Semesterbyn

En njutbar och avkopplande semester för de anställda och deras familjer, det var målet när företag och fackföreningar byggde semesterbyar längs västkusten. Sidan ingår i temat Fritidslivets miljöer.

Bakgrund

Semestern med familjen var under 1900-talets början ovanlig, de semesterledigheter som fanns var ingen rättighet utan ett uttryck för välvilja från arbetsgivaren eller ett resultat av en framgångsrik facklig kamp. Det var stor skillnad mellan olika yrkesgrupper rörande semesterns längd. Men både regering, arbetstagarorganisationer och från arbetsgivarhåll hade ändå en viss samsyn om att det var viktigt att möjliggöra för arbetstagarna att få en avkopplande men också aktiv semester.

Påverkade av den förändrade och mer positiva syn på att allt fler grupper skall få tillgång till sådana rekreationsmiljöer, skapar några företagsledare och fackföreningar under sent 1920-tal och 1930-tal semesteranläggningar för de anställda.

En av dessa företagsledare var SKFs grundare Sven Wingqvist som tidigt såg värdet av att erbjuda sina anställda en egen sommarmiljö. Han valde att erbjuda sina anställda arbetare att ta över Lilla Brattön mellan Stenungsund och Tjörn. Många semesteranläggningar kom sedan att uppföras kopplade till stora företag eller fackföreningar. De placerades ofta i natursköna lägen och många av dem vid västkusten, som redan hade en historia som rekreationsområde, främst för de välbärgade. De salta baden och den friska luften ansågs välgörande. Även om badorten som fenomen hade spelat ut sin roll under 1900-talets första decennier fanns mycket av associationerna till kusten kvaliteter som sommar- och rekreationsmiljö kvar.

Semesterbyarnas utveckling

Flera anläggningar tillkom som ett resultat av donationer från företagsledningen till de anställda kanaliserade genom de lokala fackliga organisationerna på arbetsplatsen. I något enstaka fall lät arbetarna genom sin lokala verkstadsklubb organisera och bygga upp en egen semesteranläggning medan tjänstemännen vid samma företag skapade en egen semesterby på en helt annan plats. Ansvaret för driften kunde alltså variera. För vissa stod företaget för driften av anläggningen. Andra drevs genom en särskild personalstiftelse och för ytterligare andra var det de lokala fackklubbarna som stod som ansvariga för verksamheten.

Färgfoto. Byggnad i två våningar vid vatten.

Huvudbyggnaden vid Postens anläggning Silverhornet i Strömstads kommun. Foto Lars Rydbom, Bohusläns museum.

Oavsett vem som ägde var ambitionen densamma: att skapa ett mervärde för personalen på arbetsplatsen genom att erbjuda dem möjliggöra att njuta av en semestervecka eller en helg på en semesteranläggning, tillsammans med familjen eller med sina arbetskamrater.

Från 1940-talets slut och fram till 1960-talets början hade de företagsknutna semesteranläggningarna sin storhetstid. Anläggningar byggs dock fram till 1980-talet. Flera av de stora industriföretagen kunde erbjuda sina anställda denna förmån. Inom pappers och pappersmassaindustrin fanns särskilda medel avsatta som kunde nyttjas för de anställdas trivsel och som i många fall nyttjades för att köpa in mark, bygga upp en stugby och driva en semesteranläggningen. En personalstiftelse inom Uddeholm AB lät bygga om en konservfabrik utanför Rågårdsvik för detta syfte. De LO-anslutna på Vargöns pappersbruk fick med dessa medel en möjlighet att bygga upp en camping och stugbebyggelse i Sämstad i det inre av Gullmarsfjorden.

Huvudman för de flesta av de företagsägda anläggningarna har varit större verkstadsindustrier såsom Volvo, Bofors eller Götaverken. Men det finns undantag där även mindre industrier byggt upp anläggningar, såsom den strax väster om Rågårdsvik som uppfördes av Sjuntorps fabriker för sina anställda. Även statliga företag och verk som Postverket och Statens järnvägar lät uppföra egna semesteranläggningar för sin personal.

Färgfoto. Tre rödmålade stugor och ett uthus i skogsmiljö intill havet.

SKF:s anläggning på Lilla Brattön mellan Tjörn och Stenungsund, en av de tidigaste och idag mest välbevarade anläggningarna. Foto Lars Rydbom, Bohusläns museum.

