Vad händer efter döden? Det är en fråga som sysselsätter människor oavsett var på jorden man bor. Tanken på den oåterkalleliga döden, detta avslut från det enda vi känner till – livet – har format de sätt som vi begraver våra döda på. I detta avsnitt ska vi se hur man gått tillväga då man begravt de avlidna under stenåldern, bronsåldern och järnåldern.

Vad händer efter döden? Det är en fråga som de flesta människor någon gång har funderat på. I alla kulturer och i alla samhällen påverkar tankarna kring döden inte bara hur vi människor lever våra liv, utan också hur vi behandlar dem som avlidit. Tanken på döden, detta avslut från det enda vi känner till – livet – har format hur vi väljer att begrava våra anhöriga. Hur en begravning går till har skilt sig åt i olika tider och på olika platser. Genom att titta på hur de förhistoriska gravarna ser ut och vad de innehåller kan vi se hur sederna förändrats. Men förändringar sker även i vår tid även om vi oftast inte märker det. Tvärtom så tror vi ofta att vi gör så som vi alltid har gjort. Denna tanke, att vi tror oss göra så som vi alltid gjort, känns trygg och bra.

Frågan är varför vi inte bara gör oss av med de avlidnas kroppar på ett så enkelt och effektivt sätt som möjligt? Varför alla dessa traditioner kring hur det bör göras? Kanske beror det på att döden ofta är förknippad med mycket starka känslor, som när Mattis i Ronja Rövardotter i sin förtvivlan över Skallepärs död utropar ”han saknas mej!”. Genom olika begravningsceremonier får vi möjlighet att förstå våra känslor och göra det obegripliga mer begripligt. Sorgen när någon som funnits i vår närhet inte längre finns gör det viktig för oss att försöka hitta någon slags tröst och kanske en förklaring. Här skiljer vi oss inte från dem som levde i förhistorien.

Stenåldern

Gravar under stenåldern?

Från äldre stenåldern finns ett mycket känt gravfält i Skateholm som ligger i södra Skåne. Här fanns cirka 90 gravar. När arkeologerna undersökte dessa skelettgravar så såg de att de döda hade placerats på olika sätt, ibland sittande, ibland på sidan med benen uppdragna och i vissa fall på rygg. I flera gravar hade rödockra (en slags rödbränd jord) strötts ut över den avlidne.

En av gravarna var mycket märklig. I graven låg en mycket gammal man på sidan med uppdragna ben (så kallad hockerställning) och mellan hans armar med ansiktet mot hans bröst låg ett litet barn. Det märkliga var att barnet inte begravts samtidigt med mannen utan betydligt senare. Barnet hade fått med sig smycken av björntänder och bärnstensbitar som låg vid dess bröst. Andra gravar visade tecken på att de begravda hade utsatts för kraftigt våld. Hade de blivit ihjälslagna eller hade de kanske dött i strid? Från en boplats i närheten som var från samma tid kunde man dagligen se ut över gravfältet, så man kan säga att döden och livet fanns nära varandra.

Skelett från Skateholm av en gammal man och ett barn. Barnet är begravt senare än mannen. Foto: Statens historiska museum.

Under den yngre stenåldern så byggde man stora stenkammargravar som kallas för megaliter (megalit betyder ”stor sten”). Den äldsta typen av megalitgravar kallas för dös. I en dös kan det ligga många människor begravda, ibland flera hundra. Det kan ha varit så att man först gjorde graven till någon hövding eller någon annan högt uppsatt person i samhället och sedan återanvände den till andra viktiga personer som dött.

Här på Orust finns kanske Sveriges mest kända dös, den som finns avbildad i nästan alla böcker som handlar om vår förhistoria, den brukar kallas för Hagadösen. Den ligger i Stala och är en av få undersökta gravar på Orust. I graven fanns en liten yxa (en så kallad skafthålsyxa), ett skiffehänge, en flintskrapa, två flintspån, en spjutspets av flinta och en liten pärla av bärnsten.

Denna bild av Hagadösen är troligen tagen i början av 1900-talet då Bohusläns var ett nästan skoglöst landskap. Vid Hagadösen finns en skylt uppsatt. Foto: Anders Gustafsson.

