Tak över huvudet

Tak över huvudet det behövde man även under förhistorien. Idag är huspriserna höga på vissa platser på Orust där det är populärt att bo, medan andra områden är mindre attraktiva. Hur viktigt var valet av plats på stenåldern, bronsåldern och järnåldern? Hur byggde man sina hus? Vilka material använde man sig av? Hur såg det ut inomhus? Hur ser spåren efter dessa byggnader ut idag?

Ett vanligt hus på Orust, liksom i övriga Bohuslän idag, är det så kallade dubbelhuset. Ett dubbelhus är ett fyrkantigt hus som vanligen innehåller fyra rum med en murstock i mitten. Det är klätt med stående plankor och är ofta målat i vitt med grönt, gult eller rött runt fönstren. Från mitten av 1800-talet till mitten av 1900-talet byggdes det massor av dubbelhus, eller Bohushus som hustypen ibland kallades för. Tidigare var enkelhuset vanligast. Det såg ungefär ut som ett halverat dubbelhus.

De lite äldre husen här på ön finns antingen tätt samlade i de gamla fiskelägena som till exempel Mollösund, Hälleviksstrand, Stocken och Ellös, eller också ligger de utspridda i landskapet i form av så kallade ensamliggande gårdar. Gården bestod av ett boningshus med tillhörande ladugård som var placerad på en tomt i kanten av åkermarken eller på ett bergsimpediment omgivet av den jord man brukade. Så har det sett ut sen långt tillbaka, men nu ska vi ta oss ännu längre tillbaka i tiden, nästan 10 000 år. Vi ska börja med den tid då de första människorna kom till vår ö och titta på var och hur man bodde.

Stenåldern

Var bodde man på forntiden och hur såg husen ut? Ja, under den allra äldsta stenåldern var klimatet bistert och man var beroende av att kunna värma sig, men var man valde att bygga sitt hus eller snarare hydda var först och främst beroende på var man kunde hitta föda. Till att börja med flyttade man omkring en hel del. Ibland bodde man nära kusten och ibland mer inåt land. Några större, fasta bostadshus hade man inget behov av för man stannade inte särskilt länge på varje plats. Husen från den äldsta stenåldern kan därför vara svåra att hitta eftersom spåren inte är särskilt tydliga. Ofta förstår vi att vi är på en stenåldersboplats för att det i jorden finns mycket skräp efter tillverkningen av olika flintredskap. Många gånger rör det sig om flera tusen små flintavslag som finns samlade på en liten yta. Det är vanligt att vi hittar stenåldersboplatserna nära den forntida stranden, och gärna på en plats som sluttar lite mot söder.

Orust var vid denna tid inte en ö utan flera små öar. Även om det är jätteovanligt att vi arkeologer hittar hyddor från den äldsta stenåldern så var det faktiskt så att den allra första hyddan hittades just här i Bohuslän, inte så långt från Uddevalla.

Bild på skolplansch med stenåldersboplats

Bilden är en gammal skolplansch som visar hur det kunde se ut på en boplats för 8 000 år sedan.

Med den fortsatta landhöjningen (se: Mer om Orust förhistoria – Orust föds ur havet – Kartmaterial) så blir landskapet allt mer likt dagens Orust, men fortfarande under den yngre stenåldern så var ön (nästan) i stort sett delad i två öar – en i väster och en i öster. Väg 160 som går från Tjörn via Varekil till Henån är byggd precis där ön för 6 000 år sedan delades i två hälfter.

Vi ska nu göra ett hopp på ungefär 2 000 år framåt i tiden, till den period som kallas för den yngre stenåldern. Klimatet hade nu blivit betydligt mildare. Liksom tidigare så tyckte man bäst om att bo nära havsstranden eller vid en sjöstrand, och man valde ofta en sandig mark som gärna fick slutta lite och helst vara vänd mot den varma solen. Det bästa var om det fanns berg runt om så man slapp de värsta vindarna. Närheten till en bäck där man kunde få färskvatten var också viktigt.

Det var vid denna tid som man började odla så smått. Man odlade i den lättarbetade sanden. Det första man gjorde var att bränna bort all växtlighet som träd, sly och gräs, det kallas för att svedja. Sen när marken svalnat så sådde man sädesfröna i askan. Efter skörden, när det inte fanns så mycket näring kvar i jorden, så lät man djuren gå där och beta. Vi får komma ihåg att det man odlade till att börja med bara var en ganska liten del av födan. Fortfarande var insamling av vilda växter, fisket och jakten viktiga. Svedjningen gjorde att det i skogen runt om husen fanns flera små gläntor där det odlades eller där djuren gick och betade.

Genom odlingen och att man nu hade djur att ta hand om så blev man mer bofast än vad man hade varit tidigare. Det blev nu viktigt med ett mer rejält hus att bo i. I huset samsades människor och djur om platsen kring den eldstad som fanns i husets mitt. För att man inte skulle bli rökförgiftad så lämnades den övre delen av husgavlarna öppna så att röken kunde ta sig ut den vägen. Trots detta så var det nog ganska rökigt inomhus.

Bild på modell av ett bronsåldershus.

Till vänster en modell av ett hus från bronsåldern. Till höger visas hur det ser ut när man grävt bort det översta lagret jord och kan se groparna efter var stolparna har stått. Dessa syns som runda svarta fläckar.

