Resandeboplatsen Snarsmon

På Ejgdefjäll i Bullaren i norra Bohuslän, nästan vid svensk-norska gränsen, finns en plats som kallas Snarsmon. Här låg i slutet av 1800-talet en mytomspunnen bosättning för resandefolket. Flera familjer bodde i byn under 50 år och försörjde sig på handel, hantverk och tjänster i det svensk-norska närområdet.

Grunden efter ett av bostadshusen före utgrävningen. Foto: Lars-Erik Hammar, Bohusläns museum 2002.

Resandebrosch2

Resandefolket

I flera hundra år har resandefolket funnits i Sverige, vandrat mellan byar och gårdar och erbjudit varor och tjänster. Idag är resandefolket en del i den nationella minoriteten romer. Sedan 2004 arbetar Bohusläns museum och resande tillsammans för att lyfta fram resandefolkets historia som en del av vår gemensamma historia.

Resandekartan

www.resandekartan.se

Framsidan på Snarsmonboken

Boken om Snarsmon 

Läs mer om boken och hur du beställer

Mer om resandefolket

Historien om Snarsmon

Snarsmon och dess invånare nämns i skriftliga källor första gången cirka 1860. Från 1880- och 1890-talen finns flera uppgifter om att ungefär 20 resande bodde på platsen. Dessutom har sannolikt många resande bott mer eller mindre tillfälligt på platsen. Husen var enkla och låg spridda längs en sträcka på cirka 500 meter vid en myr. Byborna försörjde sig bland annat på försäljning av varor de tillverkat, som korgar, underlägg i ståltråd och blecksaker. En man som bodde på Snarsmon var känd för sin skicklighet i att tillverka och laga vävskedar. Flera andra sätt att försörja sig på förekom säkert också, som till exempel skomakeri eller försäljning av glas eller klockor. Resandefolket har anpassat sätten att försörja sig på efter omgivningens behov.
Snarsmon övergavs runt 1910, men det finns uppgifter om att resande övernattade på platsen så sent som på 1920-talet. 

Ättlingar till de resandefamiljer som en gång bodde på Snarsmon är nu spridda över Sverige. De har hört äldre släktingar berätta om platsen där resandefolket hade en egen by. Även andra har berättat om byn som övergavs för 100 år sedan. Folkskollärare Karl Sjöblom arbetade i trakten runt Snarsmon omkring 1890 och han beskriver i sin bok Vid Bullaresjöns stränder ett besök i resandebyn:
”Innan vi riktigt visste om det, voro vi redan mitt inne i byn. Ett obestämt antal hyddor reste sig runt omkring. Men inte gjorde husen i denna stad mycket väsen av sig. Man såg dem knappast, förr än man höll på att ramla över dem. De voro nämligen nedsänkta i sandmon ända till takåsen, och blott en lutande dörr med en fönsterruta eller ett större hål på mitten var det egentliga kännetecknet på en familjebostad. Men sandmon var torr och hård, så nog var det praktiskt på mer än ett sätt att bo där nere i lugnet. Det var varmt om vintern och svalt på sommaren.” Ur Vid Bullaresjöns stränder av Karl Sjöblom 1929.

Tillbaka på Snarsmon

Men vad var egentligen sanning i den här och andra gamla historier om platsen som av resande kallats för ”en plats för de egna” och av dem som bodde runtomkring för ”Tattarstan”? Och vilka var de som bodde på Snarsmon? En resandefamilj som nyfiken på sin bakgrund och de berättelser de hört om en plats i Bullaren reser dit för att leta efter platsen. Samtidigt vill Bohusläns museum, inom projektet Ekomuseum Gränsland, försöka ta reda på mer om Snarsmon. Ett möte sker mellan resandefamiljen och personer som arbetade inom projektet och ett flerårigt samarbete påbörjas.

Utgrävning Snarsmon 2004.
Utgrävning av den större husgrunden 2004. Foto: Lars-Erik Hammar, Bohusläns museum.

 

År 2004 återvände resande till Snarsmon för att tillsammans med Bohusläns museum undersöka sina förfäders boplats och sin egen historia. En septembervecka varje år under fyra år pågick arkeologiska undersökningar av Snarsmon. Flera resandefamiljer har varit med under utgrävningarna och i sökandet efter historien om Snarsmon. Arkivforskning gav namn och årtal till människorna som bodde där och upplysningar om deras försörjning. Resultat och erfarenheter har blivit en bok, Snarsmon - resandebyn där vägar möts, och platsen har blivit ett välbesökt besöksmål. 

Inventerade lämningar på Snarsmon.
Hussymbolerna visar var de olika husen har stått. I området finns också spår av bland annat odlingar. Illustration: Anna-Karin Svensson.

 

Idag syns grunderna efter cirka tio av husen på Snarsmon. Några av husgrunderna består bara av en röjd yta och kan till exempel ha varit en fast tältplats. Tre av husgrunderna har undersökts arkeologiskt. Två av dem har varit bostadshus och det tredje tror arkeologerna har använts som ett kollektivt kök. Det större av bostadshusen var ingrävt i sluttningen så att endast taket har synts. Det finns spår efter små odlingar på några ställen i området och några gropar kan vara rester efter så kallade stukor där rotfrukter har förvarats på vintern.

Arkeologiska undersökningar

I september 2004 samlades vi, några arkeologer från Bohusläns museum, representanter från en resandeorganisation, en romsk familj och intresserade personer från trakten för att genomföra en arkeologisk undersökning. Drygt 20 personer var engagerade den här septemberveckan i den allra första undersökningen i Sveriges historia av en bosättning tillhörande resandefolket.

