← Tillbaka till sökresultat

Calla Curman och Stångehuvud

Detta är en berättelse om opinionsbildaren Calla Curman som med ett stort natur- och kulturintresse engagerade sig i sin tids stora samhällsfrågor. Och inte minst om hennes betydelsefulla insats för att rädda klippområdet Stångehuvud vid Lysekil.

Foto. Solbelysta mjukt formade klipphällar omger en vattensamling.

Stångehuvud. Foto: N.O.Ingemar – Own work, CC BY-SA 4.0

”Lägger man då sin hand på ett sådant — jag hade nästan sagt mjukt klippblock, så rundt och svällande ligger det där som ett jättebolster för hafsguden, så kännes det så lifsvarmt, att man i skymningsstunden kunde frestas att tro det var ett lefvande väsen, och man väntar nästan att känna ett hjärta slå därinom. Det säkra är, att ens eget hjärta blir bergtaget och att man lär sig älska dessa uråldriga klippor såsom vänner, dem man aldrig vill mista.” 

Dessa rader skrev Calla Curman 1898 under pseudonymen Sann Lysekilsvän, och de handlar om de röda granitklipporna vid Stångehuvud.

Historia

Calla Curman

Låt oss först försöka få en bild av vem Calla Curman var, innan vi närmar oss hennes kärlek till Stångehuvuds röda klippor. Hon levde 1850–1935 och blev en opinionsbildare med stort samhällsengagemang, präglad av sin tids stora samhällsomvandling då många lämnade landsbygden och flyttade till stan eller emigrerade till USA. Uppvuxen i en välbärgad borgerlig miljö, först i Jönköping och sedan i Stockholm, utvecklade Calla en stark patriotism och samtidigt ett ivrigt intresse för framtidsfrågor. Hon var mycket musikaliskt begåvad och ansågs som en av Stockholms allra mest kulturintresserade kvinnor.

Calla Curman ville själv att vi skulle förstå vilka drivkrafter hon hade och gav därför ut boken Minnen 1926 med en sammanställning av olika artiklar som hon skrivit allt sedan hon var mycket ung. Hon ville visa hur hon uppfattade ”sin tids stora samhällsfrågor och brännande spörsmål”, och hon avslutade sitt förord med en uppmaning till sina efterkommande att alltid gå framåt.

I dag kanske vi skulle kalla henne för en influencer, men hon beskriver sig själv som blyg och det är först efter unionsupplösningen 1905 som hon aktivt träder fram och tar en ledarroll. Hennes stora uppgift tidigare hade varit att inspirera, organisera, stötta, skapa arenor och bidra ekonomiskt för att lyfta olika kultursatsningar och reformidéer. Men även om hon inte själv tidigt tog ledarrollen var Calla Curman en föreningsmänniska av rang. Hon var styrelseledamot i flera olika föreningar och var angelägen om att ungdomen skulle lära sig grunderna i föreningskunskap så att de själva skulle kunna vara med och påverka.

Svaratvitt foto. Två r sittande kvinnor i långa klänningar håller en liten pojke i händerna.

Calla, Sigurd och Carolina Curman i Curmans villa, Lysekil, ca 1885. Foto Carl Curman /Riksantikvarieämbetet.

Tidens idéströmningar

Calla Curman född Lundström levde i en borgerlig miljö präglad av nationalromantiken. Här hyllade man landsbygden, bondekulturen, den nordiska mytologin och den skandinaviska samhörigheten som en motvikt mot den pågående industrialismen. Visst förekom kritik mot detta romantiska synsätt och under 1880-talet kom vetenskap, framsteg och förnuft att alltmer stå i fokus. Då diskuterades äktenskapet, könsroller och kvinnors rättigheter. Men på 1890-talet blomstrade åter nationalromantiken som en reaktion mot åttiotalets realism. Det gällde såväl musik, litteratur, konsthantverk och arkitektur. Och inte minst romantiserade man hembygden och naturen. Det fanns en längtan till det enkla och genuina långt från samtidens snabba urbanisering  samtidigt som frågorna om samhällsförbättringar fortfarande var högst aktuella.