Husen var mellan 10 och 15 meter långa och cirka sex meter breda. En rad kraftiga stolpar i husets mitt bar upp taket medan klenare stolpar bildade väggarna. Mellan väggstolparna flätades ris som smetades in med lera så att de blev tjocka och stabila. Taket kläddes med tjocka lager vass.

I och med att man eldade både inne och utanför huset så räckte det med en gnista för att huset skulle fatta eld. Därför blev husen inte särskilt långlivade, ofta bara några tiotal år. Resterna efter dessa brunna stolpar, eller snarare de hål man grävt för att placera stolparna i, är vanliga fynd som arkeologer gör på en boplats. I och intill husen hittar man ofta rester efter eldstäder och gropar som använts som sopgropar eller som skafferi. Men det krävs att man gör en utgrävning och tar bort det översta jordlagret så att sanden kommer fram för att stolphålen, eldstäderna och groparna ska synas.

Bronsåldern

Under bronsåldern så blev det mer odling och fler åkrar. Bruket av svedjeåkrar blandades med mer permanenta åkrar som ofta var inhägnade som skydd mot den fritt strövande boskapen. Fortfarande var det den lätta sandjorden som valdes som åker eftersom hacka och åder av trä (en slags föregångare till plogen) var de redskap man bearbetade jorden med. De så kallade saltängarna som låg närmast vattnet var den mark där man lät djuren gå och beta. Typiskt för denna period är att just betesmarkerna blev större och större och detta gjorde att landskapet blev allt mer öppet och ljust. Detta har analyser av olika pollen och fröer visat.

Till att börja med såg husen ut ungefär som under den yngre stenåldern, men vid bronsålderns mitt så skedde en förändring. Istället för att husen hade en enda rad med takbärande stolpar så valde man nu att låta taket vila på två parallella stolprader. Genom detta kunde husen göras bredare, och man valde även att göra dem betydligt längre. Det är nu som man börjar avdela boningshuset i olika rum. Härden och köket låg ofta i ena änden av huset medan fähuset där djuren höll till fanns i den andra delen. I övrigt användes samma teknik och material som tidigare.

Bild på exteriör och interiör av ett rekonstruerat bronsåldershus.

Till vänster kan du se att husen var inhägnade, ofta för att skydda det man odlade så att inte djuren åt upp allt. Till höger syns sängarna och eldstaden som ofta låg mitt i huset. Vitlycke museum i Tanums kommun.
samman.

Det finns få undersökta hus från denna tid. På Orust har vi inget helt säkert eller helt undersökt hus, men i närheten av Morlanda säteri på nordvästra Orust finns ett fynd av en eldstad som är daterad till bronsåldern. Intill denna fanns en boplats där arkeologer hittat rester efter flera stolphål, en husränna (rester efter väggen), bränd lera och ännu en eldstad. Genom dessa arkeologiska undersökningar vet vi att här har legat flera bronsåldersgårdar.

Järnåldern

Det här med att dela upp den sandiga marken i odlingsmark och betesmark blev under järnåldern allt mer vanligt, liksom att hägna in odlingsmarken för att hålla undan boskapen. Man säger att marken delas in i inägor och utägor. Inägomarken var den mark som oftast fanns närmast bostaden och som användes för åker och äng (på ängen tog man hö till djuren), medan utmarken mest användes som betesmark.

Två stora förändringar sker under järnåldern. På grund av att klimatet nu blev kallare och fuktigare och mer likt det vi har idag, så började man ha djuren inne på vintern. Detta betydde att man nu måste samla in och lagra foder för att ha mat att ge djuren under den kalla årstiden. Den andra stora förändringen var att man nu började gödsla sina åkrar. Det kanske inte låter så märkvärdigt i våra öron, men det innebar att de åkrar som fanns nu kunde brukas från år till år. Att ta tillvara gödseln var lättare nu när djuren fanns inomhus. Jordbruket blev mer intensivt och effektivt, åder användes flitigt och sädesodlingen tog nu fart på allvar.

Illustration som visar ett långhus.

Illustration: Staffan Hyll (Riksantikvarieämbetet)

Vad gällde bostadshuset så delades detta in i ytterligare rum. Förutom en bostads- och en fähusdel fanns ofta en del som användes som förråd. Långhusen kunde nu vara upp till 20–30 meter långa.

Under järnåldern byggdes ofta flera hus intill bostadshuset. Dessa användes till olika saker. Ett hus kunde vara en smedja, ett annat en vävstuga och så vidare. Ofta fanns en grävd brunn i nära anslutning till bostadshuset.

Mot slutet av järnåldern, den tid vi kallar yngre järnåldern, så övergavs traditionen att bygga stora långhus och man byggde nu istället flera men mindre hus. De olika husen rymde olika funktioner som olika typer av hantverk, kök, förråd och stall. Husens konstruktion ändrades också. Nu bars takets tyngd inte upp av stolpar längre utan av själva väggarna. Husen var av timmer och ofta knuttimrade. Som grund fanns en stensträng, en så kallad stensyll. Under denna tid fanns även en hustyp som kallades för grophus, och som namnet antyder var golvytan nergrävd och taket vilade direkt på marken så att inga timrade sidoväggar behövdes. Grophusen påminde lite om våra jordkällare, men undersökningar pekar mer på att de användes för hantverk. Vävtyngder är ett vanligt fynd i dessa hus.

Bild som visar en rekonstruerad järndåldersgård