Knappt 1 000 år senare, runt 3400 f.Kr., började man bygga en annan typ av megalitgrav som kallas för gånggrift. I Sverige finns 375 gånggrifter, varav ett 30-tal i Bohuslän. Gravkammaren är antingen oval eller rektangulär. Ingången kantas av stora flata stenar som står på högkant. Ingången är oftast ett par meter lång och knappt en meter bred. I gånggriften, liksom i dösen, var flera människor begravda. Kanske tillhörde de samma släkt. Vid en ny begravning flyttades de gamla benen så att det nya skelettet skulle få plats. Inne i en stenkammargrav ligger benen efter de döda lite huller om buller. Det vanliga var att skeletten delades upp i mindre delar och placerades ut på olika ställen inne i graven. Det finns också gravgåvor i dessa gravar, men det kan vara svårt att veta om gravgåvan tillhör en särskild person, då skeletten är så många. Kanske var det finare att bli begravd i en alldeles egen grav, än att dela grav med flera andra?

På Orusts finns en undersökt gånggrift som ligger i Tegneby på en plats som kallas Lunden. Gånggriften låg för 5 000 år sedan med vacker utsikt över en havsvik. Gravkammaren var byggd av åtta stora stenhällar, och på dessa låg ett enormt takblock. Ingången är idag delvis förstörd, ett antal stenar intill kammaren är resterna efter ingången.

1915 undersökte arkeologen Willhem Ekman gånggriften i Lunden. Han fann en hel del keramikskärvor strax utanför ingången. Det var vanligt att man hade en stor fest i anslutning till begravningen så därför hittar man ofta keramikskärvor efter matskålar och koppar intill dessa gravar. Vid den fortsatta grävningen i kammaren hittade Ekman bland annat en stenyxa och några pilspetsar av flinta, men undersökningen skulle ta en ände med förskräckelse. I samband med att han tog bort jorden på insidan av ett av de stora sidoblocken gav ett av takblocken plötsligt vika och Ekman klämdes till döds den 20 september 1915. Intill gånggriften finns idag en sten som rests till hans minne.

Gånggriften i Lunden där grävningen slutade så illa. Intill visas lite av de keramikskärvor som Willhem Ekman hittade vid utgrävningen.

Gånggrifter är ganska ovanliga längs med vår kust men är betydligt vanligare inåt landet. Det byggdes gånggrifter i drygt 1 000 år, men i slutet av stenåldern ersattes gånggriften av hällkistan, den sista i raden av stenkammargravar. Hällkistor började byggas runt 2000 f.Kr. De bestod av tunna upprättstående stenhällar med större hällar som tak.

Illustration: Margareta Hildebrandt, Örebro läns museum.

Bronsålder

Gravar under bronsålder?

När någon dog under bronsåldern så lades kroppen oftast i en kista som täcktes av en stor hög med sten i ett så kallat röse. Rösena ligger ofta väl synliga utmed kusten. Vid bronsålderns mitt började det bli vanligt att bränna de döda, denna sed kallas för kremering. Lite av de brända benen, oftast inte alla, plockades sedan upp från gravbålet och lades i en så kallad stensättning. Det är vanligt att det finns flera stensättningar på samma plats och man brukar då säga att de ligger samlade i ett gravfält. Stensättningarna var mycket enkla och bestod ofta av ett lager sten. Idag är de ofta täcka av torv, gräs och annan växtlighet som gör dem nästan osynliga. Ibland kan man känna resterna efter stenarna under gräset om man stampar lätt med foten. Stensättningarna ligger vanligen flera tillsammans i sluttningar nära boplatsen.

 vvvvvvvvvvv                              Röse                                                                            Stensättning

Järnåldern

Gravar under järnålder?