De curmanska mottagningarna

Calla gifte sig ung men blev tidigt änka. År 1878 gifte hon om sig med balneologen och konstvetaren professor Carl Curman. De byggde en omtalad villa vid Floragatan i Stockholm där de vid de så kallade curmanska mottagningarna samlade den radikala borgerligheten för diskussion och samvaro. Här umgicks kvinnor och män tillsammans på ett enkelt sätt utan överdådiga supéer. Man diskuterade livligt allt från kultur, kvinnors rättigheter till sociala frågor. Deras hem kom att betraktas som något av ett kulturellt centrum för sällskapslivet i huvudstaden.

Calla Curman och kvinnorörelsen

Redan som ung hade Calla fascinerats av den kvinnliga aktivisten Madame Roland som avrättats under den franska revolutionen. I henne såg Calla en frihetsälskande kvinna som offrade allt för sitt land. Som vuxen umgicks Calla Curman med kvinnor aktiva i den tidiga kvinnorörelsen. År 1885 tog hon själv initiativet till kvinnoföreningen Sällskapet Nya Idun. Hon var också styrelseledamot i Föreningen Handarbetets vänner, aktiv i Svenska dräktreformföreningen och Fredrika-Bremer förbundet. Men vid denna tid var hon knappast en stridbar aktivist utan såg som sin plikt att hjälpa och stödja, även ekonomiskt.

Calla Curmans fosterländska tid

När hon senare i livet tog en mer ledande roll och propagerade för bildandet av fosterländska ungdomsföreningar ville hon föra de nya framtidsfrågorna vidare, och samtidigt skapa sammanhang genom undervisning i det som hon såg som Sveriges ädla och stolta historia. Detta var efter unionsupplösningen 1905, en brytning med Norge som hon tog mycket hårt. Härefter ivrade hon inte längre för skandinavismen utan ansåg nu att hennes plikt som medborgarinna i landet Sverige var att göra allt för fosterlandet. Så här skrev hon i tidskriften Svenska Folkviljan 1907:

”Hvad vet väl det stora flertalet af landsbygdens ungdom om det goda i den nya tidens tankar, som kämpa sig fram i vårt land, om egnahemsrörelsen, om allmän rösträtt, om nationell samling, om vår önskan att bereda alla en människovärdig tillvaro? … Framstegstankarna måste ledas i rätt spår och utföras i människokärlekens, ej i hatets tecken!”

Lysekil och Stångehuvud

Somrarna tillbringade makarna Curman i Lysekil. Här hade Carl Curman sedan 1859 fungerat som badläkare och det var hans idéer som utvecklade det lilla fiskarsamhället till en beryktad badort. I Lysekil kunde man kombinera salta bad med stärkande fotvandringar i de omgivande bergsområdena. Och det var här den friluftsälskande Calla Curman utvecklade sin starka kärlek till Stångehuvuds uråldriga granitklippor.

Svartvitt foto. Vy över två timrade villor vid strandkanten.

Vy över Curmans villor, byggda i fornnordisk stil. Här bodde makarna Curman under somrarna. Foto: Malcolm Jacobsson / Bohusläns museum.

Lysekils vänner

Trots att Stångehuvud lockade var det inte alltid så lätt att ta sig fram bland klippblocken och badorten var dessutom ganska karg utan större växtlighet. I augusti 1885 bildades därför föreningen Lysekils vänner för att göra badortsområdet och det närliggande bergspartiet trivsamt för badgästerna. Carl Curman var sammankallande och den nyvalda styrelsen kom att bestå enbart av män. Men en av de första som tecknade sig på medlemslistan var fru Calla Curman, och enligt Göteborgsposten 1893 var det faktiskt på hennes initiativ som föreningen kom till. Föreningen lät fylla ut Kyrkviken och därifrån sprängde man en ny promenadväg som kallades Karlavägen. Man anordnade också promenadvägar och utsiktsplatser i bergsområdet Stångehuvud. Till allt detta behövdes finansiering och därför arrangerades marknadsfester för att samla in pengar.

Marknadsfesten 1885

Människor vid ett marknadsstånd med blomsterarrangemang. En kvinna klädd i folkdräkt.

Marknadsfest i Lysekil, cirka 1890. Foto. Carl Curman / Riksantikvarieämbetet.

