tvekamp eller vem som kunde lyfta störst sten var ett populärt tidsfördriv. Men också balans och smidighet var viktiga färdigheter. Förmågan att kunna hoppa högt och långt till exempel mellan skepp kunde vara avgörande i en stridssituation. Dessutom var det förknippat med status och ära att bli betraktad som en god idrottsman i det vikingatida samhället .

Bollspel

I de isländska sagorna berättas om bollekar som förekom under vikingatiden. I Egil Skallagrimssons saga for Egil till lekmöten där man bland annat tävlade i bollspel. Det gamla isländska ordet för boll är knatt och spelet kallades för knattleikr. Vilka regler som gällde är oklart men utifrån de isländska berättelserna vet vi att man använde slagträ och boll, och att is eller gräs fungerade som underlag. Man delades in i lag men tävlade man mot man, där den starkaste vann.

Det var en våldsam idrott och det förekom skador och till och med dödsfall. Enligt den medeltida isländska lagboken hade man rätt att lämna spelet när som helst och man var själv ansvarig för de eventuella skador man fick. Flickor och kvinnor nämns inte som tävlande men deltog som åskådare. Vi vet inte om denna typ av bollspel förekom i Bohuslän, men att den var väl känd hos bohusläningarna är högst troligt eftersom man hade nära kontakter med Island.

Under medeltiden fortsatte bollekarna att vara populära hos ungdomen. Från England finns beskrivningar av en form av folkfotboll av våldsam natur som förekommer än idag. De enda reglerna var att man inte fick gömma bollen eller döda någon. Det är ofta under fettisdagen som dessa spel (Shrovetide football) äger rum och alla som vill får delta. Det är från denna medeltida folkfotboll som sporterna fotboll, rugby och amerikansk fotboll kom att utvecklas under 1800-talet.

Måleri av fem män som spelar boll iförda knälånga särkar. Deras blonda lockar hålls på plats av vita små hättor. En av männen håller i ett slagträ.

Bilden visar ett bollspel med boll och slagträ. Detalj ur The Ghistelles Calendar från ca 1301, The Walters Art Museum, USA.

Skridskor och skidor

I berättelsen ovan om kung Sigurd och kung Östen dividerar de båda bröderna om vem som är bäst på att åka skridskor och skidor. Att använda skridskor och skidor var ett praktiskt sätt vintertid för att ta sig fram. Den tidens skridskor, eller isläggar som de kallades, var gjorda av glatta djurben som man knöt fast med remmar runt foten. Vid arkeologiska grävningar i Kungahälla och på Ragnhildsholmen i södra Bohuslän har man funnit sådana isläggar av ben.

Måleri av sju personer som åker skridskor i närheten av ett slott. Kvinnorna bär långa klänningar och har hucklen som är knutna under hakan.

Lidwina av Schiedam ramlar när hon åker skridskor, Ur manuskriptet Vita Lijdwine av Johannes Brugman 1498.

Kappridning

Hästkapplöpningar har också en mycket lång tradition. I Bohuslän finns flera platser med namnet Hästeskede/Hästskje. Ortnamnet kan ha flera tolkningar, men en vanlig förklaring är att det handlar om platser där man haft hästkapplöpningar. Axel Emanuel Holmberg skriver att en långsträckt bergshöjd i Foss socken, med namnet Bohusläns historia och beskrifning, fått sitt namn av de kappränningar som förr ägt rum då man höll marknad på platsen.

Papegojskjutning

På Koön har Marstrands borgare sin papegojstång, skriver Jens Lauritzsøn Wolff 1651. Det var en hög stång med en papegojliknande bild i toppen som man tävlade om att skjuta ner. Papegojskjutning är en form av prickskytte med pilbåge eller armborst, förmodligen med rötter i Frankrike, som under medeltiden spred sig till de nordiska städerna. Det var ett festligt sätt för stadsbefolkningen att övningsskjuta så att de skulle kunna försvara sig. Det var i städernas skyttegillen (skytteföreningar), som traditionen levde vidare efter reformationen. Man anordnade papegojskjutning gärna i samband med förstamajfirandet. Den som vann skjutningen blev utsedd till papegojkung. Vinsten kunde vara en silversked, en silverbägare eller kanske tyg till nya kläder.

Brädspel

Olika typer av brädspel har varit i bruk i Norden åtminstone sedan järnåldern. Under tidig medeltid blev schack populärt bland de högre samhällsklasserna. På ön Lewis i Yttre Hebriderna har man funnit fantastiska schackpjäser gjorda av valrosständer från 1100-talet. Kanske var det ett liknande schackspel som kung Magnus Eriksson hade. I en lista över kungens inventarier på Bohus fästning från 1346 står att han har ett stort schackspel av elfenben. Förmodligen var spelet tillverkat av valrosständer.

Schackpjäser av valrosstand i form av vikingar med kronor och hjälmar på huvudena

Några av schackpjäserna som hittades på ön Lewis.

Tärningsspel

Tärningsspel var ett annat uppskattat tidsfördriv. Vid arkeologiska utgrävningar har man funnit medeltida tärningar i Kungahälla, på Ragnhildsholmen och vid Röe på Stångenäset.

Ett känt spelparti med tärningar är det, som enligt Snorre Sturlasson, ägde rum i Kungahälla 1022 mellan kungarna Olof Skötkonung och Olof den helige. De spelade om ett omtvistat område på Hisingen som ibland tillhört Norge och ibland Sverige. För att avgöra frågan började kungarna att spela tärning. Den svenske kungen fick först två sexor, det fick också den norske kungen. Åter slog den svenske kungen sexor, men när så Olof den helige gjorde sitt sista kast sprack den ena tärningen. Kastet visade då två sexor och en etta, vilket gjorde att han vann spelet. Och området på Hisingen kom därmed att tillhöra Norge.

Källor

Saxos Danmarkshistorie, Ottende Bog. Översatt från latin till danska av Peter Zeeberg. Digitalt tillgänglig via Litteraturbanken.
Kongespeilet. Utg. Aschehoug. no. 1947. Digitalt tillgänglig via norska Nasjonalbiblioteket.
Egil Skalle-Grimssons Saga. Digitalt tillgänglig via heimskringla.no och via Litteraturbanken.
Sturlasson Snorre; nordiska kungasagor (Heimskringla). Översatt av Karl G Johansson.
Ortnamnsregistret. Digitalt tillgänglig via Institutet för språk och folkminnen.
Holmberg Axel Emanuel (1845); Bohusläns Historia och Beskrifning, III. Digitalt tillgänglig via Litteraturbanken.
Jens Lauritzsøn Wolff; Norrigia illustrata… sid 160 Publiserad i Kiøbenhafn av Georg Lamprecht, 1651. Digitalt tillgänglig via norska Nasjonalbiblioteket.
Magnus Erikssons inventarium på Bohus 1346, SDHK-nr: 5311. Digitalt tillgänglig via Riksarkivet.

Vill du veta mer?

Visste du att

Kung Sigurd också kallas Sigurd Jorsalafar eftersom han var den förste europeiske kung som gjorde en pilgrimsresa till Jerusalem.
I Kirkwall på Orkneyöarna spelas årligen en sorts massfotboll som kallas ”Ba game”. Enligt en av flera traditioner har denna tävling inspirerats av legend nedtecknad i Orkneyinga sagan där Sigurd Jarl dräper Melbrikt Jarl.