Gravfälten såg i stort sett likadana ut i början av järnåldern som på bronsåldern. Efterhand så byggdes stensättningarna mer varierat. Från denna tid finns inte bara stensättningar i form av runda flacka stenanhopningar, utan även andra former som kvadratiska eller triangelformade stensättningar förekommer. Ofta markeras stensättningen av en yttre ring större stenar och ibland finns det ett större stenblock i gravens mitt. Det finns även en form av gravar som man kallar för domarring, denna består av glest ställda stenar i en ring.

xxxxxxxxxxxxxxxKvadratisk stensättning                                       Domarring

Man valde att anlägga gravarna och gravfälten på små höjder i landskapet, och precis som under bronsåldern så brände man sina döda. Under den yngre järnåldern upphörde denna sed och skelettbegravningar blev vanliga igen. Den yngre järnålderns gravfält ligger på ungefär samma ställen som under de äldre järnåldern, skillnaden är att förutom stensättningar så finns nu även gravhögar på gravfälten.

xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxGravfält

Gravhögen är till skillnad från stensättningen uppbyggd främst av jord. Stensättningarna kan se lite annorlunda ut under den yngre järnåldern. De byggdes som rektanglar, som treuddar och som skepp (så kallade skeppssättningar). De stenar som användes kan ibland vara meterhöga. Gravfälten från den yngre järnåldern är ofta lättare att upptäcka än bronsålderns och den äldre järnålderns gravfält.

Stensättning, treudd                                                       Skeppsättning

När arkeologer gräver ut ett gravfält så är det inte ovanligt att det finns gravar från både brons- och järnålder på samma plats. Det visar att de människor som använt gravfältet för att begrava sina döda antagligen bott i närheten under väldigt lång tid. Alla människor i det forntida samhället fick inte ligga sådana gravar som beskrivits här. Arkeologerna hittar mest skelett och brända ben från vuxna och väldigt få begravda barn och ungdomar.

När någon dör

Under större delen av förhistorien så brändes de döda på bål. Ibland byggdes bålet på gravfältet, men oftare på någon annan plats. Arkeologer har svårt att hitta bålplatserna, kanske för att dessa ligger längre ifrån grav- och boplatserna eller för att resterna efter bålen inte har bevarats. Det går åt mycket virke när en människa ska kremeras och det tar lång tid – ofta många timmar. Bålet byggdes upp av en stor stapel ved och ovanpå veden placerades den döde klädd i sina bästa kläder och smycken. Ibland fick något husdjur som till exempel en hund vara med på bålet och det är inte ovanligt att arkeologerna även hittar brända benrester efter får, get och ibland något nötdjur eller häst. Vid arkeologiska utgrävningar hittas rätt så ofta björnklor, och då kan man gissa att den döde antingen varit insvept i en björnfäll eller att en björnfäll lagts ovanpå kroppen.

När bålet brunnit ut och svalnat så plockade man ihop de brända benen i en behållare som antingen kunde vara en träask, en skinnpåse eller en keramikkruka. Den dödes ben förvarades troligen i hemmet tills det var dags för begravning. Placeringen av benen och föremålen i graven kunde ske på olika sätt. Ett sätt var att strö de brända benen, ibland tillsammans med kol och sot från bålet, direkt på den röjda jordytan där man senare skulle bygga upp graven. Ett annat sätt var att gräva en liten grop som man lade bålresterna i, eller så fyllde man en keramikurna med benen som sedan placerades nere i gropen. Slutligen täckte man över krukan eller brandresterna med ett eller flera lager sten och jord.

Brandgrop, kol och benrester från bålen grävdes ner i en grop som sedan täcktes med sten och jord.

Det märkliga är att det är väldigt sällan som alla benrester finns med i graven. På samma sätt är det med gravgåvorna – de saker som den döde fick med sig i graven. Ofta finns bara en liten men vackert dekorerad krukskärva. Det verkar som om begravningen i en gravbyggnad bara är symbolisk. Man kan fundera på varför och var resten av benen, kärlet och gravgåvorna kan ha hamnat.

Vi vet inte vad som hände under tiden som bålet brann eller vid själva nedläggningen av benen i graven. Kanske dansade och sjöng man, kanske var det många som grät? Det kan vi aldrig säkert få veta. Vad vi vet är att det ofta hittas rester av eldstäder, keramikskålar och djurben på gravplatserna. Så att man åt och drack något tillsammans vid dessa tillfällen är nog ganska säkert.