Under marknadsfesten 1885 var den väldiga salen i societetshuset klädd med flaggor, löv och blomstergirlanger. Här kunde besökarna förse sig med kaffe, konditorivaror, sockerkonfekt och mycket mer. Det fanns blomsterflickor, lotteri, fiskdamm och man kunde betala för att få ett brev ivägskickat och till och med för att väga sig själv. Även familjen Curmans fornnordiska villa blev en viktig inkomstkälla. För kostnaden av en krona fick besökaren möjlighet att komma in i villan och bese alla antikviteter. Då ingick också mjöd och en bit av galten Särimner av sockerkonfekt serverad av flickor i fornnordiska dräkter.

Svartvitt foto. Två kvinnor i toppiga huvudbonader och fonnordiskad dräkter med med drakslingor och geometriska mönsterbårder. Den ena håller ett horn, den andra en bägare.

Troligen förställer fotot två kvinnor som serverat mjöd i Curmans villa under marknadsfesten i Lysekil. Deras klädsel liknar de fornnordiskt inspirerade dräkter som bland andra Calla Curman bar vid en välgörenhetsbasar i Stockholms börshus 1885. Dateringen är dock osäker. Foto Göteborgs Stadsmuseum.

Gulnad tidningssida.

Marknadsfesten i Lysekil. Bohusläningen 15-08-1885.

Gulnad tidningssida.

Från Lysekil: Hafspromenaderna och Lysekils vänner. Bohusläns Annonsblad 17-8-1894.

Gulnad tidningssida.

En ropandes röst. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 12-12-1898.

En vandring i Lysekils klippvärld

Föreningen Lysekils vänner anlade alltså flera promenadstråk ute på klippområdet Stångehuvud. Något som badgästerna verkligen uppskattade. Tänk att i stormväder få promenera ut på udden när de rasande bränningarna slår mot de röda mjukt rundade hällarna. En sådan stormig vandring hörde absolut till ett riktigt badortsbesök i Lysekil. Här hade föreningen ordnat många platser med påhittiga namn som utsiktsplatsen Bredablick, viloplatsen Valhall med högsäte och kämpabord, den trånga passagen Nålsögat och många fler. Man nästan anar att Calla Curman varit med och gett namnförslag.

Svartvitt foto. På en hög klippa står en kvinna vid en liten ljusmålad byggnad och ser ut över havet.

Fyren vid Stångehufud, Lysekil augusti 1902. Foto Hugo Hallgren / Bohusläns museum.

Svartvitt foto. En kvinna och en man sitter på en bänk vid ett stenbord omgivan av höga klippor.

Viloplatsen Valhall vid Stångehuvud. Foto Hugo Hallgren / Bohusläns museum.

Svartvitt foto. Ett stor klippblock vilar på bergssidorna över en smal gånväg.

Klippformationen Nålsögat vid Stångehuvud. Foto Malcolm Jacobsson / Bohusläns museum.

Stångehuvud blir naturminnesmärke

Granitklipporna som så fascinerat Calla Curman var hotade. Den omfattande stenhuggeriverksamheten i slutet av 1800– och början av 1900-talet förändrade drastiskt det Bohuslänska kustlandskapet när granithällarna förvandlades till gatsten. 1903 kan man läsa i Bohusläningen att Stångehuvud snart är lagt i ruiner på grund av den utbredda stenbrytningen.

Detta gjorde Calla Curman minst sagt förtvivlad. Under lång tid hade hon funderat på vad som kunde göras för att rädda det vackra granitområdet. Det var därför som hennes anonyma vädjan med rubriken En ropandes röst publicerats 1898 i Göteborgs Handels och sjöfartstidning. Och nu återkommer vi till de inledande orden där hon besrkriver sin kärlek till de uråldriga klipporna som hon nästan uppfattade som levande väsen. På detta sätt ville hon visa klippornas värde och genom artikeln försöka att stoppa stenbrytningen eller åtminstone få den att ske på ett mer planerat och skonsamt sätt. Men hennes vädjan gav inget resultat.