Stora huset under utgrävning.

Den större husgrunden framgrävd. Foto: Kristina Lindholm, Bohusläns museum 2004.

 

Två husgrunder skulle grävas ut. Det som först mötte oss var en stor grop i marken, fylld med stora stenar, rötter, sly och ris och med en mindre stensamling strax intill. Det blev ett drygt arbete att röja sten och jord och bit för bit gräva oss ner i husgrunderna. Sakta men säkert kom två husgrunder fram. Det större huset var ingrävt i sluttningen så endast taket och framväggen har synts. Huset har haft ett rum som var 4 x 5 meter stort invändigt. Väggarna var till stor del uppbyggda av kallmurad natursten. Den mindre husgrunden var cirka 2 x 3 meter stor invändigt och bestod endast av en 2-4 skift hög stengrund/vägg. Endast en del av östra väggen hade grävts in i sluttningen för att få ett plant golv.

Grävbilder med Ronny, Clare och Annie 2005.
Annie Johansson och Clare Gudem undersöker den mindre husgrunden på Snarsmon och Ronny Magnusson undersöker den stora husgrunden. Foto Lars-Erik Hammar och Kristina Lindholm, Bohusläns museum 2005.

 

Den här typen av nedgrävda hus har flera namn, till exempel jord- eller stenstuga, backstuga, eller jord- eller stenkulor. Namnen är olika beroende på var i landet husen ligger och beroende på med vilka material husen byggts. De olika begreppen går in i varandra och det kan ibland vara svårt att avgöra vad huset ska kallas. Gemensamt för alla är att de är enkla byggnader som byggts av de material och med de förutsättningar som finns i närområdet. Denna typ av hus användes inte bara av resandefolket utan en stor del av den jord- och egendomslösa befolkningen i Sverige under 1800-talet bodde i liknande hus.

Bland jord och sten i husgrunderna på Snarsmon fanns byggnadsdetaljer som bland annat spik, fönsterglas, beslag och tegelskärvor. Här fanns personliga saker som bitar av tygstycken, knappar, skodelar, en pärla till ett hals- eller armband, en kam, en del av en hattnål och en glasögonlins. Här fanns också rester av redskap, verktyg och hushållsföremål som bestod av bitar av glas, keramik, porslin och järngrytor. Dessa saker hade kasserats, tappats eller glömts kvar när de sista resandefamiljerna lämnade byn. I de fall fynden går att datera är de från 1800-talet eller tidigt 1900-tal. Många av föremålen från utgrävningarna finns i utställningen Möt Resandefolket! på Bohusläns museum. 

Arkeologiska fynd från Snarsmon

Efter två års utgrävningar av bostadshusen påbörjades undersökningen av den tredje husgrunden. Den bestod av en nedrasad mur och ett stenlagt golv. Den stora mängden spik visar att det har funnits brädväggar. En del av taket har haft taktegel. Föremålen som hittades var mest hushållsföremål och köksavfall i form av ben. Efter många diskussioner enades vi arkeologer och resande om tolkningen att det varit ett kök, kanske hade det varit gemensamt för flera hus i området.

Teckning av Lennart Karlsson

Med hjälp av utgrävningsresultaten, arkivuppgifter och muntliga berättelser som kommit fram inom projektet, kan vi göra oss en tidsbild av livet i resandebyn på Snarsmon för drygt 100 år sedan: Sju jordhus ligger i sluttningen mot myren. Här och var står tält. Några hästar går och betar i kanten av myren och flera hundar rör sig i byn. Vagnar och kärror står på vägen genom byn. Någon förbereder kvällens måltid, en kvinna och ett par barn hänger tvätt. Männen sitter i grupp i gräset och pratar, kanske om hur affärerna gått sedan sist. Teckning: Lennart Karlsson.

 

Ett givande projekt

Projekt Snarsmon påbörjades 2003 med en inventering inom området. Bohusläns museum har därefter tillsammans med Resande romers riksförening och lokalt intresserade genomfört arkeologiska undersökningar inom resandeboplatsen under en vecka vardera 2004, 2005, 2006 och 2007. Inom projektet Ekomuseum Gränsland iordningsställdes Snarsmon som besöksmål med informationsskyltar 2007. I samband med undersökningen 2007 rekonstruerades en väggmur i ett av de undersökta husen. 

En minnestavla har satts upp på platsen. Projektet fortsatte efterhand med bland annat bebyggelsehistoriska undersökningar, arkivstudier, etnologiska arbeten och en studiecirkel som sammanfattades 2008 i en bok, Snarsmon – resandebyn där vägar möts. Bokens innehåll och ett antal föremål från de arkeologiska undersökningarna ingick i en vandringsutställning som visades på olika platser i Västra Götaland samt Örebro och Halden under 2010 och 2011. Det har dessutom blivit många ringar på vattnet under de här åren, teaterföreställning i Bullaren, studiecirklar i ABF:s regi, nya projekt och mycket mer. 

Insatserna finansierades av Kulturrådet, ABF, Lindebergska fornminnesfonden, Tanums kommun, Lennart J Hägglunds stiftelse, Länsstyrelsen Västra Götaland samt Bohusläns museum. Bohusläns museum har samarbetat med föreningen Resanderomers riksförening,  Bullarens hembygdsförening, Grensehuset och flera lokalhistoriskt intresserade.

Grävning av "kök" 2006.
2006 års grävstyrka tar en paus i undersökningen av "köket". Foto: Kristina Lindholm, Bohusläns museum.