För flera av de industrianknutna anläggningar som tillkom under 1930-40-talen finns en gemensam nämnare i Sven Wingquist, som förutom att aktiv i SKF även satt som ordförande i AB Bofors och Volvo. I samtliga fall har företaget eller donatorn bistått med mark som inköpts för ändamålet samt med ett ekonomiskt bidrag medan de anställda genom semesterstiftelse eller genom fackförening stått för uppförandet. Inte sällan har skapandet av semesteranläggningen baserats på en donation av medel som givits de anställda vid ett företag vid en verkställande direktörs eller ordförandes bemärkelsedag.

De semesteranläggningar som byggts efter 1960-talet har oftast haft andra upplåtelseformer än de tidigare, som bostadsrätt, andelsägda bostadshus eller med s.k. ”timeshare”-upplägg där en andel av stugan under vissa veckor hyrs eller köps av företaget och vidareuthyrs till företagets personal.

I Göteborgs kommun finns också anläggningar, som Kårholmen, Knarrholmen, Sjumansholmen och Stora Förö som bebyggdes av fackföreningsfolk och arbetare, och där man arbetade mer kollektivt och byggde bryggor, dansbanor och affärer gemensamt.

Anläggningarnas placering

Platsen för semesteranläggningen var ofta vald med stor omsorg. Närheten till vatten för bad var en grundförutsättning. Att kunna erbjuda sina anställda en egen ö eller en plats som var väl avskiljd från omvärlden var säkert något man eftertraktade när man letade efter en lämplig mark för ändamålet. Många anlades i skyddade vikar i innerskärgården Samtidigt låg det ett värde i att den var tillgänglig och att skulle den kunna vara lätt nå.

Det låg också ett egenvärde att anläggningen var lätt att nå. För arbetarna vid Volvo gick det vid helgerna chartrade bussar från centrala Göteborg till den egna semesteranläggningen Trälen sydost om Marstrand. De flesta företags- och fackföreningsägda semesterbyarna inom Västra Götalands län ligger vid västkusten, från Göteborgs södra skärgård och upp till norska gränsen, med ett drygt tjugotal anläggningar. Ett mindre antal är belägna på andra platser, bland annat vid Vänern.

Flygbild över semesteranläggning vid havet, med byggnader och gräsytor.

Postens semesteranläggning Silverhornet vid Dynekilen, Strömstad kommun. Foto Bohusläns museums arkiv.

Anläggningarnas utseende

De företagsknutna semesteranläggningarna kunde bestå av allt från en enkel campingplats till kompletta minisamhällen med välutrustade stugor, affär eller kiosk, restaurang och dansbana på området.

Anläggningarna i Västra Götaland har alla uppförts för att fungera under sommarsemestern. Några personalstiftelser/föreningar har även haft semesteranläggningar eller enstaka stugor i fjällen som hyrts ut till personal under vinter och sommarsäsong.

Situationskarta med numering.

Kartan över Strandön utanför Ljungskile ger en bra bild av hur en anläggning kan vara uppbyggd. Foto: Lars Rydbom Bohusläns museum.

Semesterbyarna i dag

De företagsknutna semesteranläggningarna har blivit färre under senare år och de som finns har ofta fått svårare att hävda sig. Många faktorer har bidragit till att det blivit så. Förändrade semestervanor med mer ett generellt mer individualiserat och varierat semestrande är något som påverkat. Mervärdet av en möjlighet att hyra stuga har inte längre den betydelse det tidigare hade för de anställda och förmånen bidrar heller inte som förr för sammanhållningen och ”Vi-andan” på företaget.

Många semesteranläggningar har det svårt att klara ekonomin och uppnå den höga beläggning som krävs för att anläggningarna skall bära sig ekonomiskt. Det är svårt att klara uthyrningen om man enbart vänder sig till anställda på det egna företaget och deras familjer. Ännu svårare blir det hur stugorna skall fyllas om företaget lagts ner eller blivit uppköpt av ett annat företag. Under de senaste 20 åren har flera anläggningar sålts, rivits och återuppstått som helt moderna semesteranläggningar och öppna för alla. De som finns kvar lever genom mycket ideellt arbete och ett stort engagemang från anställda som förvaltar miljön som deras ”egna kollektiva” sommarmiljö

Bild på vinjett för Fritidlivets miljöer

FRITIDSLIVETS MILJÖER

Var vi tillbringar vår fritid är en allt viktigare fråga. Sommarstugan, idrottshallen eller badplatsen. Vi förknippar dem med avslappning, välmående, aktivitet. Kanske något av de mest karaktäristiska miljöer som 1900-talet burit fram.

Läs alla artiklarna om:

Fritidslivets miljöer
Badplatsen
Campingplatsen
Festplatsen
Idrottslivets miljöer
Idrottshallen
Idrottsplatsen
Ridhuset
Simhallen
Sommarstugan
Vintersportens miljöer