Det var först under första världskriget, när stenindustrin fick problem, som Calla Curman kunde börja förverkliga sin dröm om att rädda klipporna. Hon satte i gång med att succesivt köpa upp stora delar av Stångehuvud. Kanske hade hon fått inspiration från en amerikansk dam som, enligt Svenska dagbladet 1904, blev så förskräckt när hon upptäckt att man börjat bryta sten på Testholmen att hon ville köpa hela ön.

I samband med sin 75-årsdag 1925 kunde Calla Curman äntligen se sin vision gå i uppfyllelse. Då donerade hon den uppköpta marken till Kungliga vetenskapsakademin och samtidigt inrättades Carl och Calla Curmans stiftelse. Avsikten var att området Stångehuvud för all framtid skulle bevaras som ett naturminnesmärke.

Naturskyddsfrågan

När Calla Curman började engagera sig i naturskyddsfrågor var intresset för naturmärkvärdigheter inte nytt. Men det var först i slutet av 1800-talet som frågan om att bevara naturminnen och naturområden på allvar började debatteras. Året 1909 blev en stor framgång för naturskyddsfrågan. Då bildades Svenska naturskyddsföreningen och Sverige fick sin första naturskyddslagstiftning.

Svarvitt foto. En medelålders kvinna i hatt, blus och lång kjol pekar på en berghäll med en käpp. Bredvid står två män.

Professorskan Calla Curman pekar indignerad på misshandlade hällristningar av stenhuggare i Brastad, 1907. Foto Hugo Hallgren / Bohusläns museum.

Calla Curman levde i en tid  då intresset för att bevara det gamla för framtiden växte sig allt starkare. För henne var sambandet mellan natur och kulturmiljö tydligt. Det var lika allvarligt om stenhuggeriverksamheten skadade en hällristning som om granitklipporna i sig själva blev förstörda. Calla Curman brann verkligen för kultur- och naturarvsfrrågor och hennes fantastiska arbete för att rädda Stångehuvud är en pionjärinsats när det gäller miljövårdsarbetet i Bohuslän.

Källor

  •  Curman Calla, Minnen. 1926.
  • Linder, Gurli, Calla Curman : in memoriam. Ingår i:Hertha 1935(22):2, s. 28-29. Digitalt publicerad av Göteborgs universitetsbibliotek.
  • Digitalt publicerade av Kungliga Bibliotekets tidningsdatabas:
    • Marknadsfesten i Lysekil
      • Bohusläningen 1885-08-15 bild 2
    • Hafspromenaderna och Lysekils Vänner
      • Bohusläns annonsblad 1894-08-17 bild 2
    • En ropandes röst
      • Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1898-12-12 bild 3
    • Stångehufvud snart i ruiner
      • Bohusläningen 1903-02-28 bild 2
    • Skydd för vårt lands naturmärkvärdigheter
      • Sydsvenska Dagbladet 1904-03-31 bild 5

Vill du veta mer?

Visste du att?

  • Stångehuvud blev naturreservat 1982.
  • Calla Curman skänkte sin reformdräkt i silkessammet till Nordiska museet.
  • Många av Sveriges museer bildades under den nationalromantiska perioden i slutet av 1800-talet.
  • Nationalismen har sin grund i en idé om att det finns en särskild gemenskap och kultur inom en nations gränser. Något som inte bara bidragit till skydd för svenskt natur- och kulturarv, utan också ledde till rasbiologins värdering av människor och sortering i olika raser.

Ur våra samlingar

  • Museet har många fotografier från Lysekil och Stångehuvud. Här kan du se några exempel. Du kan ta del av fler bilder från Lysekils badort och Stångehuvud på DigitaltMuseum.
Svartvitt foto. Två kvinnor i hatt och långa dräkter promenerar invid ett högt berg.

På väg till Stångehvud. Foto: Malcolm Jacobsson / Bohusläns museum.

Svartvitt foto. En man i keps och en kvinna i lång dräkt står invid havskanten där stora vågor slår.

Parti en stormig dag vid "Stångehufvud". Foto: okänd / Bohusläns museum.

Svartvitt foto. Fyra hattklädda personer, två män och två kvinnor sitter på en bänk framför en klipphäll.

Besökare vid Stångehuvud 20-5-1900. Foto: Hugo Hallgren / Bohusläns museum.

Platser att besöka

Du kanske även är intresserad av

 

← Tillbaka till sökresultat